Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Ett tungt ansvar

Publicerad
Christopher Hunt
Niklas Hallstedt, tf chefredaktör och ansvarig utgivare för Kollega och Chef & Karriär. Christopher Hunt

Det är lite av en uppochnedvänd värld: den som jobbar mest är den som blir av med jobbet först.

Det är verkligheten för många. Vill du ha ett jobb att gå till i morgon räcker det inte med att göra ditt bästa. Du måste dessutom fortsätta utvecklas.

Det här vet cheferna. I vår undersökning svarar 9 av 10 att kompetensutveckling är mycket eller ganska viktigt för att vara fortsatt attraktiv som chef.

Läs mer: 53 procent får inte kompetenslyft

Men tidsbrist sätter käppar i hjulet. I chefernas prioriteringslistor hamnar kompetensutveckling en bra bit ned. De väljer att utföra sina dagliga uppgifter i vetskap om att ingen annan gör dem i deras ställe. Vilket kan leda till att de kan vara arbetssökande i morgon.

Läs mer: 4 röster om att få ny kompetens

Det är en personlig tragedi, men på sikt också en del i ett nationellt misslyckande. Rätt kunskap och erfarenhet är avgörande för Sveriges konkurrenskraft.

Därför är det inte överraskande att kompetensutveckling finns med som en tung pjäs i de förhandlingar om arbetsrätten mellan fack och arbetsgivare som drog i gång nyligen.

För arbetsgivarna som pratar om bristen på kompetens finns anledning till självrannsakan. För vem bär ansvar för att medarbetarna inte hinner lära nytt?

Niklas Hallstedt 
– Tf chefredaktör och ansvarig utgivare

niklas.hallstedt@kollega.se

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.