Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: När alkoholen är medarbetarens bästa vän

Få arbetsgivare skulle anordna aktiviteter som exkluderar synskadade. Men alkohol finns ofta med i bilden när det planeras gemensamma aktiviteter vilket skapar en stress bland anställda som har problem med beroende, skriver avdelningschefen Nicklas Gustafsson-Sundvall.

Publicerad 25 januari 2022, kl 06:07
En box rödvin Nicklas Gustafsson-Sundvall
Nicklas Gustafsson-Sundvall uppmanar arbetsgivare att ta ansvar när det gäller beroendesjukdomar, snarare än belasta individen med skam och skuld. Stina Stjernkvist/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag blev kysst av alkoholen när jag var blott 13 år och den blev så småningom min närmaste vän. Vi hade kul ihop genom åren och som en pålitlig vän fanns alkoholen där för att trösta, för avslappning och framför allt ta bort ångest. Lika snabbt, effektivt och enkelt som en kirurgkniv skär genom papper.

På sikt skulle alkoholen bli det som jag höll allra heligast i hela världen. Den tanken har varit oerhört svår att acceptera. Även för mina nära och kära. Inte minst min älskade make. Men alkoholen kom också att bli vad jag hatade mest.

Sjukdomen drabbar hela familjer och gör sig även påmind på våra arbetsplatser

Mot slutet av mitt missbruk var varje dag en kamp mot alkoholens hårda grepp om mig. Jag kunde inte bli fri, men inte heller leva utan den. Jag trodde att ett liv utan alkohol skulle vara meningslöst. Vilket skrämde mig ända in i själen.

Frågan om antalet människor som drabbas av alkoholism i Sverige är svår att besvara. Bland annat utifrån att de människor som är som djupast i sitt beroende sällan är delaktiga i undersökningar som görs på området. CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning uppger att cirka fyra procent av den vuxna befolkningen är beroendesjuka med alkohol som utlopp.

Men alkoholism handlar om så mycket mer än alkoholberoende, statistik och siffror. Det handlar om människor och liv. Och alkoholism drabbar inte bara de människor som har sjukdomen. Sjukdomen drabbar hela familjer och gör sig även påmind på våra arbetsplatser.

Jag lyckades dölja mitt drickande genom att vara högpresterande

Alkoholism går hand i hand med skuld och skam. Mycket av den skam och  skuld som vi alkoholister upplever kan direkt härledas till vårt drickande. Ord som sagts och aldrig kan bli osagda. Handlingar som utförts och som aldrig kan bli ogjorda. En lika viktig del i tillfrisknandet som att inte dricka, om inte ännu viktigare, är att acceptera det som skett, det som är och till viss del vad som ska komma. Ärlighet är också en nyckel, när det kommer till ett liv i nykterhet.

Just skuld och skam är vad som gör att människor inte vågar eller orkar vara öppna med sjukdomen. Vilket leder till att fördomar och förutfattade meningar lever kvar. De frodas och blir till sanningar. Därför har det varit viktigt för mig att vara öppen och ärlig med min sjukdom. Jag har med min öppenhet också lyckats hjälpa andra människor och samtidigt mig själv i mitt eget tillfrisknande.

När jag väl konfronterades med mitt alkoholberoende och mitt drickande hade det hunnit gå många år och mycket långt. Jag drack varje dag de sista åren. Jag hade länge lyckats med att dölja mitt drickande genom att bland annat vara högpresterande, som det ibland sägs om oss alkoholister som med hög kapacitet klarar av att utföra komplext arbete, trots drickandet.

Men den dagen då en nära vän, som jag också arbetade med, kom hem till mig och ringde på dörren på grund av att jag hade sjukskrivit mig, visste jag direkt vad hon ville. Jag tvekade en sekund innan jag öppnade dörren. Hoppet om att få ett slut på den eviga kampen och krigandet mot alkoholen tog överhanden och jag öppnade dörren.

Jag fick hjälp utav min arbetsgivare, Västerås stad, med att komma till ett behandlingshem. När jag väl hade erkänt min sjukdom, hade jag som anställd ett ansvar att göra min del i min rehabilitering. Och jag fick den hjälp jag behövde för detta. Arbetsgivare har ett långtgående ansvar när det kommer till rehabilitering. Jag hade turen som inte hade supit bort min anställning.

Det är någonting som är genomgående när det kommer till oss alkoholister. Vi är oftast väldigt måna om att ha kvar jobbet. Till och med när allt annat runt omkring oss raseras i övrigt.

När jag väl hade erkänt min sjukdom, hade jag som anställd ett ansvar att göra min del rehabiliteringen

Vägen tillbaka har kantats av hårt arbete. Inte med sug efter alkohol, utan snarare hårt arbete i att bygga upp mig själv och att nå mina mål och drömmar, som under mina år av supande fick stå tillbaka. I dag jobbar jag som avdelningschef och med det ett arbetsgivaransvar. Därmed skulle jag vilja utmana alla er andra arbetsgivarrepresentanter runt om i Sverige. Är de aktiviteter som ni som arbetsgivare anordnar alkoholfria? Det handlar inte om att peka ut offer, det handlar om att inkludera alla anställda.

Jag tror att det är ganska få arbetsgivare som skulle anordna aktiviteter som utesluter den som är synskadad, den som är hörselskadad eller den som behöver rullstol för att ta sig fram. Dessa personer har troligtvis inte valt rullstolen, synnedsättningen eller hörselnedsättningen, precis som den som är alkoholist självfallet inte heller gjort ett val. Samhälle och arbetsgivare behöver ta sitt ansvar när det kommer till denna sjukdom och inte enbart belasta individen med argument om eget ansvar. Fick du välja, skulle du då bli alkoholist?

