Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Bästa ledarskapstipset: erkänn dina fel
Bland det smartaste du kan göra som chef är att vara öppen med dina egna fel och missar. Då skapar du ett tryggt klimat, men framför allt lägger du grunden för utveckling och kreativitet.
Jag var nästan färdig journalist och hoppade in på lokal-tv. Jag jobbade med ett inslag men strax innan sändning insåg jag att jag hade missförstått en sak och att reportaget inte höll.
Att misslyckas är verkligen inte kul. Instinkten säger ”sopa under mattan”, känslor av skam och otillräcklighet dyker upp. Desto viktigare att stämningen på arbetsplatsen är sådan att det är okej att göra fel. Att chefen inte skäller, utan lugnt accepterar läget. Det är snällt. Men framförallt är det smart. För tänk om jag inte hade vågat berätta. Då hade en nyhet som saknade täckning gått ut i rutan och chefen hade fått betydligt större bekymmer.
Efter det där tillfället har jag såklart fortsatt att göra fel, många gånger – inte minst i min chefsroll. Men jag har övat mig på att vara öppen med mina missar. Testa du också – börja med dig själv. Berätta om felbeslut och klavertramp. Erkänn när du inte vet.
Ett klimat där det är tillåtet främjar dessutom innovation och kreativitet. Det säger psykologen Samuel West, som vi intervjuat i det här numret.
– Du måste våga visa dig sårbar och vara öppen med dina egna misslyckanden, det finns inget annat sätt. Att aldrig erkänna fel och brister är svagt ledarskap, säger han.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
