Hoppa till huvudinnehåll
Hälsa

"Jag kunde inte dricka lagom"

Peter är nykter nu. Åren med alkoholen ser han som tid av själslig död, fulla av fasader och lögner. Ändå händer det att han saknar att dricka. ”Det skulle vara farligt att förneka det. Men eftersom jag har en dödlig sjukdom har jag inget val”, säger han.
David Österberg Publicerad
Illustration: Annica Huett

Det blev aldrig lagom för Peter. När han drack så gjorde han det rejält.

- Om jag skulle gå på after work en tisdag kunde jag tänka att det var lagom att dricka mellan en och tre öl, det är nog vad de flesta tycker är normalt. Och någon gång blev det också så, men det kunde lika gärna sluta med att jag satt hemma vid femtiden på morgonen med en bag in box bredvid mig.

Själv tyckte jag att jag drack som alla andra...

Alkoholen var med honom från det att han var ett litet barn. Hans föräldrar var alkoholister, liksom ett par nära släktingar. Och från det att han själv drack första gången i de tidiga tonåren kände han ett begär efter mer.

– Jag tror att jag föddes med känsligheten för alkohol. Som en allergi, ungefär som att man kan vara allergisk mot jordnötter. Ändå drack jag inte så mycket innan jag blev vuxen. När jag började på gymnasiet var jag väldigt ambitiös i skolan, kanske fyllde jag hålet i bröstet genom att alltid vara duktig.

Sedan blev det gradvis värre. På universitetet var kraven lägre och det blev mycket fest – och så småningom kom omgivningens reaktioner på hans drickande.

– ”Jo, vi ska ha förlovningsfest och du får gärna komma, men du kan väl försöka ta det lite lugnt med alkoholen? Eller kanske inte dricka alls?” Själv tyckte jag att jag drack som alla andra, kunde inte se att jag hade några problem.

Jag kände mig som en bluff som när som helst skulle bli avslöjad.

När studierna var över började Peter arbeta som programmerare. Han beskriver sig själv som ”datanörd ut i fingerspetsarna” och väldigt duktig på sitt jobb. Men den inre oron, rädslan, ångesten, ville aldrig lämna honom.

– Jag trivdes egentligen aldrig på jobbet, oavsett om jag drack eller inte. Jag kände mig som en bluff, som någon som när som helst skulle bli avslöjad, säger han.

Han drack mer och mer. Ibland försökte han minska mängden och lyckades emellanåt. I 30-årsåldern bestämde han sig för att helt sluta dricka, men efter ett år av nykterhet började han igen. 10 år senare gjorde han nästa försök.

– Jag var övertygad om att jag skulle få ett skitliv utan alkoholen, men tänkte att jag i alla fall skulle få behålla familjen och jobbet.

Jag byggde bilden av att jag behövde alkohol i mitt liv för att vara lycklig.

Några månader senare började han dricka igen. Då hade Peter sambo och två små barn. Alkoholismen påverkade även dem.

– Intellektuellt förstod jag att jag skulle förlora kontakten med mina barn och bli av med mitt jobb om jag fortsatte dricka. Men alkoholismen är en sjukdom, den skapar ett sjukligt begär. Det innebär att jag kunde älska mina barn så mycket som man kan älska sina barn, men samtidigt kröka. Jag kunde inte välja. Det är som en tryckkokare som hotar att explodera. Jag byggde bilden av att jag behövde alkohol i mitt liv för att vara lycklig.

– Ibland tänkte jag förstås ”aldrig mer”, men sedan ändrade jag mig. Då kom tankar av typen: ”jag kan dricka som alla andra”, ”det är ju semester” eller ”jag kommer ändå inte att lyckas sluta dricka”.

Med lögnerna kom distansen till min familj, mina vänner, ja till hela livet.

Peter pratar mycket om den inre svärta som han brottades med. Om att alkoholen – om än för en kort stund – då och då kunde få honom att känna ro. När han var påverkad kunde han vara i nuet, slippa tankarna på det förflutna och slippa oron för framtiden. Han blev ”spontan, modig och glad”. Men det blev nästan alltid för mycket och långsamt tog alkoholen honom allt längre bort från det som var viktigt i livet.

