De första krockdockorna utvecklades av män. Dockorna var runt 180 centimeter långa och vägde knappt 80 kilo. En följd av det var att bilar byggdes på ett sätt som skyddade män bättre än kvinnor.

I början av 2020-talet presenterade trafiksäkerhetsforskaren Astrid Linder världens första kvinnliga krockdocka. Den har bröst, bredare höfter, smalare skuldror och är kortare och lättare. Tillsammans med den manliga motsvarigheten kan dockan nu användas för att göra säkrare bilar för både kvinnor och män.

Fördomar byggs in i AI-verktygen

Många AI-system dras med liknande problem som de första dockorna hade. Systemen utvecklas av vita medelklassmän – och tränas på den information som finns tillgänglig i världen. Det innebär att fördomar riskerar att byggas in i AI-verktygen, enligt Alexandra Wudel. Förra året utsågs hon till ”årets AI-person” och är vd för FemAI, en start-up med bas i Berlin. 

– FemAI är ett pilotprojekt för att AI-utvecklare ska kunna testa hur fördomsfria deras AI-verktyg är. Det finns inga helt fördomsfria system, men med vår metod ska man kunna öka medvetenheten om fördomarna, säger hon.

Vad är feministisk AI?

– När vi pratar om feministisk AI fokuserar vi på de mest marginaliserade grupperna. AI är statistisk mönsterigenkänning. Det innebär att vissa människor underskattas eller saknas helt i datamängderna.

”AI kan hjälpa oss att skapa en bättre värld”

Just medvetenheten om att AI både skapar och återskapar vår värld är central, tycker Alexandra Wudel. Därför ägnar sig hennes företag också åt att utbilda företag och andra om problemen med AI.

– Man kan jämföra med dagens debatt om rasism och sexism. I dag är vi mycket mer medvetna än vi var för tio år sedan. Nu har vi ord som "mansplaining" och "gaslighting". Vi måste skapa samma medvetenhet kring AI-system.

AI-verktygen utvecklas snabbt av företag som vill tjäna pengar. Finns det en risk att teknologin utvecklas för snabbt?

– Jag tror att AI kan hjälpa oss att skapa en bättre värld. Men för att nå dit måste vi samarbeta. Forskning, AI-startups, företag, civilsamhället, politiker – alla måste arbeta tillsammans. Det finns inget annat sätt. Det är som på en julmiddag med familjen: man älskar inte varenda släkting, men man måste få det att fungera.

Agneta Sjödin var programledare på TV4 i nästan 30 år. För ett par år sedan upphörde uppdragen. I flera intervjuer har hon förklarat petningen med att hon blivit för gammal för kanalen.

Det där väckte någonting inom Annette Magnusson, HR-direktör på Citymail och aktiv på Linkedin.

– Först tänkte jag att det inte kunde vara sant. Men när jag var hos en rekryteringsfirma för en fika passade jag på att ställa frågan: ”Är jag körd för att jag är 58?” Svaret var att jag var det. Jag skulle inte få några fler jobb. Det handlar inte om att jag har fel kompetens utan om att jag är för gammal. 

Förbannad skrev hon ett inlägg på Linkedin:

”Är jag passé – bara för att jag fyllt 50? Är jag plötsligt mindre attraktiv för arbetsmarknaden för att jag inte är 35 längre? Trots att jag:
 • Har mer kraft och energi än när jag var 20
 • Har levt, jobbat, lärt, fallit och rest mig igen
 • Har livserfarenhet OCH arbetslivserfarenhet
 • Vet vad jag vill, vad jag behöver och vad jag värderar
 • Har inga barn hemma, inga vabb-dagar, ingen tid att “vänta ut” – jag är redo nu”

Responsen var omedelbar.

– Det bara smattrade i telefonen! På två veckor fick jag 330 000 visningar, nästan 10 000 likes och 1 600 kommentarer. Jag har fått så mycket positiv feedback och nya kontakter. Jag tror att det beror på att jag skrev ur hjärtat, att andra kan relatera till det jag skrev.

Ska lansera ålderismens dag

Efter det inlägget har det blivit många fler om ålderism. Och för en tid sedan bestämde sig Annette Magnusson för att – tillsammans med några av sina nyvunna kontakter – göra något åt problemet.  

– Vi har startat en förening mot ålderism. Stadgarna är klara och startstyrelsen är klar. I januari har vi årsmöte och då ska vi välja in fler i styrelsen.

Exakt vad föreningen, som just nu heter Kompetens360, ska göra är inte klart, men planer finns.

–  Vi ska anordna utbildningstillfällen i hur man skapar en Linkedin-profil och marknadsför sig på bästa sätt. Vi har också kontakter med personer i andra nordiska länder som driver den här frågan. Tillsammans ska vi lansera den 9 oktober som ålderismens dag och anordna någon form av aktivitet den dagen nästa år.

”Många tror att vi är trötta”

Föreningen har dessutom planer på att utse ”årets företag” – en utmärkelse som ska gå till ett företag som inte diskriminerar.

– Förhoppningsvis deltar vi också på Almedalen.  Vi måste få politiker och medier att förstå att vi inte kan bortse från människor över 50. Pensionsåldern höjs kontinuerligt, men om vi inte får jobba går ju inte ekvationen ihop.

