Ledare

I dessa tuffa tider har facket mycket stor betydelse. Till exempel genom att teckna kollektivavtal om korttidspermitteringar för att rädda företag och jobb. Och för att hålla emot när näringslivet håller omotiverat hårt i lönepengarna.

Coronakrisen gör att många av oss leder på distans. Omställningen är en utmaning, inte minst arbetsmiljöansvaret. Klarar jag att leva upp till det? Hur mår medarbetarna – egentligen?

Som kvinna och chef kan en ju bli glad över att kvinnor visar sig vara bättre chefer än män. En klapp på den egna axeln liksom. Men egentligen är det ju mest ledsamt eftersom det framför allt visar att männen fortfarande är normen för hur vi tänker att chefer ska vara.

Efter ett antal år som journalist hade jag fastnat i en mall. Texterna var korrekta men tråkiga. Så jag hittade en kurs i kreativt skrivande. Det talas ju ofta om att tänka utanför boxen.

Vi har ett tufft samhällsklimat. Tonläget i sociala medier är uppskruvat, objektiva nyheter och forskarrön ifrågasätts och kallas fejk.

Jag har precis börjat på drömjobbet. Det är i alla fall enligt mig det enda rimliga sättet att beskriva tjänsten som chefredaktör för Sveriges största fackförbundstidning.

I fjol omkom 50 personer i olyckor på landets arbetsplatser. Ofta handlar det om fall- eller klämolyckor. Men frågan är hur många ytterligare som dör av – men inte nödvändigtvis på – jobbet. Ditt arbete kan faktiskt vara livsfarligt utan att du har en aning om det.

Brist på empati och avsaknad av respekt för medarbetarna, självcentrerad och kontrollerande … Två gånger under mitt yrkesliv har jag haft chefer med dessa egenskaper.

Det är sällan någon har sådana resultat, du är en extrem doer, sa rekryteraren till mig efter avslutat personlighetstest. Det lät ju bra. En doer måste ju vara en effektiv person som får saker ur händerna.

Det är lite av en uppochnedvänd värld: den som jobbar mest är den som blir av med jobbet först.