Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Ministern: ”Arbetsgivarna har yttersta ansvaret”

Regeringen tittar nu på hur arbetslivet kan bli längre och mer hållbart. Men konkreta förslag för att minska åldersdiskrimineringen saknas.
David Österberg Publicerad
Paulina Brandberg.
Den lagstiftning som finns är tillräcklig, enligt Paulina Brandberg (L), jämställdhets- och arbetslivsminister. Foto: Christine Olsson/TT.

Paulina Brandberg, L, är jämställdhets- och arbetslivsminister. Hon säger till Kollega att mycket tyder på att åldersdiskriminering på svensk arbetsmarknad är ”ett ganska omfattande problem”. Huvudförklaringen, tror hon, är fördomar om äldres kompetens.

Paulina Brandberg anser att arbetsgivarna borde göra mer för att minska åldersdiskrimineringen.

– Det är ju ytterst de som måste se till att fördomar inte styr deras rekryteringsprocesser. Det huvudsakliga ansvaret vilar just på arbetsgivarna.

Kan ändra DO:s inriktning

Förra året tog regeringen emot en departementsskrivelse som innehåller förslag på hur arbetslivet kan bli mer hållbart och längre. De förslagen tittar regeringen på just nu.

Finns det något konkret som regeringen gör nu för att minska åldersdiskrimineringen?

– Lagstiftningen är på plats. Det är inte tillåtet att diskriminera någon på grund av ålder. Men vi måste också se till att lagstiftningen fungerar i praktiken. I departementsskrivelsen finns förslag på hur vi kan rikta Diskrimineringsombudsmannens arbete och det tittar vi på just nu. 

Har DO ett tillräckligt tydligt uppdrag?

– Ja. Vi har en myndighet vars uppgift är att arbeta med de här frågorna och jag ser inga oklarheter vad gäller uppdraget. Men vi behöver förstås följa noga vilka möjligheter Diskrimineringsombudsmannen har att jobba med det här.

Borde det vara billigare att anställa äldre? Redan idag är till exempel arbetsgivaravgiften lägre för en anställd som fyllt 66. 

– Vi har inget sådant förslag just nu. Nu tittar vi på de förslag som finns i departementsskrivelsen.

Oklart hur stort problemet är

Flera av de experter Kollega har pratat med lyfter arbetsgivarnas ansvar för diskrimineringen. Ann Öberg är vd på arbetsgivarorganisationen Almega. Till Kollegas systertidning Chef och Karriär säger hon att det är svårt att veta hur stort problemet är.

– Våra medlemmar är ju inte arbetstagare utan arbetsgivare. Deras stora utmaning är att få tag i rätt kompetens så de har knappast råd att välja bort någon jobbsökande med rätt kvalifikationer. Samtidigt, åldersdiskriminering existerar och som arbetsgivare måste du vara insatt i problematiken och dess konsekvenser.

Dyrt att investera i kompetensutveckling

Ann Öberg tror att en orsak till att äldre generellt har sämre möjligheter på arbetsmarknaden är att kompetens och färdigheter åldras.

– Därför är kompetensutveckling mer betydelsefullt än vad många tror. Ett problem är att det fortfarande är billigare att investera i maskiner än i människor, vilket vi vill lösa med ett kompetensavdrag där rätten till skatteavdrag även ska gälla utbildningskostnader, säger hon.

Vilket ansvar har Almegas medlemsföretag i att motarbeta åldersdiskriminering?

– All diskriminering är såklart helt förkastlig och dessutom olaglig. Som arbetsgivare måste man först och främst vara medveten om problematiken och därefter se till att man inte på något sätt särbehandlar någon utifrån diskrimineringsgrunderna.

Unionen gör enkät om åldersdiskriminering

Även Unionen kan göra mer för att minska åldersdiskriminering, enligt Olle Brynja, utredare på Unionen. Han arbetar med ett projekt om just det. 

Tanken är att göra en enkätundersökning bland medlemmarna om hur de upplever åldersdiskriminering och sedan utgå från den. Förhoppningen är att kunna ge bättre information, tips och råd till både förtroendevalda och medlemmar.

DO har tillsyn över att arbetsgivarna gör det arbetet. Gör DO tillräckligt?

– Nej, det tycker vi inte. Ena halvan av diskrimineringslagen handlar just om att arbeta med aktiva åtgärder. Lagstiftningen är bra men behöver stöd i en tillsynsmyndighet. DO kan såklart inte granska alla arbetsgivare, men stickprovskontroller går bra och det görs alldeles för lite. Nuvarande DO fokuserar mer på förbudsdelen i diskrimineringslagen och att driva ärenden i domstol. Det är i och för sig också viktigt, men det måste finnas en balans.

Men har det förebyggande arbetet verkligen effekt? Finns inte risken att det mest blir en pappersprodukt?

