Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsförmedlingen tvingar ingen att flytta

REPLIK. Arbetsförmedlingen tvingar ingen att flytta, men vi måste följa det regelverk som finns. För att ha rätt till arbetslöshetsförsäkring behöver du som arbetssökande göra allt du kan för att få ett arbete.
Publicerad
Arbetsförmedlingen
Den som har goda jobbchanser inom sitt yrke och där man bor kan fortsätta söka lokalt, skriver Stefan Popovic. Foto: privat/Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta är en replik på Michael Arvidssons debattext från 4/11 "Orimligt att söka jobb i hela landet"

Arbetsförmedlingens mål är att du som arbetssökande så snabbt som möjligt ska få jobb. Kraven på aktivt arbetssökande och att acceptera lämpliga arbeten – även om det innebär pendling eller flytt – är inte nya. Det har varit grundläggande villkor för att få a-kassa sedan en lång tid tillbaka.

På uppdrag av regeringen skärpte vi i våras tillämpningen av reglerna. Det som är nytt är att den arbetssökande nu kan få en varning eller bli avstängd från ersättning om man inte söker jobb utanför sitt dagpendlingsområde eller söker jobb inom andra yrken – om det står i handlingsplanen att man ska göra det.

Kraven på aktivt arbetssökande och att acceptera lämpliga arbeten är inte nya

Vi gör alltid en individuell bedömning av den arbetssökandes jobbmöjligheter. Den som har goda jobbchanser inom sitt yrke och där man bor kan fortsätta söka lokalt. Om utsikterna är sämre behöver man från början söka bredare, antingen inom andra yrken där man har realistiska chanser att få jobb eller i andra delar av landet.

Anledningen till den skärpta tillämpningen är att öka de arbetssökandes möjligheter att få ett arbete. Arbetslösheten i landet varierar stort mellan kommuner – från 13,6 procent i Perstorp till 2,6 procent i Kiruna och Gällivare. Möjligheten att få jobb ökar om man söker på orter där jobben är fler och konkurrensen mindre. Man kan givetvis samtidigt fortsätta att söka jobb inom sitt yrke där man bor.

Möjligheten att få jobb ökar om man söker på orter där jobben är fler

Det finns omständigheter som gör att en arbetssökande kan undantas från kraven på att bredda sitt sökande, exempelvis särskilda familjeskäl eller medicinska skäl. Det prövas i varje enskilt fall.

Stefan Popovic, chef för avdelningen kundsupport och ersättningar på Arbetsförmedlingen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag