Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
"Jag var inte bäst i test"
Det är sällan någon har sådana resultat, du är en extrem doer, sa rekryteraren till mig efter avslutat personlighetstest. Det lät ju bra. En doer måste ju vara en effektiv person som får saker ur händerna.
Det är sällan någon har sådana resultat, du är en extrem doer, sa rekryteraren till mig efter avslutat personlighetstest. Det lät ju bra. En doer måste ju vara en effektiv person som får saker ur händerna.
Inte fick jag jobbet för det. I efterhand har jag insett att doer antagligen bara var en omskrivning för min otålighet. Och det är en synnerligen trist egenskap.
Bör man då testa kandidaterna vid en anställning? Ja, säger experterna i vårt reportage – testerna minskar riskerna för felrekryteringar.
Läs mer: Allt fler rekryterar med hjälp av tester
Att anställa någon som inte fungerar på jobbet kostar: dels för själva rekryteringen, därutöver för följderna, som exempelvis sjukskrivningar och försämrad produktivitet.
Ett personlighetstest kan i bästa fall förebygga diskriminering genom att det ger alla samma chans. Och det kan avslöja fler karaktärsdrag än otålighet.
Men ett test är trots allt bara ett test. Enligt vissa experter går de att manipulera. Och vad händer om den utfrågade saknar självinsikt och svarar helt uppåt väggarna?
Så gärna ett test – men först och främst lite gammaldags fotarbete av rekryterarna, det vill säga intervjuer och ordentliga referenstagningar!
Niklas Hallstedt
– Tf chefredaktör och ansvarig utgivare
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
