Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
På en after work med kollegorna är Susannes dåvarande sambo med. Han blir väldigt berusad, börjar skrika och kalla henne fula ord. När han går hem blir hon skjutsad till bostaden av en i gänget. Kollegan frågar hur hon mår och säger att det Susannes sambo kallade henne inte var okej. Hon slätar över – han var full. Men något slår an i henne. Hon kanske är värd mer än så. Det sås ett frö.
Kontrollen var ständigt närvarande. Inte bara genom det fysiska våldet, som knuffar och slag, stryptag och hårdragningar. Utan även genom den ekonomiska makten. Susannes lön sattes alltid in på sambons konto den 25:e och hon måste be honom om pengar när hon ville köpa något.
– Våld har så många ansikten. Det kan vara sexuellt, ekonomiskt, psykologisk och materiellt. Jag ägde nästan ingenting i lägenheten och det fysiska våldet föranleddes alltid av psykologiska hot. Lite: du gör som du vill men du vet ju vad som händer.
Mycket i relationen handlade också om förminskande. När Susanne Persson valdes in som förtroendevald i Unionens regionstyrelse, mellannorrland, var hans reaktion ” Herregud vad de måste ha svårt att hitta förtroendevalda” och när hon uppträdde som sångerska på olika evenemang kommenterade han det med att ”det egentligen inte var henne de kom för att se”.
– Jag trodde på allt han sa, fast jag i efterhand inte riktigt kan förstå det. Min personlighet delades upp i ett offentligt jag som var tuff, rak och aldrig backade. Och ett privat jag som var oerhört sårbar, som inte kunde ta kritik utan att falla samman.
Jobbet var en fristad, där Susanne Person kunde sänka axlarna och fokusera på det hon var bra på. Men det var ett tveeggat svärd. Det kostade på att upprätthålla fasaden, förklara blåtiror och fläskläppar. Och det hände att sms och telefonsamtal från sambon letade sig in på kontoret. Han ville veta var hon var, vilka hon var med och vilka tider hon fanns på plats.
– Han ringde om en telefonlista en gång och skrek om vilka nummer jag ringt och varför. Och medan han gormade på andra sidan luren satt jag i ett öppet kontorslandskap och försökte att prata i normal samtalston.
Susanne Persson är inte ensam om sin upplevelse. 2023 polisanmälde 24 243 kvinnor att de blivit utsatta för misshandel av en närstående. Året innan utsattes 10 kvinnor för dödligt våld. (Siffror för 2023 är ännu inte färdigställda av Brottsförebyggande rådet.)
Och siffrorna är troligtvis mörkare än så då statistiken endast visar de brott som är anmälda.
Att vara utsatt för våld i nära relationer påverkar både mående och arbetsförmåga, vilket i sin tur påverkar arbetsplatsen. För två år sedan gav regeringen därför Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att genomföra informationsinsatser för att höja arbetsgivares kunskap om vilka regelverk som gäller om en anställd blir utsatt för våld, hedersrelaterat förtryck och hot i hemmet.
En av dem som jobbat med det är Kerstin Kristensen, som är utredare i våldsprevention.
– Våld i nära relationer påverkar på flera nivåer. Den som blir utsatt, den som utövar våldet och bägge dess arbetsplatser i form av kollegor som täcker upp, sena ankomster, sjukfrånvaro och en produktion som blir lidande.
Det finns ingen reglerad skyldighet att som arbetsgivare jobba med frågor om våld i nära relationer. Men ur ett arbetsmiljöperspektiv kan det göra stor skillnad för medarbetare som är utsatta. Kerstin Kristensen liknar det vid en anställd som missbrukar, det sker kanske inte på arbetstid men påverkar troligtvis cirklarna runt personen.
– Som arbetsgivare har du ett rehabiliteringsansvar och då får man tänka i de termerna: vad är det som gör att du är borta så mycket och vad kan jag som arbetsgivare göra för att det ska fungera för dig på jobbet.
