Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Tystnadskultur på apoteken - facket oroade

Tystnadskultur och rädsla för repressalier mot den som vänder sig till facket eller media om sina arbetsmiljöproblem. Unionens riksklubbordförande på kedjorna Apotek Hjärtat, Apoteket AB och Kronans apotek ser problem med tystnad och rädsla i branschen.
Elisabeth Brising Publicerad
Till vänster en medicinsnurra på Apotek, till höger Stephanie Nielsen, Norrköping.
Arbetsmiljöproblem, tystnadskultur och rädsla för repressalier. Så beskrivs situationen på tre svenska apotekskedjor av Unionens klubbar. Många medlemmar tycker det är svårt att påverka arbetsmiljön, säger Stephanie Nielsen, Unionens riksklubbordförande på Kronans apotek. Foto: Gorm Kallestad/Scanpix/Henrik Witt.

Unionens fackombud på tre apotekskedjor har varnat för låg bemanning, stress och svårighet att hinna ta pauser. De har också berättat om personal som inte vågar säga nej till övertid eller till att ta pass i andra butiker. 

Unionens företrädare berättar också att det finns en oro bland apoteksanställda när det gäller att kritisera arbetsmiljön öppet. De upplever en repressaliekultur, oavsett om det stämmer eller ej, säger Lena Svensson, Unionens riksklubbordförande på Apotek Hjärtat. 

Lena Svensson.
Lena Svensson. Foto: Anna-Lena Lundqvist.

– Många vågar inte föra fram sina åsikter eller driva ärenden av rädsla för att till exempel få sämre schema, eller bli ifrågasatta när de ska vabba, säger hon.  

Vågar inte uppge arbetsplats

Stephanie Nielsen, Unionens riksklubbordförande på Kronans apotek, ser liknande problem med tystnad. 

Hon berättar om medlemmar som vänder sig till facket. Men när arbetsmiljöombudet frågar:  Var jobbar du? Vi behöver prata med din chef - då vågar inte medlemmen uppge det. 

– Där stannar det fackliga arbetet av, säger Stephanie Nielsen. 

Vad beror det på att man inte vågar uppge ens var man arbetar?

Stephanie Nielsen. Foto: Henrik Witt.

– Det är väldigt små arbetsgrupper på apotek. Man jobbar nära sin chef och vill inte skapa någon spricka eller att det blir dålig stämning. 

Enligt Stephanie Nielsen är det vanligt att man som anställd förstorar upp risken i att prata om problem i arbetsmiljön. Många tror att de kommer få särbehandling om man kallar in facket. 

– I många fall tror inte jag det är fallet. Men det finns förstås bra och mindre bra chefer, säger hon.

Stephanie Nielsen vill kanske kalla det för tystnadskultur men inte en repressaliekultur för hon har aldrig hört om någon som straffats. Däremot upplever medlemmarna att det är svårt att påverka arbetsmiljön. 

– Många försöker prata med chefen men får inget gehör för chefen sitter i samma situation, de får veta att de måste visa resultat och att enda sättet är att spara på personalkostnader.

Finns tillräcklig kunskap om arbetsrätt bland cheferna?

– Det är väldigt olika. Många regionchefer är superbra, andra skulle jag vilja hålla en utbildning med. Om inte kunskapen om arbetsrätt finns hos dem kan de inte heller stötta apotekscheferna. 

”Uppgifter avfärdas och ifrågasätts”

Per Skoglund.
Per Skoglund. Foto: Privat

Per Skoglund, Unionens riksklubbordförande på statligt ägda Apoteket, upplever att kritik som förs fram inte leder till förändring. 

Arbetsmiljöombud har presenterat en fackgemensam enkät för företagets HR-representanter. Den visade att en tredjedel av medlemmarna i Unionen och Sveriges Farmaceuter inte hinner sitta ner och ta en paus under arbetsdagen. 

– Tyvärr har vi inte sett att vår arbetsgivare tagit till sig av det våra arbetsmiljöombud presenterat utan våra uppgifter avfärdas och ifrågasätts, säger Per Skoglund. 

Finns en tystnadskultur på Apoteket?

– Ja jag anser det. Men det är svårt att bevisa. Många gånger får jag höra att saker inte funkar men medlemmar vågar inte begära att vi driver det i en förhandling. 

Finns en rädsla för repressalier?

– Ja. 

Vad är det man är rädd för?

– Till exempel sämre löneutveckling och schema. 

Vad krävs för att förändra det?

– Vi får höra av ledningen att vi måste peka ut på vilka arbetsplatser uppfattningen finns. Men grundproblemet är ju att man inte vågar. Att peka ut det stället ger snarast motsatt effekt. Jag anser att vi måste jobba med att ändra kulturen och det är inget vi gör i en handvändning.

Svårt prata om arbetsmiljön i media

När Kollega vill intervjua anställda på apoteken om de arbetsmiljöproblem som dyker upp i anonyma medlemsenkäter är det svårt att få någon att ställa upp. 

Tidningen Svensk Farmaci skriver också i en intervju med arbetsgivarna för tre apotekskedjor ”När det gäller ledarskap så får vi på Svensk Farmaci ibland signaler från våra läsare som arbetar på öppenvårdsapotek att de inte vill medverka i tidningen med namn för att de är rädda för repressalier från sina chefer, samt att de som har medverkat får negativ feedback från sina chefer kring detta?”. 

Efterlysning: Jobbar du på apotek eller har du gjort det och slutat? Har du upplevt en ohälsosam arbetsmiljö och vill berätta om det i Kollega? Tipsa oss! Om du vill vara anonym – läs det här först. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Från prostitution till övervakning - Carl avslöjar den svenska kontorshistorien

Dåtidens hybridjobb, fattiga gatflickor och hatade trälhav. Carl Cederström är aktuell med boken Kontoret.
– Det är fortfarande en löftesrik plats, där man kan bli befordrad, eller förälskad, säger han.
Elisabeth Brising Publicerad 30 oktober 2026, kl 06:01
Svenska industritjänstemannaförbundets kontor på Scheelegatan 1950. Män och kvinnor syns vid skrivbord.
Så här såg det ut på Svenska industritjänstemannaförbundets kontor på Scheelegatan 1950. Foto: Svenska Dagbladet, Herman Ronninger (1895-1976)

Varför ville du skriva de svenska tjänstemännen historia? 

Författaren Carl Cederström.
Carl Cederström. Foto: Karl Nordlund

– Jag slogs av att det inte finns någon ordentlig svensk kontorshistoria. Om du tittar på arbetares historia så får man en bild av första majtåg, stridigheter och protester, säger säger Carl Cederström, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet och författare. 

Tjänstemännen var från början skeptiska till fackföreningar. 

– De hade kamratföreningar där man spelade schack och hade danser. 
I dag är det omvänt, fler tjänstemän är anslutna till facket än arbetare. Det beror på de enorma strukturförändringar som skett i arbetslivet de senaste 100 åren.

Vad förvånade dig mest när du dök ner i tjänstemännens historia?

– Att de från 1600-talet till 1900-talets början arbetade i två pass med en lång paus däremellan. På 1600-talet började man på morgonen klockan 06-10 sedan gick man hem och åt dagens viktigaste mål mitt på dagen och vilade några timmar. Sedan gick man tillbaka och jobbade klockan 14-17. Uttrycken äta middag och sova middag kommer därifrån. 

Låga löner och dyra kläder drev prostitution 

– Men det kom en debatt under andra delen av 1800-talet om att det blivit för krångligt att äta hemma och gå tillbaka. Lars Johan Hierta introducerade nymodigheten quick lunch från USA, för att fler skulle orka jobba klockan 09-17 på kontoret och hålla sig pigga. 

Vissa kvinnor på 1890-talet prostituerade sig för att ha råd att jobba kvar på kontor. Varför?

– Lönerna var låga. På 1890-talet visade en studie av hur kvinnor hade det på de första kontoren att lönerna inte täckte kostnaderna för de kläder som krävdes för att vara stilig och tjusig – som man förväntades vara på kontoren. Många av de anställda kvinnorna hade pengar hemifrån (eftersom de flesta var ogifta och bodde hemma reds. anm.), men en del hade inte samma förutsättningar. För dem fanns bara alternativet att jobba på natten som prostituerande också. 

När du tittar tillbaka – finns det något som är sig likt? 

– Vissa saker är konstanta: Kontoret är fortfarande löftesrikt, en plats där något kan hända. Man kan bli befordrad, eller förälskad. Samtidigt är det en plats som är mördande tråkig. De samexisterar på ett väldigt förvånande och konstant sätt genom historien. Kontoret har också alltid varit en plats där man hoppas göra en klassresa. 

Något som verkar återkomma är raseriet mot öppna kontorslandskap, varför?

– Det har aldrig drivits av de som ska jobba där, utan av andra, arbetsgivare som vill spara pengar. När man förde in arbetssalarna kallades de trälhav, och det blev stora protester, som när SJ i Tomteboda skulle slå ut alla väggar 1926. 

Starka protester fick arbetssalar att dö ut 

– Personalen såg inget annat syfte än att spara och övervaka personalen ännu mer. Protesterna blev så starka att salarna dog ut och det blev fler mindre kontorsrum i korridorer på 1940-50-talet. 

Vad stör oss mer genom tiderna på kontoret? 

– Andra människor, som alltid. Att inte få utföra jobbet som man vill. Övervakningen, att känna att man inte är betrodd i att man gör ett bra jobb. Långa resvägar, om man har det. Att bli tillsagd att man måste jobba på ena eller andra stället. 

Du säger att till och med hybridjobb funnits förr?

– Ja, man gick in till jobbet och hämtade papper och gick sedan hem och arbetade i fred. Att jobba nio till fem, fem dagar per vecka blev cementerat först på 1960-talet och på 1970– och 80-talet när kvinnor klev in i arbetslivet på allvar. Nu är det vanligt att ta med jobbet hem igen, men då har man hittat på ett nytt namn för det.  

Vilket av alla kontor du studerat skulle du vilja besöka?

– Det hade varit underbart att åka tillbaka i tiden. Till Kreugerpalatset när det var nybyggt med sina påkostade direktörsrum. Eller den västra flygeln i slottet Tre kronor, där Kammarkollegiet höll till på 1600-talet. Men det var nog fruktansvärda arbetsplatser, med mörka, kalla och dragiga rum. I dag är många av de sämre kontoren ändå bättre att arbeta i.

Svenskar på kontor
Drygt två miljoner svenskar arbetar i branscher och yrken på ett kontor, enligt SCB. Det gör att en stor del av landets drygt 5 miljoner sysselsatta har kontoret som arbetsplats. Öppet kontorslandskap dominerar arbetsmiljön.