Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Unga och äldre har det extra tufft

Ungdomar och äldre har drabbats hårt av pandemin. Ändå har de blivit syndabockar i debatten. Och i arbetslivet har åldern också betydelse. Det är dags att vi tar på oss empati-glasögonen och slutar ställa grupper mot varandra.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Christopher Hunt

Pandemin har lockat fram människors fantastiska förmåga att ställa om och gjort tydligt att när det blir besvärligt har vi en superkraft – att hjälpas åt. Men det har också gått snett på sina håll, som när man velat peka ut syndabockar och skapa ett vi och ett dem. Ofta med en koppling till ålder. Unga har fått kritik för att de är för sociala och äldre för att de över huvud taget går ut.

Naturligtvis ska vi alla ta ansvar. Men att ställa grupper mot varandra tjänar ingenting till. Och, om man tar på sig empati-glasögonen är det inte svårt att förstå att det är tufft för en gymnasieungdom som inte får gå till skolan eller träffa sina kompisar under en period i livet där just det sammanhanget är viktigare än någonsin. Både för utveckling och hälsa. Eller att en 70-plussare vill göra sina egna inköp i matbutiken – det kanske enda avbrottet från att sitta ensam och isolerad i bostaden. Jag säger inte att det är rätt att strunta i restriktioner, men det går att begripa.

Det har även funnits en tendens att klappa äldre människor på huvudet – diskussionen om att skydda ”våra gamla” har utmynnat i att vissa äldre känt sig som paria, alternativt omyndigförklarade. Kanske hör det samman med det som kallas ålderism, stereotyper kopplat till äldre och åldrande som kan leda till diskriminering.

Den typen av fördomar finns även i arbetslivet. Ann-Mari Niklasson upplevde det när hon inte ville gå i pension. Men hon tog nya tag, hängde i och slutade inte förrän hon fyllt 80.

Läs mer: De fortsatte jobba efter 65

I andra ändan av arbetslivet finns de unga. De har i högre utsträckning drabbats av coronans ekonomiska effekter eftersom många jobbar i branscher som haft det svårt, till exempel inom hotell och service. Läget just nu kan få negativa följder under lång tid i ungas arbetsliv. Där de osäkra, tidsbegränsade anställningarna också är en av bovarna i dramat. Det här har vi på Kollegaredaktionen gjort en spaning om, välkommen att läsa mer. 

Läs mer: Pandemin slår hårt mot ungas jobb

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

När AI särskriver blir jag en bakåtsträvare

Ständig förändring är vår tids mantra. Att testa nytt är bra och nödvändigt, det går inte an att vara en bakåtsträvare. Fast lite kanske?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 3 februari 2025, kl 05:55
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Vi arbetar agilt – är i ständig förändring. Så ska man säga och göra i dagens arbetsliv. Annars framstår man som en bakåtsträvare, och med viss rätt eftersom de flesta branscher förändras snabbt i dessa digitala tider. Ta bara AI-verktygen som redan är en realitet men ändå bara i början av utvecklingen.

Vi testar! Så säger vi när vi ska införa något nytt på jobbet. Och det är ju bra. Men för att på riktigt våga prova måste det finnas utrymme för att misslyckas. Finns det?

Nja, inte av sig självt i alla fall. Det är nämligen djupt rotat i oss människor att undvika att göra fel, vi är rädda att behöva möta skammen. Därför måste vi prata mer om motgångarna. Det tipset ger ledarskapsutvecklaren Loa Lava Brynjulfsdotter och hennes tips inspirerade mig att formulera ett nyårslöfte. Jag brukar egentligen inte ge några längre, förutom ”jag ska använda läppstift oftare”. Men nu har jag lagt till ett för 2025. Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det för att bidra till avdramatisering av motgångar. Välkommen att hänga på om du vill!

Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det

Apropå förändring. Jag läste att cirka hälften texterna på plattformen Linkedin kommit till med hjälp av AI-verktyg, till exempel chatGPT. Nog är det en smula omvälvande att vi snart inte vet vem som skrivit?

Inte ens missarna behöver vara mänskliga. Jag tänkte annars att vi i denna nya tid skulle bli lite glada över grammatiska fel, då vet vi säkert att det finns en människa bakom texten. Men tji fick jag. För nu har stavningskontrollsprogrammen som finns i datorn och mobilen börjat särskriva, alltså dela upp vissa sammansatta ord som absolut inte ska delas upp. Jag tror bestämt att jag känner en liten, liten bakåtsträvan komma krypande.