Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Teknikbranschen domineras av unga, vita, heterosexuella män. Under flera år har företagen arbetat med att bredda rekryteringen och har delvis lyckats. I dag finns en ökad medvetenhet om vikten av att även inkludera kvinnor, hbtqi-personer och funktionsnedsatta. Men åldersdiskrimineringen lever i hög grad kvar, enligt den nyutkomna antologin ”Digital ageism – How it operates and approaches to tackling it”.
En av författarna är Jakob Svensson, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Malmö universitet.
– Ålderism är den gömda och glömda diskrimineringsformen i teknikbranschen. Det märkte jag tydligt när jag pratade med programmerare i Silicon Valley. När jag frågade folk om ålder var många helt oförstående: ”Men jag känner en programmerare i ett team som är 38, han är gammal.” Man reflekterar inte ens över att branschen är ung och tycker att frågan är konstig. Vid 35 går man från att vara ung till att vara gammal och det finns ingen medelålder, säger han.
Att det går så snabbt att åldras som programmerare har flera förklaringar. En är den speciella arbetskulturen i branschen. Kulturen är som starkast i just Silicon Valley, men finns över hela världen, inklusive Sverige.
– Teknikbolagen har villkor som på många sätt är fantastiska. De har cykelverkstäder där du kan få din cykel lagad, de har biosalonger, de har gym, pingisbord, restauranger. Syftet är att du ska tillbringa all din tid i närheten av arbetsplatsen. Om du känner dig trött ska du inte gå hem och du ska inte hämta barn klockan fem. Då ska du gå på bio eller till gymmet och sedan gå tillbaka till jobbet.
För den som skaffar barn blir det en svår ekvation att få ihop. Följden blir att många programmerare i 35-årsåldern får andra roller på företagen eller går över till att frilansa.
En annan förklaring är teknikbranschens vurm för det som är nytt, föränderligt, modernt och häftigt.
– Branschen genomsyras av det som vi förknippar med det ungdomliga, inte med ålderdom, vishet eller eftertänksamhet. Där finns en entreprenöriell kultur med ett uppror mot det gamla: ”vi vill förändra världen”, ”vi ska utveckla något som förändrar hela marknaden”, ”vi ska lösa världens alla problem.”
Att programmerare över 35 betraktas som för gamla för yrket är förstås ett problem för programmerare. Men det är också ett samhälls- och demokratiproblem.
– Unga män kommer att utveckla saker för unga män och deras problem. Inte för att programmerare är dumma eller ogillar gamla utan för att man gör det man känner till bäst och kan bäst. Vi lever i ett teknikdominerat samhälle och har stora förhoppningar om att tekniken ska vara med och lösa många av de stora utmaningar vi står inför, som klimatförändringar och ökad polarisering. Då kan det inte vara så att det bara är en liten grupp som är med och tar fram ny teknik. Jag anser att det är av största vikt att man diversifierar de här teamen, dels ur ett företagsekonomiskt perspektiv, dels ur ett demokratiskt perspektiv, säger Jakob Svensson.
Hur gör man det?
– Det finns en viss självreglering när företagen ser att det finns pengar att tjäna på äldre och genom att anställda i teknikbolagen blir äldre. Men jag tror att företagen behöver arbeta med insatser för att locka till sig fler personer i olika skeden av livet och få fler att stanna. Det handlar också om att fler behöver bli medvetna om frågan. Programmerare vill gärna ta till sig nya perspektiv.
– Jag orkar inte längre.
Ingrid Tauson ringde i början av juni upp arbetsförmedlingen och bad om att bli utskriven, avförd som arbetssökande. Nu går hon i pension, trots att hon har tre år kvar till 67 år, som är riktåldern för pension numer.
– Jag har varit arbetssökande sedan 2019 och de tuffare kraven på arbetslösa blev droppen som fick bägaren att rinna över. Ska jag lämna min familj, mitt hem och behöva flytta från Göteborg?
Förra året sökte Ingrid Tauson runt 200 jobb. Med närmare 37 års bred erfarenhet som alltifrån tekniker och ekonom till projektledare och chef inom telecombranschen, kunde hon tycka att någon skulle nappa på hennes kompetens – men nej. Hon fick nobben överallt, trots att flertalet jobb hon sökte var mindre kvalificerade och lönen betydligt längre än vad hon haft tidigare.
