Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Ministern: ”Arbetsgivarna har yttersta ansvaret”

Regeringen tittar nu på hur arbetslivet kan bli längre och mer hållbart. Men konkreta förslag för att minska åldersdiskrimineringen saknas.
David Österberg Publicerad
Paulina Brandberg.
Den lagstiftning som finns är tillräcklig, enligt Paulina Brandberg (L), jämställdhets- och arbetslivsminister. Foto: Christine Olsson/TT.

Paulina Brandberg, L, är jämställdhets- och arbetslivsminister. Hon säger till Kollega att mycket tyder på att åldersdiskriminering på svensk arbetsmarknad är ”ett ganska omfattande problem”. Huvudförklaringen, tror hon, är fördomar om äldres kompetens.

Paulina Brandberg anser att arbetsgivarna borde göra mer för att minska åldersdiskrimineringen.

– Det är ju ytterst de som måste se till att fördomar inte styr deras rekryteringsprocesser. Det huvudsakliga ansvaret vilar just på arbetsgivarna.

Kan ändra DO:s inriktning

Förra året tog regeringen emot en departementsskrivelse som innehåller förslag på hur arbetslivet kan bli mer hållbart och längre. De förslagen tittar regeringen på just nu.

Finns det något konkret som regeringen gör nu för att minska åldersdiskrimineringen?

– Lagstiftningen är på plats. Det är inte tillåtet att diskriminera någon på grund av ålder. Men vi måste också se till att lagstiftningen fungerar i praktiken. I departementsskrivelsen finns förslag på hur vi kan rikta Diskrimineringsombudsmannens arbete och det tittar vi på just nu. 

Har DO ett tillräckligt tydligt uppdrag?

– Ja. Vi har en myndighet vars uppgift är att arbeta med de här frågorna och jag ser inga oklarheter vad gäller uppdraget. Men vi behöver förstås följa noga vilka möjligheter Diskrimineringsombudsmannen har att jobba med det här.

Borde det vara billigare att anställa äldre? Redan idag är till exempel arbetsgivaravgiften lägre för en anställd som fyllt 66. 

– Vi har inget sådant förslag just nu. Nu tittar vi på de förslag som finns i departementsskrivelsen.

”Oklart hur stort problemet är”

Flera av de experter Kollega har pratat med lyfter arbetsgivarnas ansvar för diskrimineringen. Ann Öberg är vd på arbetsgivarorganisationen Almega. Till Kollegas systertidning Chef och Karriär säger hon att det är svårt att veta hur stort problemet är.

– Våra medlemmar är ju inte arbetstagare utan arbetsgivare. Deras stora utmaning är att få tag i rätt kompetens så de har knappast råd att välja bort någon jobbsökande med rätt kvalifikationer. Samtidigt, åldersdiskriminering existerar och som arbetsgivare måste du vara insatt i problematiken och dess konsekvenser.

Dyrt att investera i kompetensutveckling

Ann Öberg tror att en orsak till att äldre generellt har sämre möjligheter på arbetsmarknaden är att kompetens och färdigheter åldras.

– Därför är kompetensutveckling mer betydelsefullt än vad många tror. Ett problem är att det fortfarande är billigare att investera i maskiner än i människor, vilket vi vill lösa med ett kompetensavdrag där rätten till skatteavdrag även ska gälla utbildningskostnader, säger hon.

Vilket ansvar har Almegas medlemsföretag i att motarbeta åldersdiskriminering?

– All diskriminering är såklart helt förkastlig och dessutom olaglig. Som arbetsgivare måste man först och främst vara medveten om problematiken och därefter se till att man inte på något sätt särbehandlar någon utifrån diskrimineringsgrunderna.

Unionen gör enkät om åldersdiskriminering

Även Unionen kan göra mer för att minska åldersdiskriminering, enligt Olle Brynja, utredare på Unionen. Han arbetar med ett projekt om just det. 

– Tanken är att göra en enkätundersökning bland medlemmarna om hur de upplever åldersdiskriminering och sedan utgå från den. Förhoppningen är att kunna ge bättre information, tips och råd till både förtroendevalda och medlemmar.

DO har tillsyn över att arbetsgivarna gör det arbetet. Gör DO tillräckligt?

– Nej, det tycker vi inte. Ena halvan av diskrimineringslagen handlar just om att arbeta med aktiva åtgärder. Lagstiftningen är bra men behöver stöd i en tillsynsmyndighet. DO kan såklart inte granska alla arbetsgivare, men stickprovskontroller går bra och det görs alldeles för lite. Nuvarande DO fokuserar mer på förbudsdelen i diskrimineringslagen och att driva ärenden i domstol. Det är i och för sig också viktigt, men det måste finnas en balans.

