Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: När alkoholen är medarbetarens bästa vän

Få arbetsgivare skulle anordna aktiviteter som exkluderar synskadade. Men alkohol finns ofta med i bilden när det planeras gemensamma aktiviteter vilket skapar en stress bland anställda som har problem med beroende, skriver avdelningschefen Nicklas Gustafsson-Sundvall.

Publicerad
En box rödvin Nicklas Gustafsson-Sundvall
Nicklas Gustafsson-Sundvall uppmanar arbetsgivare att ta ansvar när det gäller beroendesjukdomar, snarare än belasta individen med skam och skuld. Stina Stjernkvist/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag blev kysst av alkoholen när jag var blott 13 år och den blev så småningom min närmaste vän. Vi hade kul ihop genom åren och som en pålitlig vän fanns alkoholen där för att trösta, för avslappning och framför allt ta bort ångest. Lika snabbt, effektivt och enkelt som en kirurgkniv skär genom papper.

På sikt skulle alkoholen bli det som jag höll allra heligast i hela världen. Den tanken har varit oerhört svår att acceptera. Även för mina nära och kära. Inte minst min älskade make. Men alkoholen kom också att bli vad jag hatade mest.

Sjukdomen drabbar hela familjer och gör sig även påmind på våra arbetsplatser

Mot slutet av mitt missbruk var varje dag en kamp mot alkoholens hårda grepp om mig. Jag kunde inte bli fri, men inte heller leva utan den. Jag trodde att ett liv utan alkohol skulle vara meningslöst. Vilket skrämde mig ända in i själen.

Frågan om antalet människor som drabbas av alkoholism i Sverige är svår att besvara. Bland annat utifrån att de människor som är som djupast i sitt beroende sällan är delaktiga i undersökningar som görs på området. CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning uppger att cirka fyra procent av den vuxna befolkningen är beroendesjuka med alkohol som utlopp.

Men alkoholism handlar om så mycket mer än alkoholberoende, statistik och siffror. Det handlar om människor och liv. Och alkoholism drabbar inte bara de människor som har sjukdomen. Sjukdomen drabbar hela familjer och gör sig även påmind på våra arbetsplatser.

Jag lyckades dölja mitt drickande genom att vara högpresterande

Alkoholism går hand i hand med skuld och skam. Mycket av den skam och  skuld som vi alkoholister upplever kan direkt härledas till vårt drickande. Ord som sagts och aldrig kan bli osagda. Handlingar som utförts och som aldrig kan bli ogjorda. En lika viktig del i tillfrisknandet som att inte dricka, om inte ännu viktigare, är att acceptera det som skett, det som är och till viss del vad som ska komma. Ärlighet är också en nyckel, när det kommer till ett liv i nykterhet.

Just skuld och skam är vad som gör att människor inte vågar eller orkar vara öppna med sjukdomen. Vilket leder till att fördomar och förutfattade meningar lever kvar. De frodas och blir till sanningar. Därför har det varit viktigt för mig att vara öppen och ärlig med min sjukdom. Jag har med min öppenhet också lyckats hjälpa andra människor och samtidigt mig själv i mitt eget tillfrisknande.

När jag väl konfronterades med mitt alkoholberoende och mitt drickande hade det hunnit gå många år och mycket långt. Jag drack varje dag de sista åren. Jag hade länge lyckats med att dölja mitt drickande genom att bland annat vara högpresterande, som det ibland sägs om oss alkoholister som med hög kapacitet klarar av att utföra komplext arbete, trots drickandet.

Men den dagen då en nära vän, som jag också arbetade med, kom hem till mig och ringde på dörren på grund av att jag hade sjukskrivit mig, visste jag direkt vad hon ville. Jag tvekade en sekund innan jag öppnade dörren. Hoppet om att få ett slut på den eviga kampen och krigandet mot alkoholen tog överhanden och jag öppnade dörren.

Jag fick hjälp utav min arbetsgivare, Västerås stad, med att komma till ett behandlingshem. När jag väl hade erkänt min sjukdom, hade jag som anställd ett ansvar att göra min del i min rehabilitering. Och jag fick den hjälp jag behövde för detta. Arbetsgivare har ett långtgående ansvar när det kommer till rehabilitering. Jag hade turen som inte hade supit bort min anställning.

Det är någonting som är genomgående när det kommer till oss alkoholister. Vi är oftast väldigt måna om att ha kvar jobbet. Till och med när allt annat runt omkring oss raseras i övrigt.

När jag väl hade erkänt min sjukdom, hade jag som anställd ett ansvar att göra min del rehabiliteringen

Vägen tillbaka har kantats av hårt arbete. Inte med sug efter alkohol, utan snarare hårt arbete i att bygga upp mig själv och att nå mina mål och drömmar, som under mina år av supande fick stå tillbaka. I dag jobbar jag som avdelningschef och med det ett arbetsgivaransvar. Därmed skulle jag vilja utmana alla er andra arbetsgivarrepresentanter runt om i Sverige. Är de aktiviteter som ni som arbetsgivare anordnar alkoholfria? Det handlar inte om att peka ut offer, det handlar om att inkludera alla anställda.

Jag tror att det är ganska få arbetsgivare som skulle anordna aktiviteter som utesluter den som är synskadad, den som är hörselskadad eller den som behöver rullstol för att ta sig fram. Dessa personer har troligtvis inte valt rullstolen, synnedsättningen eller hörselnedsättningen, precis som den som är alkoholist självfallet inte heller gjort ett val. Samhälle och arbetsgivare behöver ta sitt ansvar när det kommer till denna sjukdom och inte enbart belasta individen med argument om eget ansvar. Fick du välja, skulle du då bli alkoholist?

/Nicklas Gustafsson-Sundvall, Avdelningschef Västerås stad. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande