Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Sökes: Halvrisiga kvinnor
Som kvinna och chef kan en ju bli glad över att kvinnor visar sig vara bättre chefer än män. En klapp på den egna axeln liksom. Men egentligen är det ju mest ledsamt eftersom det framför allt visar att männen fortfarande är normen för hur vi tänker att chefer ska vara.
Finlands statsminister Sanna Marin får frågan om det har ett symbolvärde att hon är ung och kvinna. Hon svarar att det bara visar att grundläget är ett annat. ”Så länge normen är att makten innehas av en medelålders man – och en ung kvinna alltid förändrar normen – då har det inte skett en utveckling.” (Citat från Dagens Nyheter.)
Ja, det är långt till målet. Samtidigt måste vi få glädjas åt de framsteg som sker. En som tycker att vi kommit långt är Gunilla Ahrén, grundare av Ruter Dam. Hon kräver inte att chefsbefattningarna ska delas exakt lika, men att alla som vill får chansen. Det lönar sig för företagen, säger hon i vår intervju.
Läs mer: Ruter Dams grundare tar avstånd från kvinnokamp
I senaste numret av Chef & Karriär skriver vi också om färska rön som visar att kvinnor är bättre chefer än män. Men går det egentligen att slå fast? Nja, det är nog mer komplicerat än så. Till exempel: kvinnor har hårdare press på sig att lyckas. Forskaren Klara Regnö säger: ”Den dag det finns lite halvrisiga chefer på en arbetsplats, som är kvinnor och män i samma utsträckning, är det nog tecken på jämställdhet.”
Läs mer: Är kvinnor bättre chefer än män?
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
