Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Chefen är skit och på den andra avdelningen gör de inget vettigt. Vädret är dåligt och tån värker.
– Gnäll är när man upprepar klagomål utan något som helst syfte att det ska ske en förändring, säger psykologen Liria Ortiz som skrivit en bok om att stoppa gnäll hos sig själv och andra.
Många tycker nog att de har en kollega som ständigt gnäller, men få ser sig själva som gnällspikar. Då kallar vi det hellre för kritik eller att man ”säger som det är”.
– Alla gnäller, för när vi gör det mår vi lite bättre i stunden, säger Liria Ortiz.
Kroppens belöningssystem triggas på kort sikt eftersom hjärnan tror att vi löser ett problem bara vi tänker på det.
Utdraget gnäll under lång tid skapar däremot stress och påverkar hjärnan negativt. Gnäll sprids också lätt till andra. Samlas missnöjda ihop skapas en gnällkultur. Det bidrar till en känsla av hopplöshet, irritation och tröghet i en organisation.
Gnäll kan ge en känsla av samhörighet och risken är att nyanställda känner att de måste verka missnöjda för att få höra till. Kopplingar finns också till personers psykiskt mående.
– Vi vet att när en person är nykär så minskar lusten att gnälla. Men hos en nyskild ökar den, säger Liria Ortiz.
Arbetsgivaren kan också vara orsaken till gnissel i maskineriet. Många omorganisationer, otydliga ledare och förändringar uppifrån som ingen får diskutera ökar missnöjet i en organisation, enligt Liria Ortiz.
Hon understryker också att konstruktiv kritik inte ska avfärdas som gnäll.
– Varje gång en person påpekar något som inte fungerar och samtidigt kommer med lösningar, eller i alla fall är öppen för att göra något för att förändra situationen med sig själv eller andra, så är det inte gnäll.
Att förbjuda gnäll är ingen lösning, utan leder bara till mer undertryckt missnöje, enligt Liria Ortiz. Så hur motar man Grin-Olle i grind?
– Tänk på hur mycket uppmärksamhet du ger till den som gnäller. I stället för att själv delta i andras gnäll, bekräfta att situationen är jobbig för personen men kommentera inte vidare och ge inte gnället mer uppmärksamhet, tipsar Liria Ortiz.
Andra förslag är att byta samtalsämne genom att ställa en fråga om något annat, eller gå därifrån med en ursäkt. Den modige kan pröva att vänligt säga:
– Vet du, vi har redan pratat om det här så många gånger. Kan vi prata om något annat?
Om du inser att du själv är en gnällspik kan du fundera på hur det påverkar ditt mående. Gnällisen har också mycket att vinna på att sluta av sociala skäl.
– Om man bara gnäller slutar människor lyssna och man blir inte tagen på allvar. I början får personen kanske uppmärksamhet eller gemenskap, men med tiden tröttnar andra och kanske undviker hen, säger Liria Ortiz.
Vill du ändra ditt eget beteende finns knep. Pröva att ge dig själv tillåtelse att gnälla en kort stund, någon minut och fokusera sedan på något annat. Du kan också skriva ner allt du vill klaga på i stället för att prata med någon.
Ett alternativ är att skjuta upp gnällandet till klockan åtta på kvällen. Först då får du gnälla ordentligt - men högst 15 minuter. Sedan är det stopp.
1. Infernaliskt snälla. Du har säkert mött de förment snälla som lägger huvudet på sned och inleder med: Jag säger det här bara för att vara snäll/för att jag bryr mig … och sedan levererar ett diaboliskt påstående som får dig att vilja krypa ihop i fosterställning. De är i själva verket utpräglat ondsinta typer som mår bra på bekostnad av andras olycka.
2. Hjärntvättade sektgoda. Antingen så är supersnälla av naturen extremt mottagliga för irrläror eftersom de snälltolkar allt till överdrift, eller så blir nyfrälsta snälla på grund av överproduktion av endorfiner. Oavsett orsak vet vi hur det slutar. Med katastrof och Koolaid.
3. AI-modifierade: Stepfordfruar eller Musks Teslabot Optimus kan förvisso programmeras till foglighet, men det torde vara smidigare - och billigare - att helt enkelt sätta in ett lojalitetschip i kritiskt tänkande anställdas hjärnor. Förutom att bli ytterst tillmötesgående mot såväl kollegor som chefer, sätter de chippade alltid in i diskmaskinen och grumsar aldrig om kollektivavtal.
4. Godhetsknarkare: Går igång på snällhet och odlar med förkärlek myten om sig själva som hyvens individer genom att proklamera hur goda de är så fort tillfälle ges. De donerar gärna till bättre behövande, men bara om det syns på sociala medier och räddar kattungar enbart inför publik. Gränser mellan god och självgod är oerhört tunn.
5. Flumsnälla. Visst är flumsnälla joviala, men det är ett kemiskt framkallat tillstånd. Folk knaprar antidepressiva som aldrig förr och forskare noterar att guppys som exponerats för lyckopiller blir mer sårbara för rovdjur. Det kan således inte uteslutas att läkemedelsindustrin (möjligtvis i samarbete med blodtörstiga utomjordingar) siktar på världsherravälde genom att förvandla oss alla till loja, goda underlydande.
Man ska vara snäll. Men hur gör man? Att ge en komplimang eller hjälpa till att bära något tungt räcker inte. Nu hörs allt oftare ett begrepp som försöker ringa in det där andra som ska till – nämligen att snälltolka.
Väldigt många människor verkar tro att de styrs av förnuftet och att de själva förhåller sig objektivt till omvärlden. Men i själva verket är våra känslor ständigt inblandade.
Vi känner glädje, ilska, skam, skuld och det påverkar våra reaktioner. Forskning visar att negativa känslor på jobbet kan leda till stora problem, till exempel om vi upplever att vi inte duger.
Det är ett slitet uttryck, men vi är varandras arbetsmiljö. Ett sätt att ta ansvar är att rannsaka hur vi tolkar andras ord och handlingar. För tolkar gör vi. Och tyvärr är det vanligt att vi fel- eller till och med fultolkar.
Vi är varandras arbetsmiljö
I stället borde vi snälltolka. Det handlar om att tro att den andre vill oss väl. Och att stå emot den första reaktionen. Kanske ställa en följdfråga innan vi exploderar. Fundera på om det finns någon förmildrande omständighet till agerandet. Avstå från att döma ut en person för snabbt.
Har du testat att läsa om ett mejl, som du först blev irriterad på, med en vänlig – eller åtminstone neutral – röst? Då upptäcker du förmodligen att du borde ge mejlaren en andra chans.
Självklart ska vi inte låta andra kränka oss. Men om vi lite oftare tänker oss in i den andra personens situation kommer vi att kunna rensa bort onödiga konfliktytor. Svälj din gliring eller taskiga kommentar, titta dig själv i spegeln – kanske har du själv sagt eller gjort något dumt någon gång?