Men har det förebyggande arbetet verkligen effekt? Finns inte risken att det mest blir en pappersprodukt?

– Den risken är jättestor. Om man som arbetsgivare inte vill samverka med fackligt förtroendevalda och om man som arbetsgivare vill göra en papperstiger, så är det fullt möjligt. Men de flesta arbetsgivare, i kombination med duktiga förtroendevalda, vill göra något bra och se över risker för diskriminering. Det finns bra stöd på DO:s hemsida för hur man kan göra. Det är inte så svårt som man kanske tror.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Stopphand
En 60-årig kvinna blev aldrig kallad på intervju. Företaget sökte någon "som är där du var 1994". Nu betalar företaget ersättning för åldersdiskriminering. Colourbox

I november förra året sökte en då 60-årig kvinna jobb som marknadsansvarig på ett stort säkerhetsbolag. Hon ansåg att hon uppfyllde samtliga krav i annonsen men hörde inget från företaget.

Till slut mejlade hon den rekryteringsansvariga och frågade om hennes löneanspråk var skälet till att hon inte kallats till intervju.

Svaret blev att lönen inte var problemet. Företaget sökte någon som befann sig där hon själv hade varit 1994. Då var kvinnan 28 år.

Kvinnan, som är medlem i Akademikerförbundet SSR, vände sig då till facket, som kallade arbetsgivaren till förhandling.

– Genom sitt uttalande har företaget gjort ett antagande om att hon var för gammal för tjänsten. Det är svårt att förstå resonemanget: på vilket sätt skulle hennes kompetens ha försvunnit sedan 1994? Den har hon såklart med sig fortfarande, säger Hanna Mikaelsson, ombudsman på SSR.

Fick 50 000 kronor efter tvisten

SSR öppnade för en förlikning och krävde 70 000 kronor i ersättning till kvinnan. När företaget sade nej gick ärendet vidare till LO-TCO Rättsskydd, som stämde arbetsgivaren för brott mot diskrimineringslagen och krävde 100 000 kronor i diskrimineringsersättning.

Kort före domstolsförhandlingen erbjöd företaget kvinnan 50 000 kronor för att lösa tvisten.

– Den accepterades av vår medlem. Åldersdiskriminering är oacceptabelt och för oss är det viktigt att markera att arbetsgivare ska rekrytera utifrån kompetens och ingenting annat, säger Hanna Mikaelsson.

Uppmanar fler att vända sig till facket

Hanna Mikaelsson tror att mörkertalet för åldersdiskriminering är stort. Hon uppmanar den som misstänker att den har utsatts att kontakta sitt fackförbund eller, om man inte är medlem i facket, Diskrimineringsombudsmannen.  

– Vi måste hjälpas åt för att få en förändring. Det måste kosta att göra fel. Men allra bäst är förstås om arbetsgivare arbetar förebyggande för att inte diskriminera.

De sju diskrimineringsgrunderna

  • Kön
  • Könsöverskridande identitet eller uttryck
  • Etnisk tillhörighet
  • Religion eller annan trosuppfattning
  • Funktionsnedsättning
  • Sexuell läggning
  • Ålder.
Diskriminering

Myndigheten utan uppgifter – fem ärenden på 17 år

Nämnden mot diskriminering ska pröva frågor om vitesförelägganden på initiativ av DO. Men på 17 år har DO aldrig utnyttjat möjligheten. Nämnden har bara haft fem ärenden, varav tre har återkallats.
David Österberg Publicerad 20 oktober 2026, kl 06:00
Upplyst skylt med DO:s logotyp och texten Diskrimineringsombudsmannen på en mörk husfasad.
DO kan anmäla arbetsgivare som struntar i att arbeta förebyggande mot diskriminering. Men det händer aldrig. Fredrik Sandberg/TT

Alla arbetsgivare är skyldiga att arbeta aktivt för att förebygga diskriminering. Det kan till exempel handla om att göra lönekartläggningar, ha rutiner mot trakasserier, främja jämn könsfördelning eller se över hur lokalerna är utformade.

I diskrimineringslagen kallas arbetet för aktiva åtgärder. Diskrimineringsombudsmannen, DO, är den myndighet som har tillsyn över att arbetsgivarna följer lagen.

