Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Orimligt att söka jobb hela landet

Hur stor är sannolikheten att jag som arbetssökande ska få jobb utanför mitt pendlingsområde? Det är dags att skrota kravet att söka jobb i hela landet, både för arbetsgivare och arbetssökares skull, skriver Michael Arvidsson.
Publicerad
Sverigekarta med Göteborg
Att söka jobb i hela landet är inte meningsfullt för arbetssökande, skriver Michael Arvidsson. Foto: TT/Shutterstock/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tycker synd om arbetsgivare som måste ta emot ansökningar från oss som tvingas att söka jobb i hela riket. Det kan tyckas underligt att jag tycker synd om arbetsgivare när jag själv är arbetssökande, men det finns en poäng i min text. 

Jag fick höra av Arbetsförmedlingen att jag måste söka arbete utanför dagspendlingsavstånd. Anledningen är att jag kunde förlora min ersättning under en period, samt att regeringen tycker att vi arbetssökare är lata. 

Jag bor i Göteborg men söker redan anställning i hela västra Götaland. Men ända upp till Skövde, Strömstad, Kungsbacka med omnejd räcker inte längre för vår regering och Arbetsförmedlingen. 

Regeringen tycker att vi arbetssökare är lata

Hur stor är chansen att jag får en anställning utanför min bostadsort och dagspendlingsavstånd? Jag skulle säga nästa lika med noll, då jag utanför dagspendlingsavstånd behöver ha en bostad att bo i för jag vill inte bo på gatan. 

Jag arbetade ett tag i Borås och bodde i Göteborg. Då hade jag en ”arbetsdag” på 12 till 13 timmar från ytterdörr till ytterdörr och det höll i två och en halv månad (dagpendling med buss).

Nu till lite teori:

Många arbetssökanden har socialbidrag efter att ha blivit utförsäkrade från a-kassa eller försäkringskassa. Den som lever på socialbidrag får inte äga tillgångar. Men om man får ett jobb på annan ort behöver man tillgångar, jag har räknat löst här:

Dubbla hyror (3 mån) cirka 15 000 kronor

Flyttningen cirka 10 000 kronor

Resande cirka 4 000 kronor

De pengarna får man inte ens äga som socialbidragstagare.

Återinför flyttbidraget som Arbetsförmedlingen hade för länge sedan

Blir det lättare eller svårare att få ett arbete på annan ort om man inte har råd att flytta kan man fråga sig? För vilken arbetssökande har så mycket pengar på banken när man har socialbidrag.

Mitt förslag till Arbetsförmedlingen och regeringen är att: 

  • Ta bort kravet för ansökningar utanför dagpendlingsavstånd.
  • Fokusera på kvalitetsökningar i stället för kvantitetssökningar. Det underlättar för både arbetssökande och arbetsgivare.
  • Det bör räcka att söka arbete i samma kommun som man bor, där man har större chans att få en anställning.
  • Återinför flyttbidraget som Arbetsförmedlingen hade för länge sedan.
  • Humanisera Arbetsförmedlingen så att den hjälper personer att få arbeten igen istället för att kontrollera dem.

Så arbetsgivare och arbetssökare, räck ut handen till vår regering för att justera bort dessa krav så tror jag livet blir lättare för oss alla.

Jag är en person som söker jobb på heltid. Det är också ett slags jobb. Tänk på oss som kämpar till nästa val. 

/Michael Arvidsson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas