Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Hoppfullt att #metoo lett till ökad öppenhet

Skogsbranschens #metoo-upprop ledde till att frågan om machokultur och sexuella trakasserier äntligen började diskuteras i fikarummen. Det berättar en av de få kvinnliga skogsmästarna för Kollega. Det ger hopp inför framtiden – att förändring är möjlig.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare. Christopher Hunt

Nu är det drygt tre år sedan #metoo-rörelsen drog fram över världen. Kvinnor inom många olika yrken vittnade om övergrepp och utsatthet. I skogsbranschen hette uppropet #slutavverkat och beskrev en machokultur där sexuella kommentarer och trakasserier förminskades och slätades över och där risken att frysas ut och förlora chansen till fortsatt jobb var stor om man sa ifrån.

Enligt skogsmästare Emelie Lindqvist, ledde uppropet till att frågan började diskuteras på jobbet, vilket hon ser mycket positivt på. Visst har hon som ung tjej i en manlig bransch också mötts av plumpa kommentarer, men hon känner sig trygg med att säga ifrån och hon vet att de män hon jobbar med skulle backa upp henne i alla lägen.

Emelies berättelse visar att förändring är möjlig, det ger hopp inför framtiden.

Läs mer: Emelie Lindqvist är en av skogsbranschens få kvinnor

Och är det något vi behöver när vi står inför ett nytt år men fortfarande befinner oss i en pandemi så är det väl hopp. Men var finns framtidstron när det ser ut som det gör? Hur hittar vi energin när veckor som knappt går att skilja åt staplas på varandra – och ovissheten stressar oss? Vår utmaning är att varken lägga locket på våra känslor eller att fastna i dem. Vi kan inte ändra omständigheterna, men vi kan hitta vägar ur oron. Vi mår dåligt om vi ältar. Men att längta efter det i saknar är ju inte fel.

Så här års längtar vi väl alltid lite extra efter ljuset. Och det gör vi rätt i för vi har ett vetenskapligt bevisat behov av dagsljus. Vilket sannerligen är en utmaning här uppe i mörka nord. För liten mängd ljus påverkar vår sömn och kan också leda till depression. Bäst effekt har ljuset mellan åtta och tio på förmiddagen. Därför blir mitt nyårslöfte att ta så många förmiddagspromenader som möjligt. Som bonus kommer jag att vara pigg när vi så småningom får börja umgås, resa och dansa igen.

Läs mer: Mest uppiggande ljuset före klockan 10

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.