– Visst har jag blivit kallad till några intervjuer, med det ledde ingenstans. Det beror troligen på min ålder, men kanske också på att arbetsgivarna är rädda att jag ska lägga mig i eller tröttna, eftersom jag varit chef tidigare. Men jag skulle vilja säga att vi äldre inte tar jobb för att sedan sluta. Vi vill känna oss trygga.
Ingrid Tauson, som bland annat jobbat mycket med ekonomi, har räknat ut att hennes tidiga pension kostar henne 10 000 kronor i månaden i runda slängar.
– Men å andra sidan är det ändå 10 000 mer än vad jag får ut från försäkringskassan. Och dessutom slipper jag sitta här och våndas varje dag. Det känns som man sjunker längre och längre ner i ett svart hål av att hela tiden få negativa besked, om man får något svar alls.
Ingrid Tauson är långt ifrån ensam om att bli pensionär av tvång. Pensionsbolaget SPP har med hjälp av SCB tagit fram en rapport som visar andelen äldre som gått i pension i förtid och som varit arbetslösa året före pensionen har ökat markant de senaste 20 åren, samtidigt som allt färre av de som har jobb pensionerar sig före riktåldern.
– Det är något på den svenska arbetsmarknaden som är djupt problematiskt. Vi slösar bort enorma resurser genom exkludering och diskriminering, säger Shoka Åhrman, ekonom på SPP.
– Inte nog med att personer som vill och har förmågan att jobba, är tvungna att gå i pension i förtid och går miste om pengar – samhället förlorar miljarder i skatteintäkter och pensionsavgifter vilket slår på tillväxten och välfärden.
Ska man få politiker och näringsliv att lyssna, behövs det sättas en prislapp på problemet, resonerar Shoka Åhrman. SPP har räknat ut att samhällsnotan för ålderismen i arbetslivet ligger på 11, 4 miljarder kronor per år i missad tillväxt.
– Vår syn på ålder i Sverige är problematisk, vi måste förändra normen. Alla vet, och all forskning visar också, att dynamiken i en arbetsgrupp gynnas av olika kön, ålder och bakgrund, säger Shoka Åhrman.
Ingrid Tauson är inne på samma spår – hon har lärt sig att de bästa resultaten uppnås när det finns en bred mix av medarbetare.
– Det behövs en ändrad inställning hos arbetsgivare och rekryterare. Vi som är äldre behövs ju också på arbetsmarknaden. Vi sitter här och har en massa kompetens, men får inga jobb, samtidigt som företagen skriker efter kompetens, säger Ingrid Tauson.
Kollega har under våren granskat hur åldersdiskriminering påverkar anställda i Sverige. En sak som återkommer är idén om att äldre är mindre hängivna till sitt jobb och orkar mindre än sina yngre kollegor. Äldre antas också ha hälsobesvär som oftare påverkar jobbet.
Nu visar en stor undersökning att det inte stämmer. Feelgood, ett bolag som säljer företagshälsovård, skriver i sin årliga arbetsmarknadsrapport att äldre snarare är en outnyttjad tillgång.
I rapporten har både äldre och yngre svarat på om de upplever sitt arbete meningsfullt, hur trötta de är, hur de ser på samarbete med kollegor och hur ofta deras hälsobesvär påverkar arbetsförmågan. Personer över 50 år svarar genomgripande mer positivt än sina yngre kollegor. Feelgood tolkar resultatet som att äldre är ”föredömlig arbetskraft”.
– Vi uppmanar alla arbetsgivare att se över framför allt sina rekryteringsprocesser. Äldre medarbetare är inte bara engagerade, de är ofta mycket uppskattade kollegor med sin kunskap och erfarenhet, säger vd Stefan Kullgren i ett pressmeddelande.
Dödar myter om anställda över 50
Feelgood tar fasta på tre påståenden om äldre anställda som deras undersökning motbevisar.
Hälsoföretaget Feelgood har under femton års tid undersökt hälsotillståndet på svensk arbetsmarknad. Frågorna handlar om självupplevt mående hos individer. Det årliga genomsnittet på antal svarande är 20.000. I år har 17.650 personer svarat.
Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.
– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.
Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.
– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.
– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.
Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.
Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.
– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.
Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.
– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.
Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.
Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.
– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.
Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.
Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade.
Text: Katarina Markiewicz
