Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Inte bara videomötenas fel

Distansjobbandet har satt käppar i hjulet för kreativiteten. Först skyllde jag på alla videomöten som slukar energi, men nu tänker jag att det kanske är lite mer komplicerat än så.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare. Christopher Hunt

Som många andra ställde vi om i mars och började jobba hemifrån. Det gick bra men har också inneburit sämre ergonomi och mer stress. Och för egen del har det skavt att inte hitta samma motivation och kreativitet som vanligt.

Jag har tänkt att det beror på att jag inte möter jobbarkompisarna fysiskt, något som brukar ge energi och nya idéer. Medan de många videomötena snarare dränerar.

Men sedan började jag fundera på om orsaken kanske är lite mer komplex. För vi befinner oss i en stor förändring. Från en dag till en annan blev vardagen helt annorlunda. I förändring, särskilt om den sker snabbt, hamnar vi människor först i förnekelse (enligt psykologisk teori). Vi försöker låtsas som om tillvaron är eller snart ska bli som vanligt. Det kan också hjälpa oss att blockera oro när vi intalar oss att allt kommer att ordna sig.

Nästa steg efter förnekelsen blir förvirring: vi vet inte hur vi ska göra, det känns som kaos, struktur saknas och vi blir otrygga. Men till slut behöver vi gå vidare, i stället för att hoppas att saker ska bli som förr. Och även om pandemin inte kommer att vara för evigt måste vi kanske hitta ett nytt, tillfälligt, normalläge. Då kan vi förhoppningsvis få snurr på kreativiteten igen.

Nu går 2020 mot sitt slut, jag önskar dig fina jul- och nyårshelger trots att de väl inte heller lär bli som de brukar.

Kollega nr 8 hittar du här!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 1 2025 omslag

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

I Karl-Bertil Jonssons fotspår

En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin när världsläget är mörkt. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare. Men vi får inte släppa hoppet.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 19 december 2024, kl 10:05
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Snart är det jul och säkert kommer några av er titta på Karl-Bertil Jonssons julafton på tv mellan pepparkakor och paketöppning. Den tecknade sagan handlar om tonåringen som bestämmer sig för att ta rika människornas julklappar och ge till de fattiga och utslagna. Jag säger inte att hans metod är den bästa – jag tänker inte uppmana till stöld – men visst behövs åtgärder som minskar klyftorna och polariseringen i samhället just nu.

För läget är på många sätt mörkt, med krig och konflikter. En av världens största demokratier har valt en president som byggt sin kampanj på att elda på hat och misstro mellan människor. Här hemma blir vardagen tuffare när arbetslösheten når nya rekordnivåer. För många kommer det inte att bli ”en välsignad jul” som Karl-Bertils ömma moder önskar sig.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande

Det är svårt att stå ut med eländet. En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare, vilket i sin tur ökar polariseringen.

Men den vägen leder bara till cynism och själviskhet. Vi måste göra tvärtom. Välja hoppet och ljuset, trots allt. För vår egen skull – men också för alla andras. 

Det betyder inte att vi ska blunda för verkligheten eller förneka det som är tungt, men vi ska agera. Engagera oss i föreningar, i facket, gå ut och nattvandra, träna ett gäng ungar i fotboll – helt enkelt hugga i där vi kan. Hitta tröst i musik, film och böcker, eller kanske naturen. Det är vår plikt som människor att odla det positiva, som en motkraft. Som den store humanisten Tage Danielsson – han som skrev sagan om Karl-Bertil Jonsson – också sa:

”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande.
Det kan vara tungt, men man måste försöka.
Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände.”