Vanlig med brister vid tillsyn

När DO gör sin tillsyn upptäcker de nästan alltid brister. Förra året granskades till exempel tolv statligt ägda bolag. Bara två av dem levde upp till lagens krav. 

2022 inleddes tillsynen av tio statliga myndigheter. En av dem följde lagen.

När DO upptäcker brister uppmanar de arbetsgivarna att rätta till bristerna – och följer sedan upp arbetet. Då brukar arbetsgivarna ha bättrat sig.

Om en arbetsgivare struntar i DO:s uppmaningar att arbeta med aktiva åtgärder kan DO anmäla arbetsgivaren till den statliga myndigheten Nämnden mot diskriminering. Efter utredning kan nämnden förelägga arbetsgivaren att, med hot om vite, arbeta med aktiva åtgärder. 

Nämnden används dock inte av DO. 

De senaste tio åren har den inte tagit emot en enda framställan om vitesföreläggande från DO. 

Sedan 2009, när nämnden bildades, har Nämnden mot diskriminering endast haft fem ärenden, varav tre återkallats.

”Skulle kräva väldigt mycket resurser”

Enligt Karin Ahlstrand Oxhamre, chef för rättsenheten på DO, beror det på DO:s sätt att arbeta.

– När vi har konstaterat en brist gör vi en uppföljande tillsyn. Då ser vi att arbetsgivarna rättar sig efter våra beslut och har ett fullgott arbete med aktiva åtgärder. Att arbeta med ett vitesföreläggande för något som redan har hänt skulle kräva väldigt mycket resurser, säger hon.

Dessutom finns runt 300 000 arbetsgivare i Sverige. Att granska allas arbete med aktiva åtgärder skulle vara en omöjlighet. Karin Ahlstrand Oxhamre tycker att det vore bättre att DO hade rätt att utfärda sanktionsavgifter.

Det behövs strängare sanktioner

– Det finns stora brister i arbetet med aktiva åtgärder. Men lagen kan inte upprätthållas genom att vi gör tillsyn hos alla arbetsgivare i Sverige. Det behövs strängare sanktioner för att arbetsgivare ska förstå allvaret i att man inte arbetar med aktiva åtgärder. 

– Man kan exempelvis jämföra med de sanktionsavgifter som finns för arbetsgivare som bryter mot GDPR eller konkurrenslagstiftningen, säger hon.

Behövs inte Nämnden mot diskriminering?

– Det är inte upp till mig att uttala mig om nämnden behövs eller inte, men jag kan konstatera att vi inte ser skäl att använda oss av den.

Ineffektivt att ha en instans som inte används

Att Nämnden mot diskriminering inte har något att göra uppmärksammades i en statlig utredning redan för sex år sedan. 

Utredaren ansåg att nämnden inte bidrog till att minska risken för diskriminering: ”Eftersom nämnden så sällan prövar ärenden framstår det också som rent allmänt ineffektivt att ha en instans som inte används. En sådan ordning innebär att en organisation måste hållas i gång utan att i någon högre grad kunna bidra till de mål som lagstiftningen har.”

Utredningen föreslog ändå att nämnden skulle vara kvar eftersom alternativen ansågs sämre.

Kostade drygt 300 000 kronor

Myndigheten har en liten budget och saknar lokal. I årsredogörelsen för 2025 står att nämnden inte har tagit emot något ärende om vitesföreläggande, men att ledamöterna har ”besvarat brev och telefonsamtal från allmänheten.” 

Kammarkollegiet sköter nämndens bokföring. Enligt den kostade nämnden skattebetalarna 327 000 kronor förra året. Av dem gick 250 000 kronor till ledamöternas arvoden och sociala avgifter. Resten är kostnader som Kammarkollegiet har haft för att utföra nämndens administrativa uppgifter.

Kollega har sökt Nämnden mot diskriminering. Nämnden har avböjt kommentar. 

Så säger diskrimineringslagen

  • Alla arbetsgivare ska undersöka, analysera, vidta åtgärder och följa upp och utvärdera arbetet för att förebygga diskriminering.
  • DO är ansvarig för tillsynen.
  • DO kan anmäla en arbetsgivare som bryter mot lagen till myndigheten Nämnden mot diskriminering. Nämnden kan sedan utfärda ett vitesföreläggande.
  • Även fackförbunden kan anmäla arbetsgivare dit. Liksom den som fått ett vitesföreläggande riktat mot sig av DO.
  • Nämnden består av 13 ledamöter.