Ledare

I pandemins spår har sorg och död gjort sig påminda på många arbetsplatser. Också tunga ämnen behöver ibland få ta plats, och att ha rutiner även för det svåra kan underlätta.

Som chef vill jag lyssna och vara öppen. Men jag har också lärt mig att jag måste skydda mitt inre.

Att stötta mänskliga rättigheter låter kanske högtidligt, som något som samhället i stort ska syssla med. Men var och en har ansvar att utmana fördomar. Till exempel ska den som inte är heterosexuell kunna vara lika öppen som den som är det.

Mäns våld mot kvinnor kan inte behandlas som en privatsak, det är en fråga också för arbetsplatsen. Vi har alla ett ansvar att lära oss mer – kanske kan vi då hjälpa en jobbarkompis att hitta vägen ur ett livsfarligt läge.

Att påstå att kvinnor inte passar att jobba med IT och tech är inte bara korkat och diskriminerande. Det är dessutom historielöst – för från början var programmering i högsta grad ett yrke för kvinnor.

Ungdomar och äldre har drabbats hårt av pandemin. Ändå har de blivit syndabockar i debatten. Och i arbetslivet har åldern också betydelse. Det är dags att vi tar på oss empati-glasögonen och slutar ställa grupper mot varandra.

Chefens ansvar och självledarskap är på tapeten när vi pratar om hur vi ska kunna må bra på jobbet, inte minst i dessa tuffa tider. Men här vill jag också påminna om hur viktig du kan vara i din roll som jobbarkompis.

Trygga villkor på jobbet och en rimlig lön är goda skäl att vara med i facket. Men det finns även anledningar utanför den egna vardagen: att kunna bidra till utveckling för människor som har det eländigt på arbetet i andra delar av världen.

Vågar du som chef berätta om dina egna upplevelser av utbrändhet och depression? Eller håller du det hemligt av oro för att du skulle framstå som svag?

Skogsbranschens #metoo-upprop ledde till att machokultur och sexuella trakasserier började diskuteras i fikarummen. Det berättar en av få kvinnliga skogsmästare. Det ger hopp inför framtiden – att förändring är möjlig.

Skomakarens barn går i trasiga skor, lyder ett ordspråk som jag tror passar på många chefers läge nu. Chefer som lägger mycket fokus på medarbetarnas arbetsmiljö men glömmer sin egen.

Distansjobbandet har satt käppar i hjulet för kreativiteten. Först skyllde jag på alla videomöten som slukar energi, men nu tänker jag att det kanske är lite mer komplicerat än så.

I dessa tuffa tider har facket mycket stor betydelse. Till exempel genom att teckna kollektivavtal om korttidspermitteringar för att rädda företag och jobb. Och för att hålla emot när näringslivet håller omotiverat hårt i lönepengarna.

Coronakrisen gör att många av oss leder på distans. Omställningen är en utmaning, inte minst arbetsmiljöansvaret. Klarar jag att leva upp till det? Hur mår medarbetarna – egentligen?

Som kvinna och chef kan en ju bli glad över att kvinnor visar sig vara bättre chefer än män. En klapp på den egna axeln liksom. Men egentligen är det ju mest ledsamt eftersom det framför allt visar att männen fortfarande är normen för hur vi tänker att chefer ska vara.