– Jag levde i en själslig död, mitt liv var bara fasad och lögner. Och med lögnerna kom distansen till min familj, mina vänner, ja till hela livet egentligen. De sista två åren drack jag varje dag. Jag vaknade på morgonen och mådde jättedåligt, fantiserade om att göra slut på mig själv. Men på något vis pallrade jag mig upp och gick till jobbet.

– Ibland drack jag på morgonen för att klara av det. Då tänkte jag att ”ikväll ska det bli en tidig kväll, jag dricker litegrann och går och lägger mig”. Men så blev det aldrig. Under kanske en timme på kvällen hade jag en period av livsglädje, med måttliga mängder alkohol, sedan hade jag överdruckit igen.

Peters sambo försökte få honom att minska sin konsumtion. Bad honom först att hålla sig till vissa dagar i veckan och sedan att sluta helt. Då började han dricka i smyg. Kollegorna märkte aldrig av hans alkoholproblem, men ett par gånger bad hans chef honom att hålla igen på drickandet vid jobbfester.

De första två åren fanns inte viljan i hjärtat.

För Peter kom vändningen först när han kom i kontakt med Anonyma Alkoholister, AA. Men det var en långsam process.

– Jag började gå på möten för fem år sedan, men de första två åren fanns inte viljan i hjärtat. Men så hände något. Jag betraktar det som en andlig upplevelse, som en nåd. Genom de 12 stegen hos AA fick jag hjälp att påbörja resan mot inre förändring. Genom den behöver jag inte längre alkoholen, som var min gamla lösning.

Peter tror att många svenskar värjer sig mot det andliga hos AA. Själv ser han det som något helt naturligt och som en förutsättning för att kunna fortsätta resan mot nykterhet.

– Liknande tankesätt finns inom mindfulness och i buddhismen. Befrielsen från tvånget att dricka kommer från en högre makt. Men vad den består av definieras inte. Du kan hitta den genom en kristen Gud, genom en islamsk Gud, genom mötet med de andra i gruppen. Det är en kärleksfull kraft som hjälper den som söker den.

Den 20 oktober 2013 drack Peter sitt sista glas. Han arbetar med sig själv varje dag, med målet att aldrig mer dricka. Men vet att statistiken talar emot honom.

– De flesta klarar sig inte, det vet jag ju. En man i min grupp hade varit nykter i 13 år. Han tänkte att han skulle testa att dricka ett glas och tre dagar senare hade han förlorat både jobb och lägenhet. På tre dagar!

Det händer att Peter saknar alkoholen.

– Inte ofta, men kanske fyra gånger om året. Säg att man sitter i en trädgård, har semester och solen skiner. Några kompisar har samlats för att grilla och vid lunch öppnar någon en flaska vin. Då kan jag känna saknaden. Jag får inte förneka att jag då och då får betala ett pris för min sjukdom. Men det är en dödlig sjukdom så jag har inget val.

Peter har slutat arbeta som programmerare. Han vet nu att han är bra på att hjälpa andra människor som mår dåligt och vill ägna sitt liv åt det. Peter läser psykologi och kanske ser han en framtid som anställd i någon församling.  Han är engagerad i AA och mentor åt en man som nyligen påbörjat sin resa mot nykterhet.

– Det hjälper honom, men det hjälper också mig. Det är ett sätt att underhålla min andliga kondition. Jag är stolt över den resa jag har gjort, men också tacksam över att jag har fått nåden att kunna vara nykter.

