Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: När alkoholen är medarbetarens bästa vän

Få arbetsgivare skulle anordna aktiviteter som exkluderar synskadade. Men alkohol finns ofta med i bilden när det planeras gemensamma aktiviteter vilket skapar en stress bland anställda som har problem med beroende, skriver avdelningschefen Nicklas Gustafsson-Sundvall.

Publicerad
En box rödvin Nicklas Gustafsson-Sundvall
Nicklas Gustafsson-Sundvall uppmanar arbetsgivare att ta ansvar när det gäller beroendesjukdomar, snarare än belasta individen med skam och skuld. Stina Stjernkvist/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag blev kysst av alkoholen när jag var blott 13 år och den blev så småningom min närmaste vän. Vi hade kul ihop genom åren och som en pålitlig vän fanns alkoholen där för att trösta, för avslappning och framför allt ta bort ångest. Lika snabbt, effektivt och enkelt som en kirurgkniv skär genom papper.

På sikt skulle alkoholen bli det som jag höll allra heligast i hela världen. Den tanken har varit oerhört svår att acceptera. Även för mina nära och kära. Inte minst min älskade make. Men alkoholen kom också att bli vad jag hatade mest.

Sjukdomen drabbar hela familjer och gör sig även påmind på våra arbetsplatser

Mot slutet av mitt missbruk var varje dag en kamp mot alkoholens hårda grepp om mig. Jag kunde inte bli fri, men inte heller leva utan den. Jag trodde att ett liv utan alkohol skulle vara meningslöst. Vilket skrämde mig ända in i själen.

Frågan om antalet människor som drabbas av alkoholism i Sverige är svår att besvara. Bland annat utifrån att de människor som är som djupast i sitt beroende sällan är delaktiga i undersökningar som görs på området. CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning uppger att cirka fyra procent av den vuxna befolkningen är beroendesjuka med alkohol som utlopp.

Men alkoholism handlar om så mycket mer än alkoholberoende, statistik och siffror. Det handlar om människor och liv. Och alkoholism drabbar inte bara de människor som har sjukdomen. Sjukdomen drabbar hela familjer och gör sig även påmind på våra arbetsplatser.

Jag lyckades dölja mitt drickande genom att vara högpresterande

Alkoholism går hand i hand med skuld och skam. Mycket av den skam och  skuld som vi alkoholister upplever kan direkt härledas till vårt drickande. Ord som sagts och aldrig kan bli osagda. Handlingar som utförts och som aldrig kan bli ogjorda. En lika viktig del i tillfrisknandet som att inte dricka, om inte ännu viktigare, är att acceptera det som skett, det som är och till viss del vad som ska komma. Ärlighet är också en nyckel, när det kommer till ett liv i nykterhet.

Just skuld och skam är vad som gör att människor inte vågar eller orkar vara öppna med sjukdomen. Vilket leder till att fördomar och förutfattade meningar lever kvar. De frodas och blir till sanningar. Därför har det varit viktigt för mig att vara öppen och ärlig med min sjukdom. Jag har med min öppenhet också lyckats hjälpa andra människor och samtidigt mig själv i mitt eget tillfrisknande.

När jag väl konfronterades med mitt alkoholberoende och mitt drickande hade det hunnit gå många år och mycket långt. Jag drack varje dag de sista åren. Jag hade länge lyckats med att dölja mitt drickande genom att bland annat vara högpresterande, som det ibland sägs om oss alkoholister som med hög kapacitet klarar av att utföra komplext arbete, trots drickandet.

Men den dagen då en nära vän, som jag också arbetade med, kom hem till mig och ringde på dörren på grund av att jag hade sjukskrivit mig, visste jag direkt vad hon ville. Jag tvekade en sekund innan jag öppnade dörren. Hoppet om att få ett slut på den eviga kampen och krigandet mot alkoholen tog överhanden och jag öppnade dörren.