När Jämställdhetsmyndigheten gjorde en undersökning om hur vanligt det var att prata om våldsutsatthet i hemmet, svarade en av fyra att de hade minst en kollega som de misstänkte hade pågående eller tidigare erfarenheter av våld i nära relationer. Av dem som utsatts för våld hade endast en av fyra berättat för någon på jobbet.
– Här har arbetsplatsen en viktig roll att fylla genom att vara en arena där det pratas om ämnet. Våga ställa nyfikna frågor om sena ankomster, att man uteblir från aktiviteter eller misstänkta blåmärken. Personen själv kanske inte definierar sig som våldsutsatt men får en tankeställare av att ämnet diskuteras.
Ett extra riskmoment de senaste åren är vad som för många innebär flexibilitet och enklare livspussel, men för andra en mer kontrollerad tillvaro – distansjobbande. Digitaliseringen innebär att vi kan sitta hemma och jobba. En dröm för vissa, en mardröm för andra.
– Dygnets timmar där våldet är närvarande ökar om båda jobbar hemma. Hemmakontoret är också arbetsgivarens ansvar. Inkludera frågor om våld i nära relationer i digitala skyddsronder och finns tecken på hot och våld, är det viktigt att bryta distansavtalet och ställa kravet på att jobba på plats.
Det där fröet som Susannes kollega hade sått i bilresan hem från aw:n började till slut att slå rot. Hon hade fått barn som hon fruktade for illa av relationen med sambon. Dessutom hade hon påbörjat en ny tjänst som projektledare, en titel hon trivdes och växte med.
– När han sa att jag var värdelös så tyckte jag plötsligt att, nej det är jag inte. Jag kände ett värde utanför hemmet. Och då fanns det en lucka att ta sig ur.
Men resan var inte slut trots beslutet att lämna. Det blev vårdnadstvist, självmordshot från sambon och medlare från tingsrätten. Vid ett tillfälle gick hon direkt från ett möte med sambon där han dödshotat henne, till en monter på en mässa där hon skulle presentera ett projekt.
– Jag stod där och log hela dagen, ingen märkte något. Jag blev expert på att sätta på en mask för att orka.
Det tar tid att läka för kropp och själ. Till en början vägrade hon se sig själv som våldsutsatt. En vändpunkt var gruppsamtal med andra, hennes nya sambo och en kontaktperson på Centrum mot våld som vägrade släppa taget.
– Vid ett tillfälle berättade jag att han slagit in en ruta över mig eftersom jag råkat stänga balkongdörren där han stod och rökte. Jag tyckte inte att det var konstigt att han blev arg, men hon förklarade att det kategoriseras som dödligt våld med tillhygge och att det normala hade varit att knacka på dörren. Jag försvarade honom i allt, hon rev mina murar steg för steg.
Susanne Persson tror att Jämställdhetsmyndighetens arbete med att sprida kunskap kring våld och hot är bra. Men att det är viktigt för alla arbetsgivare att ha i åtanke att en person som är bra på andra sorters våld än fysiskt aldrig lämnar blåtiror och fläskläppar efter sig, men ändå har fullständig kontroll.
– Det kan handla om att hota med att avsäga sig en förskoleplats för ett barn så att kvinnan måste vara hemma, eller att alltid hämta sambon efter jobbet så att hon saknar socialt liv. Vi har lärt oss att det är farligt att fråga, men en person som aldrig följer med ut efter jobbet kan man nyfiket undra: kan jag hjälpa dig på något sätt och våga bry sig om i stället för att tro att man lägger sig i?
I dag driver Susanne Persson gruppen Kvinnostrejk Östersund och instagramkontot ”det rycker i baguetten” ideellt. Där får hon kontakt med många kvinnor som har en liknande historia som hennes. Det finns många sätt att nå och stötta personer som är utsatta för våld i nära relation. Ta med frågan i det systematiska arbetsmiljöarbetet, skyddsronder och medarbetarsamtal. Diskutera ämnet på arbetsplatsträffar och konferensdagar. Involvera företagshälsovården och ställ krav på att våldsutsatthet ska vara ett kunskapsämne vid upphandlingar.
Men framför allt: ställ frågan och visa omtanke.
– Vi ska bry oss om varandra. Det är egentligen inte svårare än så.
Tecken på att en medarbetare är utsatt för våld i nära relation:
Medarbetare som utövar våld i nära relation kan också finnas på arbetsplatsen. Tecken på det kan vara:
Källa: Jämställdhetsmyndigheten
I augusti gick ett internt mejl ut till de anställda på Ericsson där ledningen informerade om nya riktlinjer. I stället för en kontorsnärvaro på 50 procent skulle de anställda vara på kontoret 60 procent, eller tre dagar i veckan.
Det togs inte emot med glädjesång, speciellt då företaget just krympt sina kontorslokaler med två byggnader i Kista. Enligt Per Östberg, Unionens klubbordförande på Ericsson, har kravet på ökad kontorsnärvaro orsakat en del bekymmer.
– Det finns tillräckligt med platser för att alla ska kunna ha en arbetsplats. Däremot finns det inte tillräckligt med enskilda rum där man kan ta möten eller telefonsamtal, säger han.
– Det orsakar en del stress bland dem som har globala kontakter och behöver leta rum så fort de kommer till jobbet.
En av dem som brukar ha bekymmer att hitta ett rum är utvecklaren Anna Sjöberg. De dagar hon åker in till kontoret i Kista bokar hon sin kontorsplats via en app. Telefonrum eller mötesrum går dock inte att boka.
– I appen ser det ut som att det ska vara fullt med folk på kontoret, men när man kommer dit så sitter alla i mötesrummen och det ekar tomt i det öppna landskapet.
– Jag måste alltid komma till jobbet i god tid för att hitta ett rum när jag har möten, det kan vara stressigt, säger hon.
Anna Sjöberg jobbar bland annat med internationella kontakter och sajter i andra delar av landet. Var hon sitter rent fysiskt spelar egentligen ingen roll.
– När jag väl är på arbetsplatsen så är mina kollegor ofta på andra möten, så jag ser egentligen ingen vits med att åka in oftare. Dessutom får jag mer gjort när jag är hemma. Däremot kan jag förstå om man vill skapa en ”Ericssonanda” för nyanställda på plats.
Enligt Ericssons pressavdelning, som svarar via mejl, så menar arbetsgivaren att även om det finns en ”kontoret först”-policy är det fortfarande upp till varje chef, team och anställd att bedöma hur och var de arbetar bäst.
– Ericssons hybrida riktlinje har alltid gett möjligheten att i dialog komma fram till hur och var man arbetar bäst och att alla förstår vikten av och fördelarna med att träffas, utifrån ett individuellt och teamperspektiv.
Samtidigt som fler ska komma in till kontoret har ni krympt er kontorsyta det senaste året. Hur går det ihop?
– Ericssons kontorsstrategi bygger på att skapa rätt lokaler som ger rätt förutsättningar för verksamheten att utföra arbetet. Ericsson har många kvadratmeter kontorsyta och arbetar ständigt med att utveckla våra kontor. Vi bedömer att vi har gott om kontorsyta för de som vill jobba på kontoret.
Kommer ni att kontrollera att anställda är 60 procent av sin arbetstid på kontoret?
– Policyn ska ses som en rekommendation snarare än ett strikt krav där vi vill att våra anställda förstår betydelsen av möten mellan människor. Ericsson litar på sina anställda.
Synen på hybridarbete har ändrats efter coronapandemin. Att kunna jobba flexibelt har blivit en förmån som arbetsgivare kan erbjuda. För att få anställda att vilja komma tillbaka till kontoret måste arbetsgivaren kunna erbjuda något mer än en sittplats och ett skrivbord, tror Unionens klubbordförande Per Östberg.
– Ericsson försökte spara pengar genom att ta bort kaffeautomater på några våningar. Så får man till exempel inte folk att komma tillbaka till kontoret. Men de fick backa där, det blev protester, säger han.
För utvecklaren Anna Sjöberg är gemenskapen med kollegor det som skulle få henne att komma till kontoret mer.
– Om arbetsgivaren anordnade aktiviteter som skapade gemenskap mellan kollegor så skulle det kännas meningsfullt att åka till kontoret.
In August, an internal email was sent to Ericsson employees informing them of new guidelines. Instead of a 50 percent office presence, employees were now required to be in the office 60 percent of the time, or three days a week.
This was not met with enthusiasm, especially since the company had just reduced its office space by two buildings in Kista. According to Per Östberg, the Union's club chairman at Ericsson, the increased office presence requirement has caused some concerns.
– There are enough places for everyone to have a workspace. However, there are not enough private rooms where one can take meetings or phone calls, he says.
– It causes some stress among those who have global contacts and need to find a room as soon as they arrive at work.
One of those who often has trouble finding a room is developer Anna Sjöberg. On the days she goes to the office in Kista, she books her workspace via an app. However, phone rooms or meeting rooms cannot be booked.
– In the app, it looks like the office is full of people, but when you get there, everyone is in the meeting rooms, and the open landscape is empty. I always have to arrive at work early to find a room when I have meetings, it can be stressful, she says.
Anna Sjöberg works with international contacts and sites in other parts of the country. Where she physically sits doesn't really matter.
– When I am at the workplace, my colleagues are often in other meetings, so I don't really see the point of going in more often. Besides, I get more done when I'm at home. However, I can understand if they want to create an "Ericsson spirit" for new employees on site.
According to Ericsson's press department, which responds via email, the employer believes that even though there is an "office first" policy, it is still up to each manager, team, and employee to determine how and where they work best.
– Ericsson's hybrid guideline has always provided the opportunity to come to an agreement through dialogue on how and where one works best and that everyone understands the importance and benefits of meeting, from both an individual and team perspective.
At the same time, more people are expected to come to the office, you have reduced your office space in the past year. How does that add up?
– Ericsson's office strategy is based on creating the right premises that provide the right conditions for the business to perform its work. Ericsson has many square meters of office space and is constantly working to develop our offices. We believe we have plenty of office space for those who want to work in the office.
Will you monitor that employees spend 60 percent of their working time in the office?
– The policy should be seen as a recommendation rather than a strict requirement where we want our employees to understand the importance of meetings between people. Ericsson trusts its employees.
Hybrid work as an effect of the coronavirus pandemic
The view on hybrid work has changed after the coronavirus pandemic. Being able to work flexibly has become a benefit that employers can offer. To get employees to want to return to the office, the employer must be able to offer something more than a seat and a desk, believes Union's club chairman Per Östberg.
– Ericsson tried to save money by removing coffee machines on some floors. That's not how you get people to come back to the office, for example. But they had to backtrack on that, there were protests, he says.
For developer Anna Sjöberg, the community with colleagues is what would make her come to the office more.
– If the employer organized activities that created a sense of community among colleagues, it would feel meaningful to go to the office.
This text has been translated with the help of AI.
Lunchrestaurangen Gourmedia har varit en viktig samlingspunkt för personalen på public service-bolagen i Stockholm. Varje dag har krogen med det ordvitsiga namnet serverat 1 000 - 1 500 lunchportioner till hungriga anställda på SVT, SR och UR. Restaurangen stängdes tidigare i år och nu har ledningen beslutat att ingen ny kommer i dess ställe. Tidigare har även restaurangen i radiohuset försvunnit. Stängningen av de båda matställena har nu lett till att personalen tvingas ägna stor del av sin lunch åt att köa till mikrovågsugnar för medhavd mat och till de automater som placerats ut.
