Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Våld mot kvinnor ingen privatsak

Mäns våld mot kvinnor kan inte behandlas som en privatsak, det är en fråga också för arbetsplatsen. Vi har alla ett ansvar att lära oss mer – kanske kan vi då hjälpa en jobbarkompis att hitta vägen ur ett livsfarligt läge.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Christopher Hunt

Vissa saker kräver verkligen att man läser på. Som det här med att förstå varför en kvinna som blir misshandlad av sin man inte bara lämnar relationen. Det verkar ju ologiskt att stanna. Men den som tar del av den kunskap som finns lär sig att det sällan börjar med fysiskt våld, utan föregås av kontroll och manipulation. Samt att kvinnan ofta skäms och därför gör allt för att dölja sanningen. (Ja, det finns även män som blir slagna och kvinnor som slår, men det är inte på långt när lika vanligt.)

Den som läser på vet också att ingen gång är den misshandlade kvinnan – och barnen – i lika stor fara som när hon lämnar, så det är inget lätt val att göra.

Vi kan alla jobba med våra attityder, och det har betydelse hur vi pratar om saker. Kalla det till exempel inte ”lägenhetsbråk” – det handlar ofta om allvarlig misshandel, ibland om mord. Lägg inte någon del av skulden på den som är utsatt, utan enbart på den hänsynslösa gärningsmannen.

Och ta ansvar för att lära mer och försök förstå på riktigt – kanske leder det till att du kan tyda tecknen och göra en insats för en jobbarkompis.

För mäns våld mot kvinnor är ingen privatsak, det är en fråga också för arbetsplatsen. Jobbet kan vara en fristad och erbjuda en möjlig öppning till stöd och hjälp för den som hamnat i ett låst och livsfarligt läge.

Mer om mäns våld mot kvinnor och varför det är en fråga för facket och arbetsplatsen kan du läsa mer om på Kollega Debatt, via länkarna nedan.

Debatt: Våld i hemmet en fråga för facket

Debatt: Markera mot tuttsnacket i fikarummet

Här på sajten finns förutom debattartiklar ett rikt utbud av annan läsning som du har nytta och glädje av i vardagen på jobbet – och som jag verkligen vill rekommendera!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

När AI särskriver blir jag en bakåtsträvare

Ständig förändring är vår tids mantra. Att testa nytt är bra och nödvändigt, det går inte an att vara en bakåtsträvare. Fast lite kanske?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 3 februari 2025, kl 05:55
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Vi arbetar agilt – är i ständig förändring. Så ska man säga och göra i dagens arbetsliv. Annars framstår man som en bakåtsträvare, och med viss rätt eftersom de flesta branscher förändras snabbt i dessa digitala tider. Ta bara AI-verktygen som redan är en realitet men ändå bara i början av utvecklingen.

Vi testar! Så säger vi när vi ska införa något nytt på jobbet. Och det är ju bra. Men för att på riktigt våga prova måste det finnas utrymme för att misslyckas. Finns det?

Nja, inte av sig självt i alla fall. Det är nämligen djupt rotat i oss människor att undvika att göra fel, vi är rädda att behöva möta skammen. Därför måste vi prata mer om motgångarna. Det tipset ger ledarskapsutvecklaren Loa Lava Brynjulfsdotter och hennes tips inspirerade mig att formulera ett nyårslöfte. Jag brukar egentligen inte ge några längre, förutom ”jag ska använda läppstift oftare”. Men nu har jag lagt till ett för 2025. Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det för att bidra till avdramatisering av motgångar. Välkommen att hänga på om du vill!

Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det

Apropå förändring. Jag läste att cirka hälften texterna på plattformen Linkedin kommit till med hjälp av AI-verktyg, till exempel chatGPT. Nog är det en smula omvälvande att vi snart inte vet vem som skrivit?

Inte ens missarna behöver vara mänskliga. Jag tänkte annars att vi i denna nya tid skulle bli lite glada över grammatiska fel, då vet vi säkert att det finns en människa bakom texten. Men tji fick jag. För nu har stavningskontrollsprogrammen som finns i datorn och mobilen börjat särskriva, alltså dela upp vissa sammansatta ord som absolut inte ska delas upp. Jag tror bestämt att jag känner en liten, liten bakåtsträvan komma krypande.