Nu är det drygt tre år sedan #metoo-rörelsen drog fram över världen. Kvinnor inom många olika yrken vittnade om övergrepp och utsatthet. I skogsbranschen hette uppropet #slutavverkat och beskrev en machokultur där sexuella kommentarer och trakasserier förminskades och slätades över och där risken att frysas ut och förlora chansen till fortsatt jobb var stor om man sa ifrån.
Enligt skogsmästare Emelie Lindqvist, ledde uppropet till att frågan började diskuteras på jobbet, vilket hon ser mycket positivt på. Visst har hon som ung tjej i en manlig bransch också mötts av plumpa kommentarer, men hon känner sig trygg med att säga ifrån och hon vet att de män hon jobbar med skulle backa upp henne i alla lägen.
Emelies berättelse visar att förändring är möjlig, det ger hopp inför framtiden.
Läs mer: Emelie Lindqvist är en av skogsbranschens få kvinnor
Och är det något vi behöver när vi står inför ett nytt år men fortfarande befinner oss i en pandemi så är det väl hopp. Men var finns framtidstron när det ser ut som det gör? Hur hittar vi energin när veckor som knappt går att skilja åt staplas på varandra – och ovissheten stressar oss? Vår utmaning är att varken lägga locket på våra känslor eller att fastna i dem. Vi kan inte ändra omständigheterna, men vi kan hitta vägar ur oron. Vi mår dåligt om vi ältar. Men att längta efter det i saknar är ju inte fel.
Så här års längtar vi väl alltid lite extra efter ljuset. Och det gör vi rätt i för vi har ett vetenskapligt bevisat behov av dagsljus. Vilket sannerligen är en utmaning här uppe i mörka nord. För liten mängd ljus påverkar vår sömn och kan också leda till depression. Bäst effekt har ljuset mellan åtta och tio på förmiddagen. Därför blir mitt nyårslöfte att ta så många förmiddagspromenader som möjligt. Som bonus kommer jag att vara pigg när vi så småningom får börja umgås, resa och dansa igen.