− Våra medlemmar är väldigt upprörda över situationen - detta har blivit ett stort arbetsmiljöproblem. Vi har korta raster och folk är pressade tidsmässigt. Gärdet ligger för avsides för att man ska hinna gå ut och äta på ett annat lunchställe, säger Maria Fornemo, vice ordförande i Unionenklubben på SVT.
Förutom en mindre kaféteria i tv-huset kan man också köpa mat från en vagn i ett trapphus i Radiohuset.
− Köerna ringlar långa i trappan, och man kan inte sitta där utan man får vandra i väg med sin tallrik och äta i andra utrymmen. Utbudet i automaterna är begränsat, särskilt för personer som har olika allergier, berättar Maria Fornemo.
Antalet mikrovågsugnar är underdimensionerat i de olika byggnaderna på Gärdet och bristen på sittplatser har lett till att många äter vid sina skrivbord istället. Unionenklubben är kritiskt:
− Att få gå iväg en stund och äta lagad mat är jätteviktigt för återhämtningen. Restaurangen var en plats där man träffade och socialiserade sig med kollegor från andra avdelningar, precis det ledningen uppmanar oss att göra. Nu har det blivit svårare att möta människor över redaktionsgränserna.
Unionenklubben på SVT har tillsammans med de andra facken inom public service drivit för att få arbetsgivaren att ändra sig i lunchfrågan.
− Vi får ingen respons, det verkar som att arbetsgivaren inte riktigt tar det här på allvar. Vi är en så pass stor arbetsplats att det känns befogat att det finns en restaurang, det är ovärdigt att stå och köa i en trappuppgång, säger Maria Fornemo.
Johannes Ekström, ekonomidirektör på SVT, har svarat på Kollegas frågor via mejl.
Vad är orsaken till att ni valde att stänga lunchrestaurangen Gourmedia? Vad är anledningen till att ni inte ersätter den med en ny personalmatsal?
− För att minska företagets miljöpåverkan och kunna erbjuda ändamålsenliga lokaler flyttas alla medarbetare in i Tv-huset. När Kontorshuset är tomt ska det hyras ut till Polismyndigheten. Det gör att Public Service-bolagen inte längre har tillgång till Gourmedias gamla lokaler.
− När SVT nu har mindre utrymme saknas möjlighet för en lunchrestaurang motsvarande Gourmedia. Istället erbjuder vi andra alternativ och fortsätter att arbeta för att hitta ännu bättre lunchlösningar för våra medarbetare.
Många i personalen är upprörda över att de måste ägna stor del av sin lunch åt att köa till automater eller mikrovågsugnar. Delar du bilden av de långa köerna? Vad tänker ni konkret göra åt situationen?
− Under den värsta lunchrusningen kan det bli en del köbildning, det har jag noterat. Och jag har absolut förståelse för frustrationen detta leder till. Det är inte bra att medarbetarna känner att lunchrasten blir stressig och obekväm.
− SVT arbetar för fullt tillsammans med SRF och övriga public service-bolag med att förbättra lunchmöjligheterna. Planen är att ha ett förslag under hösten. Vi har tagit till oss av återkopplingen från medarbetarna och ökar antalet mikrovågsugnar och lunchplatser i de delar av huset som återstår att renovera, jämfört med den ursprungliga planen.
Gourmedia var en plats där medarbetarna kunde få en stunds återkoppling och mötas över redaktionsgränserna. Delar ni fackens oro för att det nuvarande sättet som personalen intar sina luncher riskerar att leda till mindre av socialisering mellan avdelningarna?
− Ambitionen är att hitta lösningar som kommer vara naturliga mötesplatser både över avdelnings- och bolagsgränser. Vi uppmuntrar också våra medarbetare på SVT att ibland välja en annat matplats för att äta med kollegor från andra avdelningar.