Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Peder Nääs Sundemyr och hans sambo Emma Ångström längtade efter barn. Efter att ha varit tillsammans i fem år tyckte de att det var dags att bilda familj. De blev gravida men fick missfall. Efter en tid blev Emma gravid på nytt. Även denna graviditet slutade dåligt.
– Då började vi bli oroliga och beslöt att göra en utredning. Men den visade ingenting, berättar han och förklarar att de inte hade några problem med att bli gravida, svårigheten låg i att behålla barnet. Sex missfall på fem år, varav en tvillinggraviditet, drabbades de av.
Peder Nääs Sundemyr minns situationen hemma som oerhört tuff – och svår att balansera med arbetslivet.
– Det var som en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. Det blev värre och värre i takt med att längtan efter barn växte. Vardagsslitet, jobbet, nöjen, andra drömmar om framtiden – allt kändes tomt.
Han inser i dag att hans arbetsförmåga inte var på topp, men då såg han det inte eftersom han mådde så dåligt.
– Jag hade långa startsträckor, svårt att minnas, tappade bollar, var omotiverad, hade svårt med koncentrationen, var distraherad och hade ångest.
Situationen försvårades ytterligare då Peder Nääs Sundemyr i sin yrkesroll utöver kollegorna på jobbet även hade externa jobbkontakter som inte kände honom så väl.
– I efterhand har jag insett att många uppfattade mig som arrogant och ointresserad. Men det var bara ett uttryck för hur jag mådde. Folk dömer för snabbt. De reflekterar inte över att ens beteende kan handla om ett tillstånd man befinner sig i och inget annat.
Peder Nääs Sundemyr förstår att vissa väljer att lämna privata bekymmer hemma. Men då handlar det oftast om ett ”vanligt” dåligt mående och inte om en kris, menar han.
– I en kris spelar det väldigt liten roll hur mycket du biter ihop och försöker köra på som vanligt, även på kort sikt kan det göra mycket skada.
Under de jobbiga åren arbetade Peder Nääs Sundemyr på två olika arbetsplatser där han var öppen med vad han och Emma gick igenom. Men det var inget självklart till en början.
– Jag ville ha kvar en plats i livet som var vanlig – min yrkesroll. Men det visade sig snabbt att det inte höll. Det kunde inte vara som vanligt, inte ens i närheten, så att hålla tyst kändes aldrig som ett val. Jag var tvungen att berätta eftersom jag inte fungerade som förväntat.
Han berättade först för chefen och därefter för sina kollegor. Chefen var förstående, inbjöd till samtal och anpassade hans arbetsuppgifter.
– Jag slapp en del jobbiga arbetsuppgifter och det sågs inte konstigt att jag var på så många vårdbesök med Emma. Kollegorna var också förstående och stöttande, några frågade hur de kunde avlasta mig.
Peder Nääs Sundemyr blev sjukskriven i kortare perioder eftersom han var tvungen att assistera Emma vid alla medicinska aborter som gjordes hemma.
– Alla missfall var så kallade uteblivna och det behövdes mediciner för att sätta i gång dem. De gjorde att Emma mådde jättedåligt även fysiskt och inte klarade sig på egen hand.
Men trots alla anpassningar fortsatte det att vara svårt för honom att inse hur pass mycket han klarade av.
– Det hände att jag lovade saker som jag sedan inte kunde hålla, trappade upp för snabbt och hemlighöll det. Det gjorde att jag mådde ännu sämre.
Peder Nääs Sundemyr fick också uppleva hur annorlunda män som ”drabbas” av missfall behandlas. Han minns att många frågade hur det var med Emma, men inte hur han själv mådde.
– Jag var med om vårdbesök där jag som man knappt fick ögonkontakt. Såklart är det en uppenbar skillnad eftersom kvinnan är själva patienten. Det är hon som upplever allt det kroppsligt jobbiga. Men vi män behöver också få lite omsorg. En dröm har gått sönder och förlusten är ju densamma för oss båda.
Som om missfallen inte var nog råkade Peder Nääs Sundemyr ut för ytterligare en stor kris under samma period.
– Det var en närstående till mig som blev allvarligt psykiskt sjuk och fick sluten vård. Vid två tillfällen behövde jag åka i väg snabbt från jobbet för att leta eftersom hen hade försvunnit och var en fara för sig själv.
Han berättar att han under den perioden hade en annan chef som inte alls visade samma förståelse.
