Tänk att du sitter på ett morgonmöte och din chef presenterar en i ditt tycke helt vansinnigt dålig idé.

Din första instinkt är att säga emot, men ingen annan reagerar. De nickar till och med uppmuntrande. När idén utvecklas börjar hurraropen skalla bland kollegorna och då blir du plötsligt osäker. Kanske har du missuppfattat hela grejen? Nu känns det enklast att ge vika för grupptrycket och hålla inne med din avvikande åsikt.

Enligt Gunnar Aronsson, professor i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet, finns det olika sorters ja- och nej-sägare på jobbet. Det finns de som håller med, och är ärliga med det. Men så finns det personer som säger ja, fast de egentligen skulle vilja säga nej.

– Det kan handla om anställda som är rädda för konsekvenserna av att opponera sig. Personer som vill ta nästa steg i karriären. Eller tvärtom, medarbetare med otrygga anställningar som är rädda att förlora jobbet eller missa att bli fast anställda om de skulle gå emot majoriteten. Dessa personer riskerar att uppfattas som tigande samtyckare.

För några år sedan undersökte Gunnar Aronsson om anställningsvillkor påverkar medarbetares möjlighet att framföra kritiska synpunkter, och hur de upplever risk för repressalier. Resultatet visade att majoriteten anställda med otrygga jobb undvek att klaga på brister, av rädsla för att vara till besvär och i förlängningen inte få jobba kvar.

– Det hade med trygghet att göra och skapade en tysthetskultur. Men sedan var det 20 procent som resonerade att de inte skulle hålla käften och bli kuvade, för de skulle ändå bli av med jobbet eller inte få en tillsvidareanställning.

Det finns även olika slags nej-sägare. Vissa säger ifrån och står för sina åsikter. Andra anställda säger nej för att de helt har förlorat tilliten till chef och ledning. De kanske har blivit utsatta för orättvisor på jobbet tidigare och misstänker därför att alla förslag som kommer från ledningen innehåller något dolt och dåligt. De säger nej även om de inte upptäcker det dolda.

– Dessa nej-sägare får lätt rykte om sig att vara surgubbar och bromsklossar. De är misstänksamma och är nästan automatiskt emot allt nytt. Förtroendet är raserat och det krävs mycket för att bygga upp det igen.

Sedan har vi den stora massan på jobbet: nja-sägarna. Personer som varken säger ja eller nej, som aldrig väljer sida, utan mest flyter med gruppen. De håller sig utanför diskussioner och försöker att inte bli indragna i beslut.

– Det bekväma och samstämmiga grupptänket är en stark komponent för att vika ner sig och inte säga emot.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro så är nej-sägare på en arbetsplats tecken på ett sunt arbetsklimat, enligt Gunnar Aronsson.

– Det tyder på att det inte innebär någon fara att sätta sig på tvären. Och det räcker ofta med att en person ifrågasätter för att fler ska våga ta bladet från munnen. På mer auktoritära arbetsplatser kan det vara svårt att ensam driva en egen mening, men när ytterligare en ansluter och gör sin röst hörd kan det göra stor skillnad, säger Gunnar Aronsson.

Läs mer: Surpuppor inte bara av ondo

På de flesta arbetsplatser finns det så klart en blandning av både ja-, nej- och nja-sägare. Men vad händer när en av grupperna tar över?

Har chefen bara personer som är entusiastiska ja-sägare runt sig är risken stor att inga beslut ifrågasätts och saker drivs igenom utan eftertanke. Är det nej-sägare som dominerar blir det i stället väldigt trögjobbat. Allt ska tröskas och diskuteras utifrån faror och problem och produktiviteten minskar.

– Helst vill man ha en bra blandning mellan ja- och nej-sägare, som är ärliga och inte har någon annan agenda än att göra det som är bäst för arbetsplatsen. Genom att ha högt i tak, visa att diskussioner uppskattas och att alla åsikter tas emot som bidrag till att göra någonting bättre så skapar man också ett bättre klimat, där alla medarbetare kan få sin röst hörd.