Läs också: Oftast alkohol på julfesten

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Hälsa

Styrketräning efter 50 kan minska risken för en för tidig död

Styrketräning är den viktigaste träningsformen efter 50. Att lyfta tungt bygger muskelmassa som längre upp i åldern minskar risken för fall och en för tidig död. Och den bästa nyheten av alla: det är aldrig för sent att börja.
Ola Rennstam Publicerad 8 september 2026, kl 06:00
Två personer över 50 utför styrketräning med hantlar respektive en träningsställning.
Styrketräning efter 50 kan bromsa den åldersrelaterade förlusten av muskelmassa. För att träningen ska ge effekt behöver belastningen vara tillräckligt tung och träningen återkomma över tid. Foto: Colourbox

När din kropp åldras blir dina leder och muskler stelare. Du förlorar också muskelmassa snabbare än tidigare. Muskelförtviningen börjar faktiskt redan efter 30, men sker då så långsamt att du inte märker det. Men i medelåldern går förlusten allt snabbare – och vips upptäcker du att du inte orkar göra saker du förr klarade utan problem.

Men misströsta inte - det finns hopp. Sebastian Edman är postdoktor vid Karolinska institutet och forskar om hur muskelmassan förändras med åldern. Hans budskap är tydligt:

– Att förlora muskelmassa är en naturlig del av åldrandet, men du kan bromsa den processen betydligt genom att träna styrka regelbundet. Det är en konstant kamp som man måste hålla i över tid.

Muskelmassan avgörande vid sjukdom och skador

Särskilt efter 50 blir styrketräning avgörande, understryker han. Genom att få in det i din vardag bygger du en grund som du har nytta av resten av livet, och som till och med kan minska risken för en för tidig död.

– En bra muskelmassa minskar risken för fall, och skulle du halka på en isfläck klarar du dig bättre. Individer med en frisk muskelmassa som drabbas av något allvarligt, som exempelvis cancer eller hjärtproblem, tenderar också att klara sig bättre än andra. Musklerna är en proteinreserv som behövs vid en akut kris.
 

Kvinnor bygger muskler lika bra som män

Sebastian Edmans forskning visar att äldre har lika god förmåga att bygga muskelvävnad som yngre personer. Och kvinnor har, tvärtemot vad många tror, samma relativa förmåga som män att öka sin muskelmassa.

– Det där är lite av en myt. Kvinnor har mindre muskelmassa, men den ökar procentuellt lika mycket som för en man vid styrketräning. Och både män och kvinnor förlorar muskelmassa i lika hög utsträckning. Mitt budskap till kvinnor är att de ska våga lyfta tyngre.

”Många gör felet att de tar i lagom mycket”

 

Nybörjare kan se resultat snabbt

Om du tillhör kategorin som drar dig för att gå till gymmet finns det skäl att tänka om: nybörjare har faktiskt ett övertag.

– Som nybörjare får man faktiskt en extra skjuts i muskeluppbyggnaden, och det går att se resultat på en gång. Så det är med andra ord aldrig för sent att börja styrketräna. Men det är viktigt att hålla i över tid. Att träna en gång i veckan under fem år är bättre än tre gånger i veckan under två år.

Så mycket krävs för att behålla musklerna

Att ha varit fysiskt aktiv större delen av livet ger dig inte automatiskt en bättre förmåga att bygga muskler än en soffpotatis. Skillnaden sitter någon annanstans.

– Det är ingen skillnad på vad som händer inne i själva muskeln. Men den som varit aktiv tidigare i livet har en bättre kroppskännedom, större tilltro till sin egen förmåga och vet hur man ska göra på ett gym. Det leder i många fall till bättre resultat, förklarar Sebastian Edman.

Världshälsoorganisationen WHO:s rekommendationer för fysisk aktivitet är att personer över 65 år bör röra på sig minst 2,5 timmar i veckan. För att förhindra förlust av muskler krävs det, enligt Sebastian Edman, minst ett styrkepass i veckan. För att öka massan krävs fler pass än så.

För att bygga muskler måste du ta i

En nyckel för att styrketräningen ska få effekt är att våga ta i.

– Det ska vara ordentligt tungt. När du gjort tio repetitioner ska du inte orka fler och vara rejält flåsig. Många gör felet att de tar i lagom mycket.

Kan styrketräning kompensera för en stillasittande kontorstillvaro?

