Vi ifrågasätter inte om vi ska borsta tänderna. Det bara gör vi – två gånger om dagen. Inte för att vi har ont just då, utan för att det förebygger problem längre fram. På samma sätt borde återhämtning vara en självklar del av arbetsdagen. Men i dag behandlas den mer som en nödlösning: något vi tar till när det redan ilar i systemet.

Samtidigt som pensionsåldern höjs, ökar sjukskrivningarna. Enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport anmäldes över 13 500 arbetssjukdomar under 2024 – en ökning med 13 procent. Den största ökningen gäller organisatoriska och sociala orsaker: högt tempo, låg bemanning och för lite återhämtning. Vårdens, omsorgens och skolans anställda drabbas hårdast – men symptomen känns igen även i kontor och teknikbolag.

När arbetslivet förändras – längre yrkesliv, färre kollegor, ökad digitalisering – behöver också återhämtningen förändras. Det räcker inte längre att förlita sig på fritid, träning och sömn. Vi behöver bygga in återhämtning i själva arbetsdagen.

Men det är här det börjar skava. För i många organisationer ses återhämtning fortfarande som något fluffigt. Något individen själv får lösa, helst på sin fritid. Det är en syn som både är föråldrad och dyr.

Ta till exempel Amazon, som för några år sedan lanserade så kallade AmaZen Booths – små mindfulness-bås mitt i sina stora lagerlokaler där anställda kunde stanna upp och ta ett lugnande andetag mitt i arbetspasset. Det lät modernt, men blev snabbt ett meme. Varför? För att det blev så uppenbart att problemet inte var bristen på andningsövningar – utan ett arbetstempo som inget bås i världen kunde kompensera för. Några bevingade smeknamn på de här var för övrigt: ”The Closet of Despair”, ”Employee Coffin” eller kort och gott ”Cry Closet”.

Det är en påminnelse till fler än Amazon. Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller ett yogapass i lunchrummet. Det måste handla om hur vi organiserar arbetet: tempo, bemanning, pauser, arbetsmiljö och ledarskap. Annars är vi tillbaka i samma fälla: vi ber folk att hålla längre – men förväntar oss att de ska klara det på samma gamla sätt.

Sverige är inte ensamt om att höja pensionsåldern – men vi sticker ut i hur lite vi pratar om arbetsmiljöns långsiktiga hållbarhet. Om jobbet fortsätter slita ut oss i förtid kommer det inte bara att bli ett mänskligt problem, utan ett ekonomiskt. Fler sjukdagar, tidigare utträde och produktionsbortfall kostar – både för företag och samhälle. Återhämtning är inte en mjuk fråga. Det är en affärskritisk faktor.

Så vad krävs för att ändra på situationen?

För det första: att återhämtning byggs in i strukturen. Den ska inte vara beroende av individens egen disciplin eller chefens dagsform. Precis som vi mäter prestation, måste vi börja följa upp belastning, pauser och balans. Mötestider kan kortas. Fokusstunder kan skyddas. Löpande arbetsmiljödata kan visa på risker – innan människor går sönder.

För det andra: att återhämtning blir en kulturfråga. I dag signalerar vi ofta det motsatta. Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat – trots att vi vet att hjärnan inte fungerar i 100 procent fokusläge åtta timmar i sträck. Här har chefer ett särskilt ansvar. Om återhämtning ska tas på allvar, måste den levas – från ledning ut till hela organisationen.

För det tredje: att vi byter ut synsättet från ”du tar hand om dig” till ”vi tar hand om arbetsdagen”. Det handlar inte om att gå en promenad på lunchen eller göra yoga på kvällen. Det handlar om hur vi jobbar. Om ergonomi. Om bemanning som faktiskt räcker till. Om arbetsuppgifter som går att hinna med. Om rimliga förväntningar, tydliga prioriteringar och luft i systemet.

Det är dags att göra återhämtning till en del av en framgångsrik affär. Inte en individuell skyldighet – utan ett gemensamt ansvar.

/Tommy Wilén, naprapat och arbetsmiljöexpert