/Nicklas Gustafsson-Sundvall, Avdelningschef Västerås stad. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: Så bemöter du minoritetsstress

En fråga du ställer till din homosexuella kollega i all välmening kan hon ha svarat på tusentals gånger tidigare. Det kan skapa minoritetsstress, skriver Frida Sandegård.

Publicerad 30 maj 2023, kl 06:06
händer av olika färger. Till höger Frida Sandegård
Vissa medarbetare stämplas som lättkränkta och besvärliga av sina kollegor. Men bakom utbrotten finns ofta mekanismer som förklarar varför det blir så, skriver Frida Sandegård.

Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett begrepp som blivit vanligt förkommande i relation till inkluderings- och jämlikhetsarbete är minoritetsstress. I mitt arbete som jämlikhetskonsult märker jag att begreppet bidrar till en mer nyanserad förståelse av olika beteenden och främjar tillit på arbetsplatser.

Minoritetsstress uppstår i mötet med sociala och strukturella orättvisor. Det är inte en diagnos utan en modell för att förklara hur diskriminering, trakasserier, hot och hat leder till risk för sämre hälsa bland marginaliserade grupper. Begreppet myntades i USA av Ilan H. Meyer, för att förklara varför gruppen homosexuella män löpte högre risk för att drabbas av stressrelaterade sjukdomar.

Så vad det är för skillnad på ”vanlig” stress och minoritetsstress? Bra fråga! Själva stressen är det ingen skillnad på. Långvarig stress är inte bra för någon. Det som minoritetsstressmodellen synliggör är att stigmatiserade grupper löper högre risk för att utsättas för långvarig stress. Det kan handla om egna erfarenheter av trakasserier från tidig ålder, diskriminering eller uteslutning från arbetsmarknaden, trakasserier i kollektivtrafiken eller kränkande bemötande i vården eller integritetskränkande frågor från kollegor.

Stigmatiserade grupper löper högre risk för att utsättas för långvarig stress

Enstaka händelser av att bli illa behandlad leder inte till minoritetsstress. Meyers teori handlar om konsekvenserna av den stress som uppstår, som en följd av flera negativa erfarenheter över tid.

Stress i sig är inte farligt, det är bristen på återhämtning som är farligt för hälsan. För att återhämtning ska kunna ske behöver en känsla av trygghet infinna sig. Vi behöver känna trygghet för att på riktigt kunna vila. Eftersom minoritetsstress kan uppstå i mötet med flera områden av samhället är det stor risk för brist på återhämtning. 

Den som utsätts för minoritetsstress kan hjälpas av att förstå att alla inte upplever denna stress, inte ens alla personer från samma minoritetsgrupp. Men vanliga förhållningssätt för att hantera marginalisering och stigmatisering är att överprestera för att motbevisa negativa förväntningar, vara hypervaksam och ha förväntan om att avvisas, att undvika sammanhang för att minska risken för utsatthet och att dölja delar av minoritetsidentiteten för att minska risk för integritetskränkningar. Ytterligare ett förhållningssätt är att själv börja tro på att man är mindre värdig. Dessa olika förhållningssätt är strategier för att minska obehaget och utsattheten, men de riskerar tyvärr att orsaka ökad stress.

Ett vanligt sätt att hantera marginalisering är att överprestera

Som arbetsgivare har man ansvar för att arbeta för allas lika rättigheter och möjligheter. Ökad förståelse om minoritetsstress kan stärka det arbetet eftersom modellen tydliggör att en miljö fri från kränkningar är av stor vikt för hälsan. Modellen kan också hjälpa till att skapa förståelse för mekanismer bakom varför en medarbetare riskerar att stämplas som lättkränkt och besvärlig av sina kollegor. Varför någon ”blir så arg”, eller reagerar med starka känslor för ”ingenting” kan bero på hypervaksamhet från minoritetsstressen.

Den elfte gången som något händer upplevs större och mycket mer utsättande än den första och till slut kan det bli svårt att härbärgera all stress – den måste ut. Hypervaksamheten kan i bästa fall tidigt signalera om brister i organisationskulturen. Oavsett om jag utsätts för minoritetsstress eller inte, får jag hjälp att förstå att nedsättande skämt och jargong och exkluderande beteendenormer både är en smärtsam påminnelse om utsatthet och riskerar att leda till grövre kränkningar. Ett ”litet skämt” kan väcka minnen av hot och en nyfiken fråga kan aktivera tidigare erfarenheter av integritetskränkande frågor.

Ett ”litet skämt” kan väcka minnen av hot

Genom ökad kunskap om minoritetsstress kan vi få ökad förståelse för vikten av att vara uppmärksamma på om samtalsklimatet sker på någons individs eller grupps bekostnad. Det blir lättare att förstå varför tilliten riskerar att få sig en törn om ett tveksamt skämt bortförklaras med att ”du övertolkar”. I den bästa av världar orkar vi säga ifrån och där startar tillitsarbetet om det kan tas emot med förståelse och kompetent bemötande.

Så här kan man bygga tillit på arbetsplatsen:

  • Trygghet med att kollegor säger ifrån vid kränkande jargong
  • Ledarskap som visar att inkluderande kultur är viktigt på riktigt
  • Gränssättning mot kränkning tas emot med insikt om den negativa konsekvensen som uppstod, istället för att fastna vid en eventuell god intention
  • Stå ut med att ökad kunskap om minoritetsstress kan leda till att det i mätningar ser ut som att kränkningar ökar. Resultatet kan bero på att tystnadskultur minskar och tillit ökar

Frida Sandegård, handledare i psykosocialt arbete och jämlikhetskonsult