– Tveksamt. Att styrketräna någon dag i veckan är inget fripass för att ta bilen till jobbet och sitta still en hel arbetsdag. Men om man kan kombinera det med att ta trapporna på jobbet och ta sig dit på cykel får det positiv effekt.

3 VIKTIGA STYRKETIPS

  • Våga ta i och bli flåsig – du klarar mer än du tror. Det ska vara ordentligt tungt de sista repetitionerna. Öka vikten om du orkar fler repetitioner.
  •  Ta hjälp. En personlig tränare är inte nödvändig, men se till att få instruktioner av någon under ett par pass för att komma i gång och lära dig styrkeövningarna så du inte gör fel.
  • Gå inte ut för hårt i början. Glöm inte att vila. Kombinera gärna styrketräningen med skonsam träning som yoga, eller simning. 
Hälsa

Bluffsyndrom på jobbet: Så blir du av med känslan

Tror du att framgångarna på jobbet bara beror på tur och oroar du dig för att bli avslöjad som en bluff? Psykologiprofessorn Alexander Rozental förklarar vad bluffsyndrom är och hur du kan hantera självtvivlet.
Gertrud Dahlberg Publicerad 7 september 2026, kl 06:00
Person i kontorsmiljö lutar huvudet mot en glasvägg och speglas i glaset.
Den som har bluffsyndrom tvivlar på sin kompetens trots att resultaten visar något annat. Känslan är särskilt vanlig i nya och krävande situationer. Foto: Colourbox

Hjälp, jag är en bluff! Jag förtjänar inte det beröm och den framgång jag får på jobbet. Snart kommer jag att bli avslöjad som den värdelösa nolla jag verkligen är. 

Känner du igen dig? Då är du långt ifrån ensam. Till och med ett av världshistoriens största snillen, Albert Einstein, kände sig obekväm över den uppskattning hans livsverk rönte och upplevde sig själv som en ”ofrivillig svindlare”.

Fenomenet fick ett namn på 1970-talet: imposter syndrome. Översatt till svenska benämns det bluffsyndromet.

Men varför känner vi så? Och vad kan vi göra åt den gnagande känslan?

Vi bad Alexander Rozental, professor i klinisk psykologi vid Luleå tekniska universitet, bena ut vad bluffsyndrom egentligen handlar om. 
 

1. Vad är bluffsyndrom?

– Det innebär att en person tvivlar på sin kompetens fast det inte finns någon objektiv anledning. Det är en inre upplevelse som ofta följs av en rädsla för att bli avslöjad och att den egna framgången enbart beror på tur. 

– Det är ingen klinisk diagnos på någon sjukdom utan mer ett allmänmänskligt tillstånd. Däremot kan bluffsyndromet ibland vara en del av en underliggande sjukdom och psykiatrisk diagnos, till exempel depression eller någon typ av ångestsyndrom. 

 

2. Varför får man bluffsyndrom?

– Många, kanske till och med de flesta, människor upplever sig någon gång som en bluff och tvivlar på sig själva. Det är ofta förknippat med övergångar i livet, till exempel att byta jobb eller att börja plugga. Situationer när vi ställs inför för nya sammanhang och krav. Ofta försvinner känslan i takt med att vi tar oss an och klarar våra nya uppgifter. 

– I grunden handlar bluffsyndromet om en djupt rotad evolutionär rädsla för att inte höra till och riskera att bli bortstött från gruppen.

 

3. Vilka drabbas oftare av bluffsyndrom?

– Ja, det är mer vanligt hos människor med vissa personlighetsdrag, exempelvis neuroticism, det vill säga att ha lätt till negativa känslor som ilska, oro, ångest, stress och nedstämdhet. 

– Det tycks också i större utsträckning drabba minoritetsgrupper. Exempelvis att vara ensam kvinna i mansdominerad miljö. Eller att vara den enda personen med en annan etnisk eller kulturell bakgrund än den övriga gruppen.

- Jag och mina kollegor på Umeå Universitet har gjort forskning som visar att studenter på prestigefyllda utbildningar, där det sedan råder stor konkurrens om jobb, ofta upplever sig själva en bluff och därför överpresterar. 

 

4. Kan bluffsyndrom ha positiva sidor?

– Ja, motsatsen, det vill säga att aldrig reflektera över dig själv och vad du kanske skulle kunna göra bättre, är inte heller optimal. 

– Det finns också studier som visar att personer som känner sig som en bluff ofta fungerar bättre i grupp och är bättre på att samarbeta jämfört med andra. 

 

5. Så kan du hantera känslan av att vara en bluff

– Prata med andra. Då inser du sannolikt att du inte är ensam om att ibland känna dig som en bluff. 

– Ett annat sätt är att öva på att så kallad självmedkänsla och försöka vara lika stöttande mot dig själv som du är mot din bästa vän. Det kan mildra de självkritiska tankarna.

– Utsätt dig också för det du är rädd för i stället för att undvika det. Det kan handla om att du vågar tacka ja till en ny tjänst trots att du är rädd för att känna dig som en bluff.

– Försök också öva upp förmågan att ta emot beröm och känna stolthet.

 

6. Kan bluffsyndromet försvinna?

– Kanske inte helt, men det går att på egen hand få en mer balanserad syn på din egen förmåga. Att du ibland misslyckas och kan bli bättre innebär inte att du är en bluff. Du kan samtidigt vara kompetent och duktig. Det är inte svart eller vitt. Att någon gång känna sig som en bluff drabbar de flesta av oss och är något vi måste acceptera.

 

7. När ska man söka hjälp för självtvivlet?

– När tvivlet på din egen förmåga dominerar din inre dialog till den grad att du avstår och tackar nej till en massa möjligheter i livet. Då bör du söka hjälp och få behandling.

 

Text: Gertrud Dahlberg.

Så kan du hantera känslan av att vara en bluff

  • Prata med andra om hur du känner.
  • Öva på självmedkänsla.
  • Utsätt dig stegvis för sådant du är rädd för.
  • Träna på att ta emot beröm.
  • Tillåt dig att känna stolthet över det du klarar.
Hälsa

Känner du dig som en bluff? Här är 7 vanliga tecken

Bluffsyndrom innebär att du känner dig mindre kompetent än du faktiskt är och oroar dig för att andra ska upptäcka att du inte håller måttet. Känner du igen dig i flera av de här punkterna?

Martin Söderström Publicerad 7 september 2026, kl 05:59
Bluffsyndrom på jobbet
Tvivlar du på din kompetens och har svårt att ta emot beröm? Här är sju vanliga tecken på att du kan ha bluffsyndrom på jobbet. Foto: Colourbox.

Många som upplever bluffsyndrom har svårt att själva se sin kompetens och sina prestationer i proportion till vad de faktiskt åstadkommer. I stället finns en återkommande känsla av att inte riktigt räcka till – trots erfarenhet, kunskap och positiva omdömen från andra.

Känner du igen dig i flera av de här punkterna?

  • Du tvivlar på din kompetens trots att du har bevis på motsatsen.
  • Du har svårt att ta emot beröm och positiv respons.
  • Du ställer orimligt höga krav på dig själv.
  • Du ser varje misstag som ett tecken på personlig otillräcklighet.
  • Du oroar dig för att bli avslöjad som en bluff.
  • Du arbetar mer än du egentligen orkar för att kompensera.
  • Du undviker utmaningar av rädsla för att misslyckas.

Att känna igen sig betyder inte att man har en sjukdom. Bluffsyndrom är ingen klinisk diagnos, men känslan kan påverka både arbetsliv och välmående.

Ursprungstext: Gertrud Dahlberg.
Bearbetning: Martin Söderström

Hälsa

Bluffsyndrom: Vad det är och hur du hanterar det

Gertrud Dahlberg Publicerad 7 september 2026, kl 06:00
Bluffsyndrom: Vad det är och hur du hanterar det
Person i kontorsmiljö lutar huvudet mot en glasvägg och speglas i glaset.
Bluffsyndrom: Vad det är och hur du hanterar det