Jag fick hjälp utav min arbetsgivare, Västerås stad, med att komma till ett behandlingshem. När jag väl hade erkänt min sjukdom, hade jag som anställd ett ansvar att göra min del i min rehabilitering. Och jag fick den hjälp jag behövde för detta. Arbetsgivare har ett långtgående ansvar när det kommer till rehabilitering. Jag hade turen som inte hade supit bort min anställning.

Det är någonting som är genomgående när det kommer till oss alkoholister. Vi är oftast väldigt måna om att ha kvar jobbet. Till och med när allt annat runt omkring oss raseras i övrigt.

När jag väl hade erkänt min sjukdom, hade jag som anställd ett ansvar att göra min del rehabiliteringen

Vägen tillbaka har kantats av hårt arbete. Inte med sug efter alkohol, utan snarare hårt arbete i att bygga upp mig själv och att nå mina mål och drömmar, som under mina år av supande fick stå tillbaka. I dag jobbar jag som avdelningschef och med det ett arbetsgivaransvar. Därmed skulle jag vilja utmana alla er andra arbetsgivarrepresentanter runt om i Sverige. Är de aktiviteter som ni som arbetsgivare anordnar alkoholfria? Det handlar inte om att peka ut offer, det handlar om att inkludera alla anställda.

Jag tror att det är ganska få arbetsgivare som skulle anordna aktiviteter som utesluter den som är synskadad, den som är hörselskadad eller den som behöver rullstol för att ta sig fram. Dessa personer har troligtvis inte valt rullstolen, synnedsättningen eller hörselnedsättningen, precis som den som är alkoholist självfallet inte heller gjort ett val. Samhälle och arbetsgivare behöver ta sitt ansvar när det kommer till denna sjukdom och inte enbart belasta individen med argument om eget ansvar. Fick du välja, skulle du då bli alkoholist?

/Nicklas Gustafsson-Sundvall, Avdelningschef Västerås stad. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Låt oss på Arbetsförmedlingen ta mer ansvar för arbetslösa

Arbetsförmedlingen borde ha fler insatser i egen regi för dem som står längst ifrån arbetslivet, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner i Karlskrona.
Daniel Thörner Publicerad 29 september 2026, kl 06:00
Arbetsförmedlingens poster om att söka jobb
Arbetsförmedlingen borde få större mandat att fatta beslut om insatser för arbetslösa, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Satsningen Rusta och Matcha, där externa leverantörer coachar arbetssökande till jobb eller utbildning i Arbetsförmedlingens regi har kritiserats mycket genom åren. Framför allt eftersom den kostat mycket pengar och oseriösa aktörer har skott sig på arbetssökande i behov av hjälp. 

Redan för 10 år sedan kritiserades en liknande satsning, då Arbetsförmedlingen hade etableringslotsar för att hjälpa nyanlända invandrare att hitta jobb eller utbildning och komma in i det svenska samhället. Deltagare fick se på film som en del i jobbsökandet. Ibland svenska serier, ibland etableringslotsarnas egna semesterfilmer. Många såg det som förvaring snarare än utbildning.

Regeringen beslutade att avskaffa systemet, och tjänsterna sades upp under 2015 till fördel för andra etableringsinsatser.

Arbetsförmedlingen borde få större mandat

Arbetslösheten i Sverige är hög, vi har den fjärde högsta arbetslösheten i hela EU. 

Och de som möter dessa människor är vi arbetsförmedlare. Min uppfattning är att Arbetsförmedlingen borde få större mandat att själva avgöra vilka insatser som är viktiga att prioritera. Vi behöver utöka samarbetet med kommunerna och de lokala företagen. Vi behöver också öppna lokalkontor på de orter där arbetslösheten är som störst. 

Nu har utvecklingen varit det motsatta. Lokala kontor läggs ned. 

/Daniel Thörner, arbetsförmedlare Karlskrona

Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.