Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Så skriver du för Kollega Debatt

Texten bör handla om arbetslivet. Men spännvidden är stor; debattinläggen kan bygga på saker som inträffat på din egen arbetsplats likväl som större samhällsförändringar.
Publicerad
Shutterstock
Texten ska skrivas exklusivt för Kollega Debatt och får inte vara publicerad tidigare. Däremot har vi inget emot om du delar inlägget och länkar till oss efter publicering. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi vill självklart ha genomarbetade texter. Att texten mynnar ut i en åsikt eller ett förslag är viktigt. Vad vill du? Det är bra om argumentationen är väl underbyggd. Texten får gärna vara konkret och använda sig av exempel ur verkligheten.

Om du vill får du gärna föreslå rubrik och skriva en sammanfattande inledning. Det är dock vi som slutligen avgör hur dessa formuleras.

Innehållet ska vara korrekt och relevant. Men vi faktagranskar inte texterna i detalj utan gör en rimlighetsbedömning. I stället är det du som skriver som ansvarar för fakta. Skicka gärna med förslag till relevanta länkar som kan läggas in i texten.

Behöver vi göra innehållsmässiga ändringar stämmer vi alltid av med dig. Språkliga justeringar och eventuella kortningar som inte påverkar innehållet gör vi dock utan att fråga.

Bygger argumentationen på en ny undersökning vill vi att den bifogas eller att du länkar till den. På så vis kan vi bedöma om tolkningen av resultatet är rimlig.

Det är bra om textlängden ligger på mellan 2 000 och 5 000 tecken inklusive mellanslag. Skicka texten som en Word-fil i första hand. Bifoga ett porträttfoto. Bilden ska vara tagen rakt framifrån, helst i dagsljus och med neutral bakgrund. Mobilkamera fungerar bra. Be gärna någon annan fota.

Texten ska skrivas exklusivt för Kollega Debatt och får inte vara publicerad tidigare i andra tidningar eller nyhetsmedier. Däremot har vi inget emot om du delar inlägget och länkar till oss efter publicering.

En förutsättning för publicering är att ni samtycker till att debattartikeln, utan begränsning i tiden, lagras och tillhandahålls i Kollegas digitala arkiv. 

Vissa debatter kan även komma att publiceras i Kollegas magasin. Vi förbehåller oss då rätten att korta texten.  

Skicka textförslag till debatt@kollega.se

Ange ett telefonnummer där vi kan nå dig.

Vi tar gärna emot repliker på våra debattartiklar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag