Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Marias chef brukade ofta tala om för henne vad som var svenskt och inte svenskt.
”Här i Sverige plockar man bär. Här i Sverige plockar man svamp.” Maria, som varken plockar bär eller svamp, försökte säga att det väl var frivilligt.
– Han påpekade ofta att jag är annorlunda. Det var lite som att han trodde att eftersom man kom från ett annat land, kommer man från en lerhydda – att det inte fanns någonting i ens hemland.
Hon minns också hur hennes chef flera gånger påtalade att han hade svårt för henne som person.
– Han la handen på sitt bröst och visade att han hade svårt att andas och sa: ”Det känns obehagligt i kroppen när jag pratar med dig”. Sedan sa han att han skulle ringa min man för att fråga hur han gjorde för att tala med mig.
Mobbning kan drabba vem som helst. Men om du är utlandsfödd är risken större. En studie från Linköpings universitet visar att det är dubbelt så hög risk att utsättas för mobbning om du är född i ett annat land, och risken ökar än mer om du kommer från ett land med vitt skild kultur från Sveriges.
– Studien visar att det räcker att vara född någon annanstans än i Sverige för att risken för mobbning ska öka. Det är den otäcka sanningen, säger Michael Rosander, biträdande professor i psykologi vid Linköpings universitet.
Maria är civilingenjör, i 40-årsåldern, född i Sydamerika, men har bott större delen av sitt liv i Sverige.
Hon gillade verkligen sitt jobb och tyckte om sina kolleger. Men för två år sedan, när arbetsplatsen bytte chef, vändes allt upp och ner.
Maria berättar att chefen nästan omedelbart började ge sig på de medarbetare som hade utländsk bakgrund.
– Han ifrågasatte när jag vabbade, men inte när mina svenska kollegor gjorde det. Han ifrågasatte mina läkarbesök: ”Varför var du där?” men inte när mina svenska kollegor gick till doktorn. Det var smågrejer först och jag försökte strunta i det.
Efter ungefär ett år blev det värre. Marias kollega, med bakgrund från Mellanöstern, orkade inte med arbetsmiljön och slutade.
– När hon slutade var han på mig hela tiden. Han ifrågasatte precis allt jag gjorde. Han sa till och med att jag inte kunde förstå svenska.
Precis innan jul förra året fick Maria nog. Hon drog in facket. Det bestämdes att alla parter skulle träffas på ett möte, för att försöka prata ut och försöka hitta en lösning, men Maria säger att hon mådde för dåligt för att orka medverka.
– Eftersom jag inte var där hittade han på saker som inte var sanna. Han sa att jag var våldsam, att jag sparkade till grejer, att jag skrek. Och jag kunde inte försvara mig, eftersom jag inte var där.
Mötet ledde inte till någon förbättring. Efter några veckor orkade inte Maria mer. Hon blev sjukskriven. Företaget meddelade sedan att de ville behålla chefen, samtidigt som de erbjöd henne uppsägning med sex månaders lön. Efter förhandling landade det på nio månader.
– Det är väldigt ledsamt att en person som mobbar, och som har mobbat flera personer, i olika grad, finns kvar. Och nu var jag den sista med invandrarbakgrund på arbetsplatsen. Alla andra har slutat.
Hur mår du i dag?
– Inte bra. Jag blir känslosam när jag pratar om det. Men det känns viktigt att kunna berätta om det för andra. Det kanske kan hjälpa någon annan. Att de inte känner sig ensamma.
Fotnot: Maria heter egentligen något annat. Kollega har pratat med Marias fackliga ombud, som bekräftar att de hanterat ärendet.
Läs mer om mobbning:
Linköpings universitet
– Jag orkar inte längre.
Ingrid Tauson ringde i början av juni upp arbetsförmedlingen och bad om att bli utskriven, avförd som arbetssökande. Nu går hon i pension, trots att hon har tre år kvar till 67 år, som är riktåldern för pension numer.
– Jag har varit arbetssökande sedan 2019 och de tuffare kraven på arbetslösa blev droppen som fick bägaren att rinna över. Ska jag lämna min familj, mitt hem och behöva flytta från Göteborg?
Förra året sökte Ingrid Tauson runt 200 jobb. Med närmare 37 års bred erfarenhet som alltifrån tekniker och ekonom till projektledare och chef inom telecombranschen, kunde hon tycka att någon skulle nappa på hennes kompetens – men nej. Hon fick nobben överallt, trots att flertalet jobb hon sökte var mindre kvalificerade och lönen betydligt längre än vad hon haft tidigare.
– Visst har jag blivit kallad till några intervjuer, med det ledde ingenstans. Det beror troligen på min ålder, men kanske också på att arbetsgivarna är rädda att jag ska lägga mig i eller tröttna, eftersom jag varit chef tidigare. Men jag skulle vilja säga att vi äldre inte tar jobb för att sedan sluta. Vi vill känna oss trygga.
Ingrid Tauson, som bland annat jobbat mycket med ekonomi, har räknat ut att hennes tidiga pension kostar henne 10 000 kronor i månaden i runda slängar.
– Men å andra sidan är det ändå 10 000 mer än vad jag får ut från försäkringskassan. Och dessutom slipper jag sitta här och våndas varje dag. Det känns som man sjunker längre och längre ner i ett svart hål av att hela tiden få negativa besked, om man får något svar alls.
Ingrid Tauson är långt ifrån ensam om att bli pensionär av tvång. Pensionsbolaget SPP har med hjälp av SCB tagit fram en rapport som visar andelen äldre som gått i pension i förtid och som varit arbetslösa året före pensionen har ökat markant de senaste 20 åren, samtidigt som allt färre av de som har jobb pensionerar sig före riktåldern.
– Det är något på den svenska arbetsmarknaden som är djupt problematiskt. Vi slösar bort enorma resurser genom exkludering och diskriminering, säger Shoka Åhrman, ekonom på SPP.
– Inte nog med att personer som vill och har förmågan att jobba, är tvungna att gå i pension i förtid och går miste om pengar – samhället förlorar miljarder i skatteintäkter och pensionsavgifter vilket slår på tillväxten och välfärden.
Ska man få politiker och näringsliv att lyssna, behövs det sättas en prislapp på problemet, resonerar Shoka Åhrman. SPP har räknat ut att samhällsnotan för ålderismen i arbetslivet ligger på 11, 4 miljarder kronor per år i missad tillväxt.
– Vår syn på ålder i Sverige är problematisk, vi måste förändra normen. Alla vet, och all forskning visar också, att dynamiken i en arbetsgrupp gynnas av olika kön, ålder och bakgrund, säger Shoka Åhrman.
Ingrid Tauson är inne på samma spår – hon har lärt sig att de bästa resultaten uppnås när det finns en bred mix av medarbetare.
– Det behövs en ändrad inställning hos arbetsgivare och rekryterare. Vi som är äldre behövs ju också på arbetsmarknaden. Vi sitter här och har en massa kompetens, men får inga jobb, samtidigt som företagen skriker efter kompetens, säger Ingrid Tauson.