– Till slut blev allt för mycket. Både kroppen och psyket stängde ner och jag slutade fungera på alla plan och blev sjukskriven på heltid. Efter det dröjde det många månader innan jag började jobba igen.
Peder Nääs Sundemyr kom aldrig tillbaka till sin gamla arbetsplats. Han fick ett nytt arbete där han arbetar än i dag. Och så äntligen – 2020 fick han och Emma en efterlängtad liten Bruno.
– Det var som om en förbannelse som lyftes. In i det sista vågade jag inte hoppas. Men så kom han till slut, det kändes overkligt. Eftersom vi i så många år varit inställda på att det var det här vi ville var det som att livet fortsatte efter att tiden frusit. I april 2022 fick Bruno en lillasyster, Iris. Henne vågade vi hoppas på.
Text: KATARINA MARKIEWICZ
➧ Sök vård. En kris är inte samma sak som dåligt mående och kan vara svår att klara av själv.
➧ Låtsas inte att allt är som vanligt på jobbet. Det tar för mycket kraft och fungerar inte i längden.
➧ Var öppen. Att hålla isär arbetslivet och det privata – särskilt vid en kris – är omöjligt. Livet kan inte segmenteras, det är ett och samma.
➧ Var öppen med vad du klarar av. Kanske behöver du vara deltidssjukskriven eller slippa vissa arbetsuppgifter.
➧ Lova inte för mycket. Det blir en ond spiral av stress som går ut över krishanteringen.
➧ När du pratar med chefen stanna inte vid ”det här har hänt och är jobbigt”. Berätta hur du mår, hur det påverkar dig, vad du klarar av och vilken hjälp du behöver av chef och kollegor.
Det är bättre att berätta hur man mår för dem man litar på, menar psykologen Alexandra Thomas.
Var går egentligen gränsen mellan jobb och det privata? Alexandra Thomas, psykolog och specialist i organisationspsykologi, tycker att gränsen i Peders och Emmas fall är väldigt tydlig, när Peder beskriver hur han först stänger av, börjar uppfattas som arrogant och till slut får allt svårare att fungera.
– Här genomsyras jobbet alltmer av de extrema påfrestningarna som paret går igenom. Men generellt är det svårt att säga var gränsen går, då det finns olika grader av både kris och psykisk ohälsa. I vissa fall kanske man själv inte märker, eller vill märka, hur långt det har gått.
– I sådana lägen blir relationen till en uppmärksam chef och omtänksamma kollegor, som kan ställa frågor och beskriva vad de ser, särskilt viktig. Ibland kanske inte tilliten är den bästa till den närmaste chefen, men att dölja sitt mående förvärrar bara situationen. Bättre då att sakligt berätta hur det ligger till och öppna upp mer för dem man litar på.
Alexandra Thomas menar att chef och arbetsgivare har skyldighet att anpassa arbetet till medarbetarens behov.
– Att som ledare visa förståelse och anpassa arbetsbördan efter förmåga ökar sannolikheten för att medarbetaren kommer tillbaka och börjar fungera som vanligt. Utöver att det signalerar ett människovänligt ledarskap skapar det lojala medarbetare och en arbetsplats där den anställda tillåts vara på jobbet med hela sig själv och sin livssituation.
Alexandra Thomas förespråkar ett så kallat compassion-fokuserat ledarskap.
– Det delas in i fyra steg, där både ledare och medarbetare uppmärksammar om en kollega inte verkar må bra. Därefter försöker man förstå orsaken och visar empati. Men det viktigaste är att inte fastna vid den empatiska reaktionen, utan även agera så att den andras situation förändras till det bättre.
Hennes råd till kollegor som märker att en medarbetare inte mår bra är att visa att man finns när kollegan är redo att öppna upp.
– Håll dig lugn och lyssna hellre än att prata. Ställ frågor, inte av nyfikenhet utan för att förstå så att du kan avlasta och stötta. Ta egna initiativ. Det räcker ofta med små handlingar, som att köpa lunch, hjälpa till med en trasslig utskrift eller bara ta en kaffe och lyssna.
I början trodde man inte att kollegan som kom med sina små ynkliga bleka påsar var riktigt riktig, men med tiden har man vant sig och insett att sous vide (uttalas sovidd) är grejen för gourmanderna eller i alla fall för de som vill framstå som finsmakare. Sous vide-nissen har ofta spännande råvaror i sina små vakuumförpackade påsar (inte lika rafflande som äventyraren dock, se nedan) och tar dubbelt så lång tid på sig vid mikron som vi andra. Det som kommer ut på tallriken ser inte alltid så aptitligt ut, men vi förstår på kollegans övertydliga minspel att det smakar delikat.
