Ahmed Abdirahman är vd för Stiftelsen Järvaveckan. Han har minglat med Barack Obama, varit värd för Sommar i P1 och tagit emot fler priser än de flesta kan drömma om. Men när han söker jobb har han en stor klump i magen.

– Jag har ändå ett bra nätverk, erfarenheter och kunskap. Det är svårt att förklara känslan, berättar han i ett stilrent kontorsrum i Stockholmsförorten Rinkeby.

Hans organisation mäter regelbundet hur chefer och HR-personal ser på personer med utländsk bakgrund. Årets rapport, som är gjord tillsammans med det multinationella revisionsbolaget PWC, visar att fördomarna växer. Trots många år av mångfaldssatsningar och en bred samhällsdebatt om integration.

Allt fler av dem som sysslar med rekrytering svarar att de ser negativt på jobbsökare som har bakgrund i Afrika och Mellanöstern, muslimsk tro eller förortsdialekt. Hälften svarar att de ser en motsättning mellan mångfald i rekryteringen och kompetensbaserad rekrytering.

Järvaveckans rapport bekräftar det som forskningen länge har visat: svensk arbetsmarknad präglas av etnisk diskriminering.

– Sverige har en självbild av att vara bland de bästa, godaste. Jag upplever att det inte stämmer, säger Ahmed Abdirahman.

Etnisk diskriminering och ålderism

Ara kom till Sverige från Iran i början av 1990-talet. Hon fick jobb som säljare direkt efter gymnasiet och har sedan dess avancerat från butiksgolvet till kontoret. Under senare delen av sin karriär har hon ansvarat för ”business-tobusiness”-affärer mellan riktigt stora bolag inom bland annat bemanning, affärsinformation och bokföring. Totalt har hon över 20 års yrkeserfarenhet.

Nu är hon på väg att bli långtidsarbetslös. Hon säger att det beror på en kombination av etnisk diskriminering och ålderism.

– Jag söker väldigt mycket. Allt från lager och logistik till begravningsbyråer och säljjobb. Jag får inte napp någonstans. Att ha kontakter hjälper inte, säger hon och fortsätter:

– Förut var diskrimineringen mindre påtaglig, nu ser man den med blotta ögat.

Ara har egentligen ett längre namn. På senare år har hon börjat använda sitt smeknamn för att förbättra sin position på arbetsmarknaden. 

Hon har upplevt ett naturligt experiment: hon och en bekant med liknande yrkeserfarenheter men ett mer svenkklingande namn har flera gånger sökt exakt samma jobb. Resultatet har varit nedslående.

– Jag fick inget svar, ingenting. Inte ens när jag ringde kom jag fram till någon. Samtidigt jagade de henne.

Hur har arbetslösheten påverkat dig?

– Jag har blivit sjuk av den. Man blir väldigt psykiskt påverkad.

Stiftelsen Järvaveckan har också frågat beslutsfattare i näringslivet hur de ställer sig till mer vardagliga integrationsfrågor, som att bo granne med en person som har bakgrund i Mellanöstern. 13 procent svarar att det skulle påverka dem negativt.

Ara säger att sådant märks på kontoret.

– På vissa jobb har diskrimineringen varit väldigt tydlig. Ju mer jag då har jobbat för att visa vad jag går för och vara en duktig medarbetare, desto sämre har det blivit, säger hon och fortsätter:

– Om jag är lagom så tycker de kanske att jag inte jobbar tillräckligt. Om jag är bra, då kan det sticka i ögonen på folk. Så det handlar inte bara om att få ett jobb, det handlar om att hålla sig kvar.

Orättvisa förväntningar på personer med utländsk bakgrund

Halima Salah är personalvetare och arbetar med att hjälpa chefer att rekrytera mer mångsidigt. Hon har själv upplevt diskrimineringen som hon jobbar med att motverka. Ett vanligt dilemma liknar det som Ara beskriver: att förväntningarna på en person med utländsk bakgrund kan vara väldigt höga eller väldigt låga, men sällan rättvisa.

Halima Salah pratar svenska utan brytning. Flera gånger när hon har sökt jobb har personen mitt emot varit så förvånad över det att det har blivit en dålig intervju.

– Man har satt ribban så pass lågt att jag inte alls känner mig utmanad, eller får de svåra frågor som jag själv hade ställt om jag suttit på andra sidan bordet.

I andra situationer har hon i stället upplevt att hon behövt bevisa sig mycket mer än sina vita kollegor.

– Då känner jag oftast att jag måste göra mycket mer för att förtjäna min plats, vilket innebär att jag måste jobba dubbelt så hårt.

Hon har också varit med om att rekryteringsansvariga själva berättar om sin diskriminering.

– Jag har hört chefer säga att de automatiskt sorterar bort personer med utländska namn, för att spara tid.

Forskare har visat samma sak. Stockholms universitet, Delegationen för migrationsstudier och Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, har alla slagit fast att det finns etnisk diskriminering i rekryteringsprocesser.

Ahmed Aden kommer från Somalia och är utbildad inom risk- och krishantering. Han delar erfarenheten av att sållas bort i jobbsökandet och säger att det har skett på grund av att han är muslim, somalier och mörkhyad.

– Jag har sökt jobb där jag varit över-

kvalificerad, sett till meriter och utbildning, men inte ens blivit kallad till intervju.

Ökad polarisering är en förklaring

Ahmed Aden har stått på sig, ifrågasatt arbetsgivarnas beslut, tagit kontakt med ansvariga chefer och fortsatt att söka. Det har fungerat. I dag är han enhetschef i en kommun. Men i hans vänskapskrets finns högutbildade personer som har tvingats ta lågkvalificerade arbeten för att kunna försörja sin familj. En del har också lämnat Sverige.

– Jag känner ingenjörer som har flyttat från landet eftersom de inte fått jobb, säger han och fortsätter:

– Man ställer krav på folk, men det finns inte möjligheter.

Hur hamnade vi här? Ahmed Abdirahman på Stiftelsen Järvaveckan ser en ökad polarisering i samhällsdebatten som en av förklaringarna.

Frågor om integration, invandring och kulturella normer dominerar politiken. Samtidigt har en allt större del av den arbetsföra befolkningen utländsk bakgrund.

– Ju mer man efterfrågar att människor ska ta ansvar för inkludering och integration och komma in i samhället, och ju mer människor vill göra det, desto större spänningar blir det. Nu kommer du faktiskt få en ansökan.

Ahmed Abdiraham efterfrågar en politisk och medial debatt om diskrimineringen. Han menar att integrationsdebatten alltför ofta handlar om en liten grupp – de som talar dålig svenska och har svag förankring på arbetsmarknaden – och ignorerar den större grupp som har utbildning, goda språkkunskaper och jobberfarenhet, men ändå har svårt att ta sig framåt i Sverige.

– Man vill skydda sig från samtalet, så att man slipper konfronteras med sina egna fördomar.

Han lägger också en del av skulden på fackföreningarna och ger flera förslag på vad de borde göra: förbättra mångfalden i sina ledarskikt, uppmuntra till samtal och mobilisering kring rasismen på arbetsplatserna, utveckla bättre sätt att mäta den och initiera ett djupgående samtal om frågan med Svenskt Näringsliv.

Inte bara nattsvart

Samtliga intervjupersoner som Kollega har pratat med betonar att läget inte är nattsvart. På många håll i landet gör kollegor och chefer sitt allra bästa för att bryta diskrimineringen. Det syns också i Järvaveckans rapport. 24 procent av de svarande säger att de i hög utsträckning arbetar med att öka mångfald och inkludering på arbetsplatsen.

Ara avslutar med ett positivt exempel från en av sina tidigare arbetsgivare.

– När de blandade människor med olika bakgrunder blev det mer effektivt och roligare. Det blev liv och man fick energi. Sammanhållningen i gruppen var jättefin. Vi har fortfarande kontakt med varandra.

Sexuella trakasserier kan ske subtilt, men också väldigt öppet. För Amanda var det så.

