Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Fotboll, kärlek och mänskliga rättigheter

Att stötta mänskliga rättigheter låter kanske högtidligt, som något som samhället i stort ska syssla med. Men var och en har ansvar att utmana fördomar. Till exempel ska den som inte är heterosexuell kunna vara lika öppen som den som är det.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 1 september 2021, kl 07:50
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Christopher Hunt

Sommaren bjöd på mycket fotboll. Nä, jag spelar inte – men jag gillar att titta på såväl herr- som damlandslaget. De gjorde bra ifrån sig, men visst var förlusterna snöpliga mot Ukraina i EM och Kanada i OS.

Långt mer besviken blev jag dock över att mäktiga organisationen Uefa sa nej till att lysa upp arenan i regnbågsfärger – för att stötta kampen för HBTQ-rörelsen – under EM-matchen mellan Tyskland och Ungern. Eller rättare: hbtqi – som står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och de som identifierar sig som queer eller intersexperson.

Anledningen: “Uefa är en politiskt och religiöst neutral organisation”.

Men snackar vi verkligen politik här? Det handlar ju om att stå upp för mänskliga rättigheter. Allt som görs mot diskriminering har betydelse. Symbolhandlingar, hur vi pratar och vilka lagar som stiftas påverkar möjligheterna att minska hot, våld och orättvisor.

Myndigheter och politiker har ett stort ansvar. Arbetsgivare likaså, till exempel vid rekrytering. Men också var och en, inte minst på arbetsplatsen.

Första steget är att utmana de egna fördomarna. Kanske säger du: Visst, människor får älska vem de vill, men måste homosexuella vara så övertydliga? Då vill jag svara: Vi som är heterosexuella får vara hur tydliga vi vill. På det digitala fikat kan jag utan problem berätta att jag i helgen tog en promenad i skogen med min man. Då är jag öppen med min heterosexualitet – jag är kvinna och avslöjar att jag lever med en man – men ingen klagar på att jag skriver någon på näsan.

Den som inte är heterosexuell riskerar däremot jobbiga eller farliga reaktioner om den berättar om sin skogspromenad.

Vi måste tillsammans skapa ett klimat där vem som helst öppet kan delta i samtal utan att behöva oroa sig för efterverkningar. Så himla självklart egentligen, eller hur?

Ledare

Chef: Sluta mikrostyra

Vilken typ av ledare är du? Om du är sorten som vill peta i detaljer kan det vara fiffigt att öva på att släppa på kontrollen. Både för verksamsamhetens och din egen skull.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 30 maj 2023, kl 09:00
Helena Ingvarsdotter.
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg

Mina söner är vuxna och det är underbart men det finns sådant jag saknar från åren när de var yngre. Till exempel att stå vid – oftast blåsiga men emellanåt också soliga – konstgräsplaner och titta på ungdomsfotboll. Nåja, allt var ju inte kul, det fanns hetsiga föräldrar och tyvärr barn som hamnade i kläm när elittänkandet fick för stor plats. Men de allra flesta som engagerade sig var toppen.

En av de saker man blir observant på som förälder till idrottande barn är vilken ledarstil tränare och ledare har. När det handlar om att coacha ett lag under en match finns det två huvudspår. Den ena sortens tränare är aktiv vid sidlinjen och ropar instruktioner hela tiden och den andra håller sig mer i bakgrunden, pratar bara taktik före matchen och i pausvilan.

En ledare som mikrostyr får kanske goda resultat på kort sikt

Jag kom att tänka på det när jag läste vår artikel om kontrollbehov. En ledare som mikrostyr får kanske goda resultat på kort sikt, men det kan också hämma utveckling. När en chef deltar i alla små beslut riskerar medarbetarna att bli passiva. Vilken sort tillhör du?

Om du misstänker att du är lite för kontrollerande i ditt ledarskap ska du inte misströsta, det går att öva sig på att släppa. Något som också kan minska pressen och stressen för din egen del.