Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Chefen kan också må psykiskt dåligt

Vågar du som chef berätta om dina egna upplevelser av utbrändhet och depression? Eller håller du det hemligt av oro för att du skulle framstå som svag?
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Christopher Hunt

När jag var liten var jag rädd för ordet deprimerad. Det hade att göra med hur de vuxna sa det. Eller snarare viskade. Som att det var olycksbådande, något man yttrade ytterst motvilligt. På samma sätt som Harry Potters kompisar inte nämner den onde Voldemort av rädsla för att locka fram elände. Depression verkade vara något som smittade. Och som man skulle skämmas för.

Tack och lov har det hänt en hel del sedan min barndom på 70-talet, men ändå har vi långt kvar. Fortfarande är psykisk ohälsa omgärdat av tystnad och skam. Kanske extra mycket för den som är chef och enligt stereotypen ska vara fri från svagheter.

Linnea Björnstam tänkte efter noga innan hon valde att vara öppen med sina problem. Hon var rädd att det skulle påverka bilden av henne som chef negativt om hon berättade om depression och utbrändhet. Men det blev tvärtom. Att själv ha kommit igenom en tung period kan vara en tillgång i ledarskapet menar hon. Jag är säker på att det stämmer. Och ju fler exempel på att det är möjligt att vara både chef och människa, desto bättre.

Läs mer: Chef med psykisk ohälsa

Chefredaktörens ledare

Fler av Helena Ingvarsdotters ledare hittar du här.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.