– En hand på låret och sedan rumpan – något jag absolut inte hade sagt okej till – är att gå över alla gränsar som finns. Jävlar vad arg och kränkt jag blev.

Hade kul ihop först

Amanda, 25 år, arbetar på ett stort företag. Det är en mansdominerad arbetsplats, men där tjejerna blir alltfler. Företaget jobbar målmedvetet med jämställdhet och mångfald. Men, som Amanda säger, trots uttalad nolltolerans mot trakasserier av alla slag så händer tråkiga saker där människor finns. Som tur är sker de mer sällan.

– Det är min erfarenhet i alla fall, jag tycker att vi har en schyst arbetsmiljö, men inte perfekt. Jag har fått korkade kommentar som ”lilla stumpan” och sådant. Men jag har aldrig blivit utsatt för sexuella närmanden, förrän i höstas.

Det var en ny kille, anställd hos en extern entreprenör, som hade fått ett uppdrag som skulle pågå i några månader. Han skulle främst arbeta med Amandas team.

– Han var inte så många år äldre än mig så vi hade kul ihop på jobbet. Men jag märkte att han var ganska flirtig med mig. Så jag markerade omgående att jag inte var intresserad av honom på det sättet.

Sa hon var het och sexig

Men en eftermiddag när hon kommer ut från omklädningsrummet, uppklädd och sminkad för att hon skulle träffa kompisar på en aw, står han utanför. Han började busvissla och säga saker som att hon är het och sexig. Amanda svarade med ett ”lägg av” och en av mannens kollegor puttar till honom på axeln för att också visa att det inte var okej.

Hon tänker att det här ska hon konfrontera honom med på måndag när de ses igen.

Du tänkte aldrig att du skulle berätta för din chef direkt?

– Nej, jag tänkte att det är lika bra att jag säger ifrån och att vi löser det på en gång. Men så sågs vi inte så mycket den kommande veckan, så jag glömde väl bort.

Försökte nafsa på halsen

Men det som sedan inträffar gick inte att glömma. Amanda ska ta en fika. Mannen och två andra kollegor är också i fikarummet. Det är fredag och stämningen uppsluppen.

När Amanda ska sträcka sig efter en kopp så står han plötsligt bakom henne. Allt går på några sekunder. Hon känner när han trycker sig mot henne, hon flyttar sig undan men han följer efter, hela tiden nära hennes kropp. Hon känner en hand mot låret som snabbt rör sig mot hennes rumpa som han smeker och han försöker nafsa henne på halsen.

– Jag kände att han hade stånd när han tryckte sig mot mig. Och hans flin – han trodde verkligen att det var fritt fram. Det var så absurt och äckligt. Jag puttade bort honom hårt och skrek att han skulle backa.

Kollegorna ”fantastiska”

Två kollegor blev vittne till händelsen och agerade fantastiskt, berättar Amanda. Den ena ställde sig framför mannen och den andra sade åt Amanda att de nu tillsammans skulle gå raka vägen till chefen.

Amanda var fortfarande arg, men nu började hon darra. Hos chefen kom tårarna och han agerade omedelbart.

Fick lämna jobbet direkt

Mannen fick lämna anläggningen direkt eftersom det fanns vittnen till det som hade hänt. Hans chef kontaktades. Inom ett dygn fattades beslutet att han inte fick jobba kvar på Amandas arbetsplats.

– Eftersom han inte var anställd hos oss blev det ju en fråga för hans arbetsgivare. Men jag vet att han fick en varning – och jag vet också att han aldrig mer kommer att sätta sin fot hos oss. Det räcker för mig.

Hon fick jättebra stöd från jobbet. Arbetsgivaren uppmanade henne att även polisanmäla eftersom händelsen också kunde handla om sexuellt ofredande, som är ett brott.

– Jag valde att inte göra det. Men hade jag inte fått uppbackningen från jobbet och hade mannen varit kvar då hade jag nog polisanmält.

Hur mår du i dag?

– Jag mår jättebra och det gjorde jag ganska snabbt. Ord stod aldrig mot ord. Jag blev aldrig ifrågasatt. Men sådant här ska inte hända någonstans och särskilt inte på jobbet. Där ska man ju känna sig trygg.