Känns igen på att hen alltid, oavsett om hen har pizzarester, söndagsstek eller köttfärssås, har några extra köttbullar i matlådan, utifall att. Karnivoren har totalt missat alla cancerlarm om rött kött och är rädd för att hen (eller ska vi vara riktigt ärliga är karnivoren i nio fall av tio en äldre han) kommer att drabbas av en omedelbar svältdöd och plågsam muskelförtvining om han inte får i sig nötkött till varje mål mat. Det kan finnas rester av grönsaker i karnivorens matlåda, men risken är överhängande att dessa petas undan för att ge plats åt mer kött.
Nio gånger av tio består jojobantarens matlåda av kokt kyckling, broccoli och eventuellt nån tesked råris. Allt noga vägt innan det åkte ner i matlådan. Möjligtvis kan det finnas några slamsor linspasta och, beroende på vilken diet som trendar, är det inte helt omöjligt att lunchmaten består av ägg och bacon. Samt broccoli.
Den tionde gången innehåller lådan pizza, genomdränkt av bearnaisesås och flankerad av en trind budapestbakelse.
Under medeltiden kunde flagellanterna späka sig genom att piska sig själva, men också genom att ”fasta, bära tungt eller nedsänka sig i vatten”. Nutidens flagellanter har tagit fasta på späkning genom fasta. I flagellantens matlåda hittar du därför ganska torftig mat. Antagligen bara vitt ris. Kanske någon enstaka böna har hittat vägen ner i lådan också, men aldrig någonsin kött. Det är lätt att förledas att tro att flagellanten har ekonomiska problem men så är nästan aldrig fallet. Den futtiga måltiden är bara ett annat sätt att späka sig innan vattnet har frusit till is, så vinterbad blir ett reellt alternativ.
Det finns kollegor som anser sig för viktiga för att ha tid att fixa matlåda och för upptagna för att ta lunch. De intar med fördel sin lunch, eller vad man nu ska kalla det, framför datorn. I sakens natur ligger då att maten ska kunna ätas med ena handen för att wrapparen ska kunna multitaska genom att samtidigt knappa på datorn med andra handen. Matlådan behöver alltså inte nödvändigtvis innehålla en wrap, det kan lika gärna vara en hamburgare, en panini eller en matig macka. Wrapparen känns inte igen på innehållet i sin matlåda så mycket som på det oerhört snaskiga tangentbordet och mängden stavfel som oundvikligen uppstår när man försöker skriva och äta samtidigt.
Det går inte att bevisa, men finns otaliga indicier som pekar på att innehållet i rebellens matlådor är resultatet av en noga utstuderad hämnd, riktad mot den luktkänsliga HR-chefen, för att denne insisterade på och genomdrev, aktivitetsbaserat kontor. Rebellen saknar sitt skrivbord och ägnar sig åt subversiv verksamhet genom att värma fisk i mikron, lägga knivarna åt fel håll i diskmaskinen och skala clementiner bakom ryggen på kollegor som hävdar att citrusallergener är luftburna.
Egentligen skulle äventyraren vilja jobba som hajtränare eller bombtekniker, men eftersom hen nu de facto är tjänsteman inom privata sektorn, får hen leva ut sina fantasier och sitt behov av endorfinkickar genom sin matlåda. Här kan man hitta chiligryta med egenodlad Trinidad Moruga Scorpion (två mille på scovilleskalan), såväl som gryta på trafikdödad grävling, malörtspaj och vitlöksbrässerade mördarsniglar. Men lådan kan också innehålla laxpudding som fått fermentera en vecka eller två efter att ha blivit upplockad ur en container bakom Lidl.
Skulle aldrig i livet vilja bli påkommen med en matlåda. Någon kan ju tolka matlådan som ett tecken på skral ekonomi eller någon annan svaghet, nej, mat ska ätas ute eller köpas ute på något hippt ställe och tas med in i personalmatsalen i sin originalförpackning. Det kan vara poké bowl, vietnamesisk nudelsallad, korv från Taylors & Jones, pinsa och smaschburger – äsch, det är säkert maträtter som är helt ute, enligt mathipstern, som du lättast känner igen på den ängsliga blick som lyser igenom den illa påklistrade fasaden av kulturell överlägsenhet.