Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Våld mot kvinnor ingen privatsak

Mäns våld mot kvinnor kan inte behandlas som en privatsak, det är en fråga också för arbetsplatsen. Vi har alla ett ansvar att lära oss mer – kanske kan vi då hjälpa en jobbarkompis att hitta vägen ur ett livsfarligt läge.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Christopher Hunt

Vissa saker kräver verkligen att man läser på. Som det här med att förstå varför en kvinna som blir misshandlad av sin man inte bara lämnar relationen. Det verkar ju ologiskt att stanna. Men den som tar del av den kunskap som finns lär sig att det sällan börjar med fysiskt våld, utan föregås av kontroll och manipulation. Samt att kvinnan ofta skäms och därför gör allt för att dölja sanningen. (Ja, det finns även män som blir slagna och kvinnor som slår, men det är inte på långt när lika vanligt.)

Den som läser på vet också att ingen gång är den misshandlade kvinnan – och barnen – i lika stor fara som när hon lämnar, så det är inget lätt val att göra.

Vi kan alla jobba med våra attityder, och det har betydelse hur vi pratar om saker. Kalla det till exempel inte ”lägenhetsbråk” – det handlar ofta om allvarlig misshandel, ibland om mord. Lägg inte någon del av skulden på den som är utsatt, utan enbart på den hänsynslösa gärningsmannen.

Och ta ansvar för att lära mer och försök förstå på riktigt – kanske leder det till att du kan tyda tecknen och göra en insats för en jobbarkompis.

För mäns våld mot kvinnor är ingen privatsak, det är en fråga också för arbetsplatsen. Jobbet kan vara en fristad och erbjuda en möjlig öppning till stöd och hjälp för den som hamnat i ett låst och livsfarligt läge.

Mer om mäns våld mot kvinnor och varför det är en fråga för facket och arbetsplatsen kan du läsa mer om på Kollega Debatt, via länkarna nedan.

Debatt: Våld i hemmet en fråga för facket

Debatt: Markera mot tuttsnacket i fikarummet

Här på sajten finns förutom debattartiklar ett rikt utbud av annan läsning som du har nytta och glädje av i vardagen på jobbet – och som jag verkligen vill rekommendera!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Därför ska du bry dig om fängslade journalister

Att en svensk journalist fängslas i Turkiet är väl inget som gemene man behöver bry sig om? Jo, i allra högsta grad – det påverkar allas våra demokratiska rättigheter.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 12 maj 2025, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Men när det gäller journalisten Joakim Medin som sedan en tid tillbaka sitter i ett turkiskt högsäkerhetsfängelse så är det faktiskt just så – det ryker helt utan eld. För det enda han har gjort är att ägna sig åt journalistiskt arbete, och det han har skrivit är publicerat inom Sverige. Han har inte brutit mot några lagar som gäller här.

Men nu står han anklagad för brott som kan ge många års fängelse i Turkiet. Det sägs att han varit aktivist och tagit politisk ställning, men det han anklagas för handlar till exempel om att han intervjuat personer från organisationer som fått terrorstämpel. En journalist måste kunna intervjua även sådana människor, det betyder inte att reportern instämmer i intervjupersonens åsikter.

Som Joakim Medin själv skrev på en lapp inifrån fängelset: Journalistik är inte ett brott, inte i något land.

Stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns.

Varför ska du som läser den här spalten bry dig om det här? Är inte det en fråga enbart av intresse för medierna? Nej, för ett angrepp på journalistik är ett angrepp på demokratin. Det är journalister och fackligt aktiva som tystas först i odemokratiska samhällen. Men det stannar inte där, det påverkar yttrandefriheten för alla. Det leder till förtryck av människor som tycker annorlunda än de som styr, vilket i sin tur leder till självcensur.

Vissa skulle invända att det är journalisterna själva som ägnar sig åt censur, eftersom media inte alltid rapporterar om allt. Men där måste man komma ihåg att journalister bara kan berätta sådant som är bekräftat sant, det går inte att skriva när något endast är rykten. Så även om du irriterar dig på medierna ibland, stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns. Ett samhälle av rädsla och tystnad.