– Den risken är jättestor. Om man som arbetsgivare inte vill samverka med fackligt förtroendevalda och om man som arbetsgivare vill göra en papperstiger, så är det fullt möjligt. Men de flesta arbetsgivare, i kombination med duktiga förtroendevalda, vill göra något bra och se över risker för diskriminering. Det finns bra stöd på DO:s hemsida för hur man kan göra. Det är inte så svårt som man kanske tror.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Diskriminering

Klagade på rasism – blev av med jobbet

En förtroendevald unionenmedlem reagerade på främlingsfientlighet på sin arbetsplats och kallade en av sina chefer rent ut för rasist. Hans engagemang blev så obekvämt för arbetsgivaren att han köptes ut.
Johanna Rovira Publicerad 25 september 2025, kl 06:00
En Unionenmedlem slog larm om rasism på jobbet – och köptes ut. Läs Nicks berättelse om främlingsfientlighet, utanförskap och kampen för rättvisa.Man med låda kontorsprylar.
Rasism på arbetsplatsen: Unionenombud tvingades bort efter kritik. Foto: Colourbox

Nick, som han vill kallas i den här artikeln, vill inte gå ut med sitt riktiga namn i Kollega, delvis på grund av risken att det skulle kunna förvärra hans chanser att få ett nytt jobb.  Det är svårt nog ändå att få nytt arbete när man har utländskt namn och bakgrund, menar han. 

– Jag är svensk på pappret och har bott här i 20 år. Men jag kommer aldrig att betraktas som svensk. Jag har en bra utbildning och har jobbat på många ställen, men får trots det inte komma till intervju, jag blir bortsorterad av arbetsgivarna. 

Utländska namn ratas

Svensk forskning stärker Nicks påstående. Framförallt män med utländska namn blir betydligt oftare bortsållade av presumtiva arbetsgivare visar flera studier gjorda vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU. 

Nicks senaste arbetsgivare, ett stort livsmedelsföretag, anställde dock gärna folk med icke-svensk bakgrund. Men nästan enbart som lagerarbetare. 

– 95 procent av alla plockare är födda utomlands. Men bara en enda gruppchef. Jag köper inte att det bland alla dessa anställda inte fanns en enda som skulle kunna vara lämplig chef. I stället anställdes 20-åriga svenskar som knappt hade gått ut gymnasiet som chefer. 

Nick själv var anställd som tjänsteman och han var dessutom vald som arbetsplatsombud för Unionen. Han reagerade på några av chefernas attityd gentemot lagerarbetarna och menade att de behandlades nedlåtande. Det fanns en vi och dom-mentalitet som var svår att smälta. 

Du måste krypa för cheferna

– Cheferna såg ner på plockarna. De kallades inte vid namn utan fick heta somaliern, turken, kurden och så vidare. Lagerchefen sade vid ett tillfälle: ”Dom kan ju inte ens bokstavera sina namn, man kan inte förvänta sig att de ska fylla i rapporter”. Jag kan inte tolka deras beteenden som annat än rasism. Har du inte svensk bakgrund har du inget att komma med. Du måste krypa för dem.

Nick anser att lagerchefen styrde verksamheten med ”rena maffiametoderna”. Han anställde gärna asylsökande till lagret och stack inte under stol med att dessa var mer fogliga eftersom de hade hotet om utvisning vilande över sig. Flera kvinnor utsattes dessutom för sexuella trakasserier, menar Nick. 

– Trots att lagerchefen var gift inledde han förhållanden med flera anställda. Det ska ju inte vara förbjudet att flirta på jobbet, men det finns en gräns och man ska inte utnyttja sin ställning. Kvinnor pressades till att säga upp sig. Jag försökte hjälpa dem men tyvärr vågar ingen av dem berätta om vad de varit med om. 

Nick hamnade ofta klinch med lagerchefen, även efter att hans mandat gått ut. Han skrädde inte orden utan anklagade lagerchefen öppet för att vara rasist. 

– Till slut spårade det ur. Jag var inte professionell för fem öre, men företaget visade klart och tydligt att man ville bli av med mig. 

Strax före sommaren, efter förhandlingar på central nivå, skrev Nick motvilligt under ett avtal om utköp och står nu utan jobb vid 44 års ålder. 

Besviken på arbetsgivaren

– Jag är så jävla förbannad och besviken på min arbetsgivare som håller lagerchefen om ryggen. Jag saknar inte arbetsmiljön där för fem öre, men jag saknar mina arbetsuppgifter och mina kollegor.

Han har svårt att förlika sig med att människor i Sverige behandlas nedlåtande på grund av sin etniska bakgrund. I Tyskland, där han också bott och jobbat, upplevde han inte alls samma främlingsfientlighet.

– Bär du företagets logga är du en kollega och jag skiter i vad du har för nationalitet.  Jag har upplevt rasism åt båda hållen under mitt arbetsliv – du kan vara främlingsfientlig fast du har invandrarbakgrund och jag har träffat landsmän som ser ner på svenskar också. 

– Men du får tycka hur du vill så länge du inte har en ledande roll. Av en chef förväntar jag mig mer, säger Nick.