Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Coronakrisen ställer krav på ledarskapet

Coronakrisen gör att många av oss leder på distans. Omställningen är en utmaning, inte minst arbetsmiljöansvaret. Klarar jag att leva upp till det? Hur mår medarbetarna – egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare. Foto: Christopher Hunt

Coronakrisen ställer krav på chefer och ledare. Vissa behöver ta svåra samtal med medarbetare som förlorar jobbet. Andra måste pusha de anställda för att det finns mer än någonsin att göra. Eller möta oro för smitta och sjukdom.

Många har ställt om till att leda på distans. Hos oss jobbar alla hemifrån och arbetsmiljöansvaret är en utmaning. Jag vet ju att alla behöver en känsla av sammanhang för att må bra. Viktiga faktorer är samhörighet, rätt verktyg, tydliga mål. Och öppenhet för att skapa gemensam problemlösning och utveckling.

Men kommunikationen som krävs för att det ska lyckas blir trubbigare på distans. I alla fall nu innan vi vant oss. Kan jag lita på svaret jag får på frågan: Hur har du det på jobbet? Det där som inte sägs, men som man kan höra i ett tonfall eller se i en blick – går det förlorat per telefon eller video?

Kanske har vi ett läge att ompröva vårt ledarskap, till exempel att bli mindre drivande och mer coachande. För det borde vi, enligt de senaste rönen.

Läs mer: Självledarskap utmaning för chefer

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.