Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Fotboll, kärlek och mänskliga rättigheter

Att stötta mänskliga rättigheter låter kanske högtidligt, som något som samhället i stort ska syssla med. Men var och en har ansvar att utmana fördomar. Till exempel ska den som inte är heterosexuell kunna vara lika öppen som den som är det.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 1 september 2021, kl 07:50
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Christopher Hunt

Sommaren bjöd på mycket fotboll. Nä, jag spelar inte – men jag gillar att titta på såväl herr- som damlandslaget. De gjorde bra ifrån sig, men visst var förlusterna snöpliga mot Ukraina i EM och Kanada i OS.

Långt mer besviken blev jag dock över att mäktiga organisationen Uefa sa nej till att lysa upp arenan i regnbågsfärger – för att stötta kampen för HBTQ-rörelsen – under EM-matchen mellan Tyskland och Ungern. Eller rättare: hbtqi – som står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och de som identifierar sig som queer eller intersexperson.

Anledningen: “Uefa är en politiskt och religiöst neutral organisation”.

Men snackar vi verkligen politik här? Det handlar ju om att stå upp för mänskliga rättigheter. Allt som görs mot diskriminering har betydelse. Symbolhandlingar, hur vi pratar och vilka lagar som stiftas påverkar möjligheterna att minska hot, våld och orättvisor.

Myndigheter och politiker har ett stort ansvar. Arbetsgivare likaså, till exempel vid rekrytering. Men också var och en, inte minst på arbetsplatsen.

Första steget är att utmana de egna fördomarna. Kanske säger du: Visst, människor får älska vem de vill, men måste homosexuella vara så övertydliga? Då vill jag svara: Vi som är heterosexuella får vara hur tydliga vi vill. På det digitala fikat kan jag utan problem berätta att jag i helgen tog en promenad i skogen med min man. Då är jag öppen med min heterosexualitet – jag är kvinna och avslöjar att jag lever med en man – men ingen klagar på att jag skriver någon på näsan.

Den som inte är heterosexuell riskerar däremot jobbiga eller farliga reaktioner om den berättar om sin skogspromenad.

Vi måste tillsammans skapa ett klimat där vem som helst öppet kan delta i samtal utan att behöva oroa sig för efterverkningar. Så himla självklart egentligen, eller hur?

Ledare

Hur nära ska chefen gå i utvecklingssamtalet?

Nu är tiden för utvecklingssamtalen på många arbetsplatser. Men hur personliga ska de vara egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 13 februari 2024, kl 12:58
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Räcker det inte att vi gör det vi ska?

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.