Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Digitalt medarbetarskap: Ta hand om varandra

Chefens ansvar och självledarskap är på tapeten när vi pratar om hur vi ska kunna må bra på jobbet, inte minst i dessa tuffa tider. Men här vill jag också påminna om hur viktig du kan vara i din roll som jobbarkompis.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Christopher Hunt

Pang. Det gick på ett ögonblick under det digitala mötet där jag passade på att promenera samtidigt som jag deltog via Teams i mobilen. Isfläckar förrädiskt gömda under snö, noll fotfäste och landning på knäets insida. En klantig vintervurpa och nu struttar jag omkring på kryckor.

Det är förstås en småsak när många lider av allt som pandemin för med sig. Men ändå trist att missa den bästa längdåkningsvintern på länge söderöver och att oroa sig över att något gått sönder permanent. En tröst är då att ha inkännande jobbarkompisar. Som låter en klaga lite och tipsar om tv-serier – men också påminner en om nyttan av att tänka goda, läkande tankar.

Det sista är tillämpbart på så mycket mer än mitt onda knä. För sällan har väl så många av oss aktivt funderat på hur vi egentligen mår. Vi behöver stärka oss själva, vare sig vi gör det med mental träning, motion eller genom att hämta kraft i naturen.

Läs mer: Träningsövningar för hemmajobbaren

Ytterst är måendet på jobbet – inte bara den fysiska hälsan utan också den psykosociala – en fråga för chefen. Det här regleras bland annat i föreskriften OSA, organisatoriskt och social arbetsmiljö, som nu fyller fem år.

I de här tiderna tror jag också att stödet från gruppen blir extra viktigt. Vi kan hjälpas åt som arbetskamrater – lägga lite extra tid på omtanke om kollegorna. För många är det nu ett år av hemmajobb som förflutit. Och ensamarbete är en arbetsmiljörisk.

Som en kollega uttryckte det: ”Vi pratar mycket om vikten av det digitala ledarskapet, men det är dags att slå ett slag för det digitala medarbetarskapet.” Varför inte höra av dig en extra gång till kollegan? Inte enbart via mejlen och inte bara med specifika jobbärenden. Ta hand om varandra, helt enkelt.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.