Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Fotboll, kärlek och mänskliga rättigheter

Att stötta mänskliga rättigheter låter kanske högtidligt, som något som samhället i stort ska syssla med. Men var och en har ansvar att utmana fördomar. Till exempel ska den som inte är heterosexuell kunna vara lika öppen som den som är det.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 1 september 2021, kl 07:50
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Christopher Hunt

Sommaren bjöd på mycket fotboll. Nä, jag spelar inte – men jag gillar att titta på såväl herr- som damlandslaget. De gjorde bra ifrån sig, men visst var förlusterna snöpliga mot Ukraina i EM och Kanada i OS.

Långt mer besviken blev jag dock över att mäktiga organisationen Uefa sa nej till att lysa upp arenan i regnbågsfärger – för att stötta kampen för HBTQ-rörelsen – under EM-matchen mellan Tyskland och Ungern. Eller rättare: hbtqi – som står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och de som identifierar sig som queer eller intersexperson.

Anledningen: “Uefa är en politiskt och religiöst neutral organisation”.

Men snackar vi verkligen politik här? Det handlar ju om att stå upp för mänskliga rättigheter. Allt som görs mot diskriminering har betydelse. Symbolhandlingar, hur vi pratar och vilka lagar som stiftas påverkar möjligheterna att minska hot, våld och orättvisor.

Myndigheter och politiker har ett stort ansvar. Arbetsgivare likaså, till exempel vid rekrytering. Men också var och en, inte minst på arbetsplatsen.

Första steget är att utmana de egna fördomarna. Kanske säger du: Visst, människor får älska vem de vill, men måste homosexuella vara så övertydliga? Då vill jag svara: Vi som är heterosexuella får vara hur tydliga vi vill. På det digitala fikat kan jag utan problem berätta att jag i helgen tog en promenad i skogen med min man. Då är jag öppen med min heterosexualitet – jag är kvinna och avslöjar att jag lever med en man – men ingen klagar på att jag skriver någon på näsan.

Den som inte är heterosexuell riskerar däremot jobbiga eller farliga reaktioner om den berättar om sin skogspromenad.

Vi måste tillsammans skapa ett klimat där vem som helst öppet kan delta i samtal utan att behöva oroa sig för efterverkningar. Så himla självklart egentligen, eller hur?

Ledare

Ger medarbetarenkäten pang för pengarna?

Är medarbetarenkäten ett effektivt verktyg i arbetsmiljöarbetet? Eller ett trubbigt instrument som inte gör nån verklig nytta för dig som chef?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 24 november 2022, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter.
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg

Medarbetarundersökningar marknadsförs ofta som effektiva förändringsverktyg som ökar arbetsglädjen och skapar engagerade och produktiva anställda. Men hur funkar det? Är enkäten ett effektivt verktyg hos dig? Eller ett trubbigt instrument som inte ger särskilt mycket pang för pengarna?

Målet med enkäten är att ta reda på hur de anställda mår och vad de tycker om jobbet – och om chefen.

Det hela kompliceras av att vi sällan har makt över allt som påverkar personalen. Kanske skapar en stor omorganisation oro och missnöje. Det kan inte den enskilda chefen i första linjen styra över.

Vi har sällan makt över allt som påverkar personalen

Enligt lagen ska vi jobba systematiskt med arbetsmiljön och en årlig medarbetarundersökning är en rutin som gör stor nytta när den används rätt.

Tyvärr har många chefer svårt att agera på de brister som medarbetarna påpekat. I en Novus-undersökning vi på Chef & Karriär låtit göra svarar mer än hälften att de saknar ledningens stöd för att komma till rätta med problemen. Här finns alltså ett glapp som skulle behöva täppas till – så att inte medarbetarundersökningen bara blir av symboliskt värde.