Vad beror diskrimineringen på?

– Jag har inget enkelt svar. Om jag tittar på de kommentarer jag får på mina inlägg så är det många som skriver att de tror att de är för dyra. Är man över 50 har mankanske lite högre lön eftersom man ofta har en högre kompetens, men i övrigt är vi inte för dyra. Jag tror också att många tror att vi är trötta och saknar engagemang och drivkraft för att vi snart ska gå i pension. I Sverige är vi dessutom väldigt fixerade vid ungdom och ålder.

Tror du att ni kan göra skillnad?

– Ja. Nu pratas det ålderism överallt. Nu handlar det om att få politikerna att förstå att de måste fatta beslut för att motverka ålderism. Men också om att jobba mot rekryterande chefer och rekryteringsfirmor. Företagen måste förstå att det är bra med en mix av åldrar på en arbetsplats. Då får de kunskapsöverföringen. Det går inte att lära sig allt genom att läsa i böcker. Vi som är äldre har lärt oss av våra misstag, av att vi har testat.

Nick, som han vill kallas i den här artikeln, vill inte gå ut med sitt riktiga namn i Kollega, delvis på grund av risken att det skulle kunna förvärra hans chanser att få ett nytt jobb.  Det är svårt nog ändå att få nytt arbete när man har utländskt namn och bakgrund, menar han. 

– Jag är svensk på pappret och har bott här i 20 år. Men jag kommer aldrig att betraktas som svensk. Jag har en bra utbildning och har jobbat på många ställen, men får trots det inte komma till intervju, jag blir bortsorterad av arbetsgivarna. 

Utländska namn ratas

Svensk forskning stärker Nicks påstående. Framförallt män med utländska namn blir betydligt oftare bortsållade av presumtiva arbetsgivare visar flera studier gjorda vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU. 

Nicks senaste arbetsgivare, ett stort livsmedelsföretag, anställde dock gärna folk med icke-svensk bakgrund. Men nästan enbart som lagerarbetare. 

– 95 procent av alla plockare är födda utomlands. Men bara en enda gruppchef. Jag köper inte att det bland alla dessa anställda inte fanns en enda som skulle kunna vara lämplig chef. I stället anställdes 20-åriga svenskar som knappt hade gått ut gymnasiet som chefer. 

Nick själv var anställd som tjänsteman och han var dessutom vald som arbetsplatsombud för Unionen. Han reagerade på några av chefernas attityd gentemot lagerarbetarna och menade att de behandlades nedlåtande. Det fanns en vi och dom-mentalitet som var svår att smälta. 

”Du måste krypa för cheferna”

– Cheferna såg ner på plockarna. De kallades inte vid namn utan fick heta somaliern, turken, kurden och så vidare. Lagerchefen sade vid ett tillfälle: ”Dom kan ju inte ens bokstavera sina namn, man kan inte förvänta sig att de ska fylla i rapporter”. Jag kan inte tolka deras beteenden som annat än rasism. Har du inte svensk bakgrund har du inget att komma med. Du måste krypa för dem.

Nick anser att lagerchefen styrde verksamheten med ”rena maffiametoderna”. Han anställde gärna asylsökande till lagret och stack inte under stol med att dessa var mer fogliga eftersom de hade hotet om utvisning vilande över sig. Flera kvinnor utsattes dessutom för sexuella trakasserier, menar Nick. 

– Trots att lagerchefen var gift inledde han förhållanden med flera anställda. Det ska ju inte vara förbjudet att flirta på jobbet, men det finns en gräns och man ska inte utnyttja sin ställning. Kvinnor pressades till att säga upp sig. Jag försökte hjälpa dem men tyvärr vågar ingen av dem berätta om vad de varit med om. 

Nick hamnade ofta klinch med lagerchefen, även efter att hans mandat gått ut. Han skrädde inte orden utan anklagade lagerchefen öppet för att vara rasist. 

– Till slut spårade det ur. Jag var inte professionell för fem öre, men företaget visade klart och tydligt att man ville bli av med mig. 

Strax före sommaren, efter förhandlingar på central nivå, skrev Nick motvilligt under ett avtal om utköp och står nu utan jobb vid 44 års ålder. 

Besviken på arbetsgivaren

– Jag är så jävla förbannad och besviken på min arbetsgivare som håller lagerchefen om ryggen. Jag saknar inte arbetsmiljön där för fem öre, men jag saknar mina arbetsuppgifter och mina kollegor.

Han har svårt att förlika sig med att människor i Sverige behandlas nedlåtande på grund av sin etniska bakgrund. I Tyskland, där han också bott och jobbat, upplevde han inte alls samma främlingsfientlighet.

– Bär du företagets logga är du en kollega och jag skiter i vad du har för nationalitet.  Jag har upplevt rasism åt båda hållen under mitt arbetsliv – du kan vara främlingsfientlig fast du har invandrarbakgrund och jag har träffat landsmän som ser ner på svenskar också. 

– Men du får tycka hur du vill så länge du inte har en ledande roll. Av en chef förväntar jag mig mer, säger Nick.