Fotnot: Amanda heter egentligen något annat.

Närgångna blickar. Grabbiga jargonger. En kommentar om hur sexig du är dina kläder. Sms du inte vill ha. En hand på ditt lår.

Sexuella trakasserier kan uttrycka sig på olika sätt, de kan vara både verbala och fysiska. Ibland kan det ta tid att förstå vad som sker.

Amanda och Sofie som intervjuats i Kollega  är långt ifrån ensamma – var sjunde yrkesverksam blev utsatt för sexuella trakasserier på sina arbetsplatser förra året, enligt Trakasseribarometern (2024).

Mest utsatta är unga mellan 18 och 29 år, personer med utländsk bakgrund eller annan sexuell läggning än heterosexuell och personer med osäkra anställningar.

Samtidigt visar statistik från Diskrimineringsombudsmannen, DO, att anmälningarna om sexuella trakasserier har minskat något de senaste åren.

DO: Fortsatt stort problem

– Men anmälningarna återspeglar inte den faktiska förekomsten av sexuella trakasserier. Tvärtom, utifrån andra undersökningar kan vi se att det inte har gått ner utan att det fortsatt är ett stort problem på våra arbetsplatser, säger Clas Lundstedt, pressansvarig på DO.

Varför anmälningarna har minskat har han inget svar på, men Clas Lundstedt uppmanar alla som råkat ut för trakasserier att anmäla.

Om det är en kollega som utsätter ska chefen informeras så fort som möjligt. Först då träder arbetsgivarens skyldighet in att skyndsamt utreda och åtgärda.

– Är det chefen som utsätter – prata med facket. Är du inte medlem, kontakta oss på DO, säger Clas Lundstedt.

Men många vågar inte berätta att de har blivit utsatta. Det är jobbigt att anmäla en kollega eller en chef. Man vill inte framstå som känslig eller besvärlig. I många fall står ord mot ord och det finns en rädsla för att inte bli trodd.

Unionen: Stor börda på den som utsätts

Karl Hägg, förbundsjurist på Unionen, uppmanar ändå att man ska vända sig till sin chef om det är en kollega som utsätter en annan kollega. För diskrimineringslagstiftningen är tydlig – det är du som är utsatt som avgör vad som är oönskat eller kränkande beteende.

– Det är din upplevelse som gäller, men det är här det kan bli knepigt. För om det inte är uppenbart att det är ett kränkande beteende och om den som utsätter dig inte har förstått att beteendet är ovälkommet så kan det ligga på offret att klargöra det. Det läggs en stor börda på den som utsätts, säger Karl Hägg.

”Berättar man inget händer inget”

Majoriteten vet att det är högst olämpligt, i vissa fall även brottsligt eftersom det kan röra sig om sexuellt ofredande att tafsa på en kollega. Men när det kommer till det mer subtila – som blickar eller inviter – måste den som utsätts snabbt säga stopp. Vågar man inte säga det direkt till personen så bör man vända sig till chefen som är skyldig att reda ut vad som har hänt.

– Jag förstår att det kan vara väldigt jobbigt, men berättar man inte så händer heller inget, säger Karl Hägg.

Från markering till varning, avsked och polisanmälan

Vilka åtgärder som vidtas beror på hur allvarlig händelsen är. Ofta räcker det med en markering och beteendet upphör. Men sexuella trakasserier kan leda till varningar och i vissa fall avsked. Även polisen kan kopplas in om det rör sig om ett brott.

– Arbetsdomstolen ser mycket allvarligt på brott som sker på arbetsplatsen och det är ofta en grund till avsked. Men mitt råd är att också alltid informera arbetsgivaren, säger Karl Hägg.

I den bästa av världar sker inte sexuella trakasserier på jobbet. För att minska förekomsten ska arbetsgivaren jobba förebyggande. Det allra bästa, enligt Karl Hägg, är att prata om ämnet.

– Det ligger på arbetsgivaren att frågan finns i allas medvetande. Då kanske många börjar reflektera över sitt eget beteende.