Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Orimligt att söka jobb hela landet

Hur stor är sannolikheten att jag som arbetssökande ska få jobb utanför mitt pendlingsområde? Det är dags att skrota kravet att söka jobb i hela landet, både för arbetsgivare och arbetssökares skull, skriver Michael Arvidsson.
Publicerad
Sverigekarta med Göteborg
Att söka jobb i hela landet är inte meningsfullt för arbetssökande, skriver Michael Arvidsson. Foto: TT/Shutterstock/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tycker synd om arbetsgivare som måste ta emot ansökningar från oss som tvingas att söka jobb i hela riket. Det kan tyckas underligt att jag tycker synd om arbetsgivare när jag själv är arbetssökande, men det finns en poäng i min text. 

Jag fick höra av Arbetsförmedlingen att jag måste söka arbete utanför dagspendlingsavstånd. Anledningen är att jag kunde förlora min ersättning under en period, samt att regeringen tycker att vi arbetssökare är lata. 

Jag bor i Göteborg men söker redan anställning i hela västra Götaland. Men ända upp till Skövde, Strömstad, Kungsbacka med omnejd räcker inte längre för vår regering och Arbetsförmedlingen. 

Regeringen tycker att vi arbetssökare är lata

Hur stor är chansen att jag får en anställning utanför min bostadsort och dagspendlingsavstånd? Jag skulle säga nästa lika med noll, då jag utanför dagspendlingsavstånd behöver ha en bostad att bo i för jag vill inte bo på gatan. 

Jag arbetade ett tag i Borås och bodde i Göteborg. Då hade jag en ”arbetsdag” på 12 till 13 timmar från ytterdörr till ytterdörr och det höll i två och en halv månad (dagpendling med buss).

Nu till lite teori:

Många arbetssökanden har socialbidrag efter att ha blivit utförsäkrade från a-kassa eller försäkringskassa. Den som lever på socialbidrag får inte äga tillgångar. Men om man får ett jobb på annan ort behöver man tillgångar, jag har räknat löst här:

Dubbla hyror (3 mån) cirka 15 000 kronor

Flyttningen cirka 10 000 kronor

Resande cirka 4 000 kronor

De pengarna får man inte ens äga som socialbidragstagare.

Återinför flyttbidraget som Arbetsförmedlingen hade för länge sedan

Blir det lättare eller svårare att få ett arbete på annan ort om man inte har råd att flytta kan man fråga sig? För vilken arbetssökande har så mycket pengar på banken när man har socialbidrag.

Mitt förslag till Arbetsförmedlingen och regeringen är att: 

  • Ta bort kravet för ansökningar utanför dagpendlingsavstånd.
  • Fokusera på kvalitetsökningar i stället för kvantitetssökningar. Det underlättar för både arbetssökande och arbetsgivare.
  • Det bör räcka att söka arbete i samma kommun som man bor, där man har större chans att få en anställning.
  • Återinför flyttbidraget som Arbetsförmedlingen hade för länge sedan.
  • Humanisera Arbetsförmedlingen så att den hjälper personer att få arbeten igen istället för att kontrollera dem.

Så arbetsgivare och arbetssökare, räck ut handen till vår regering för att justera bort dessa krav så tror jag livet blir lättare för oss alla.

Jag är en person som söker jobb på heltid. Det är också ett slags jobb. Tänk på oss som kämpar till nästa val. 

/Michael Arvidsson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag