Varken arbetsgivare eller lokala fackklubbar ska hantera frågor om trakasserier på jobbet, anser Gunnar Johansson, professor i folkhälsovetenskap. I sin bok ”Konsten att överleva mobbning – att gå vidare när jobbet brutit ner dig” beskriver han hur han blev utstött sedan han protesterat mot att hans arbetsplats, Högskolan i Halmstad, förskönade verkligheten i en ansökan om forskningsrättigheter.

– Högskolan ville ange att vi utförde forskning som vi inte gjorde. För mig var det en självklarhet att inte försköna ansökan.

Hur visade sig mobbningen?

– Kollegorna slutade prata med mig, jag tilldelades undervisning som inte passade mig, jag fick ingen löneförhöjning, jag blev inte kallad till möten, jag förlorade mitt arbetsrum och blev placerad i en tom korridor i en annan byggnad. Chefen och den grupp jag arbetade närmast med menade att det var jag som var problemet.

Vilken hjälp fick du när du sökte stöd?

– När jag kontaktade Arbetsmiljöverket fick jag beskedet att det är arbetsgivaren som utreder trakasserier på jobbet. I mitt fall var det min chef som var mobbaren och det innebar att den som mobbade också utredde ärendet. Arbetsgivaren ska ha ansvaret för arbetsmiljön, men den ska inte utreda sina egna ärenden, anser jag.

Du är också kritisk mot företagshälsan – varför?

– Företagshälsovården finansieras av arbetsgivaren som därmed blir en så viktig kund och en så stor inkomstkälla för företagshälsan att det uppstår ett beroendeförhållande. Mobbning och andra psykosociala frågor bör i stället vara en uppgift för den allmänna vården.

Vilket stöd fick du av facket?

– Jag fastnade på den lokala fackliga nivån och insåg efteråt att den inte ska jobba med så här känsliga frågor. Den lokala fackklubbens uppgift i arbetsmiljöärenden bör vara fysiska frågor som till exempel skyddsräcken och kemikalier. Sådana brister är enklare att påtala. Psykosociala frågor är mycket besvärligare – mobbarna kan ju vara andra fackliga medlemmar och även då finns en risk att det uppstår beroendeförhållanden.

Hur var det att gå till arbetsplatsen under den här tiden?

– Obehagligt. Jag hade en klump i magen varje gång jag gick dit. Kollegorna undvek mig. Jag blev socialt isolerad och så småningom sjukskriven. Mobbningen startade 2011 och pågick under fem år. 2016 kom vi överens om att högskolan skulle köpa ut mig. Det var enda utvägen jag kunde se.

I boken uppehåller du dig mycket vid begreppet makt – varför?

– Arbetsgivarna har arbetsmiljöansvaret, men om de inte följer föreskrifterna så får det inga konsekvenser. Maktobalansen förvärras om det är en chef som mobbar. Det är inte så konstigt att en arbetsgivare inte vill medge att den gjort fel, det är mänskligt. Men just därför är det så viktigt att ansvaret för utredningen ligger på en extern oberoende part, till exempel en myndighet eller någon form av neutralt ombud.

Du citerar Martin Luther King. Vad kan han lära oss?

– Hans ord ”Den yttersta tragedin är inte den onda människans brutalitet utan de goda människornas tystnad” fångar mobbningens dynamik. Hela gruppen är sällan engagerad i en mobbning, utan den drivs av en eller ett par aktiva personer. Arbetskamrater kan försäkra sin sympati i enrum, men de ger sällan ett samlat eller öppet stöd. Jag har förståelse för att kollegor inte vill riskera sin karriär och många vill höra den andra sidans version innan de tar ställning.

Kan du se att du på något sätt själv bidrog till situationen?

– Nej, och jag tycker fortfarande att jag gjorde rätt. Jag såg ett fel och påtalade det för chefen. Den forskning jag tagit del av visar att det inte finns något speciellt eller gemensamt personlighetsdrag hos dem som blir mobbade eller utsatta för psykiskt våld.

När jag skrev boken ville jag ha med chefens och kollegors perspektiv, men de ville inte bidra med det.

Vad hände efter att du lämnat din arbetsplats?

– Jag sökte många liknande jobb på andra högskolor men fick aldrig något, trots att jag många gånger blev placerad som etta av de sakkunniga. Till slut tröttnade jag och utbildade mig till lastbilschaufför. Om det är något jag ångrar så är det att jag inte insåg nödvändigheten av att byta bransch tidigare. 

Högskolan i Halmstad vill inte kommentera händelsen

Högskolan i Halmstad avböjer att ge sin syn på Gunnar Johanssons berättelse. I ett mejl till Kollega skriver högskolans kommunikationschef Selma Sedelius:

”Eftersom Gunnar Johansson avslutade sin anställning 2017 vill Högskolan i Halmstad inte kommentera hans fall utöver det vi kan säga generellt om högskolans hållning: att vi inte tolererar mobbning, kränkande särbehandling eller andra former av diskriminering, och har tydliga riktlinjer hur sådant hanteras.” 

”Gunnar Johanssons fall hanterades och utreddes så som vi är skyldiga att göra. Såvitt jag kan bedöma finns det i nuläget inte någon verksam chef kvar av dem som var chefer när detta hände”, skriver Selma Sedelius.

SVT intervjuade Gunnar Johansson i mars 2017. I det inslaget uppgav arbetsgivaren att det gjorts en utredning på arbetsplatsen och att många medarbetare då gav en annan bild av vad som hänt än den Gunnar Johansson ger.

– Vi har utrett det här ärendet väldigt noggrant och konstaterat att han inte blivit utsatt för någon kränkande särbehandling, sa Thorsteinn Rögnvaldsson, som då var vikarierande rektor på Högskolan i Halmstad till SVT.

En morgon i början av oktober stod ett gäng anställda vid Läkare utan gränser och väntade på bussen i en zon i Gaza som av Israel pekats ut som säker. Samtliga bar västar som visade att de var humanitär medicinsk personal. Trots det blev de beskjutna av israeliska styrkor. En dog omedelbart, en annan några dagar senare. Flera andra skadades allvarligt. 

– Det var vår fjortonde och vår femtonde kollega som fått sätta livet till i Gaza, säger Linnea Carlsson Pettersson, sociala mediespecialist på Läkare utan gränser Stockholm, men också huvudskyddsombud. 

– De var på väg till jobbet för att rädda liv och blev av med sina egna. 

Ett annat gäng anställda har samlats i en betydligt tryggare del av världen, konferensrummet Islamabad på Läkare utan gränsers kontor i Liljeholmen. De är här för att summera de senaste två åren och berätta om sin arbetsmiljö. 

Förutom Linnea Carlsson Pettersson, som också är huvudskyddsombud är där klubbordföranden Mia Hejdenberg, medicinsk humanitär rådgivare och Jonathan Bryskhe, enhetschef på kommunikationsavdelningen. 

– Vi är vana att jobba med kriser, men Gaza har tagit saker till en annan nivå. Dels handlar det om intensiteten - det har pågått längre än någon annan katastrof. Men också den starka polariseringen i Palestinafrågan som saknar motstycke, säger Mia Hejdenberg.

Grova påhopp i Gaza-inlägg

Att sprida vittnesmål om det teamen på plats upplever hör till organisationens viktigaste arbetsuppgifter. Flertalet av Gaza-inläggen på sociala medier får hundratals kommentarer, majoriteten kritiska. Ofta grova påhopp. Inte sällan rasistiska. 

– Från dag ett har vi fått kritik från folk som anser vi är vidriga för att vi ger sjukvård till människor som inte har någonstans att ta vägen, säger Jonathan Bryskhe.   

– Vi tycker ju att alla i hela världen borde stötta oss, men man får tycka olika. Men när man börjar kränka folk, där går gränsen, säger Mia Hejdenberg. 

Hon har fått sin beskärda del kränkningar och hat. Eftersom journalister inte släpps in i Gaza har Läkare utan gränser hamnat i fokus. Mia Hejdenberg har i sin roll figurerat mycket på tv och reaktionerna efteråt låter inte vänta på sig. 

– Det har varit alltifrån beröm till ord som jag helst inte vill uttala. Mig veterligen har vi aldrig tagit emot direkta hot, säger Mia Hejdenberg, men citerar i nästa andetag ett meddelande hon fått som utförligt beskriver vad avsändaren anser om henne och ska göra med henne när han väl hittar henne.

Är inte det ett hot? 

– Jo, kanske, men det har kommit på mina privata kanaler, säger Mia Hejdenberg, till synes obekymrad.   

– Vi som jobbar här har blivit lite avtrubbade. Vi nås av så ofattbara vittnesmål att man knappt kan tro dem, säger Jonathan Bryskhe och Linnea Carlsson Pettersson håller med: 

– Jag kan faktiskt bli rädd för mig själv. Det som påverkade mig starkt i början har nästan blivit vardag. Det är en skrämmande insikt.  

Kollegor i Gaza dödas

Fast det är inte de horribla vittnesmålen eller den obevekliga kritiken som utgör den största påfrestningen för teamet, utan det faktum att deras kollegor på plats i Gaza lider och dödas. Den vetskapen finns det ingen chans att vifta bort. 

– Vi har ansvar för våra kollegor i Gaza, det är en otrolig psykisk press att veta hur de har det, säger Jonathan Bryskhe. 

– De kan inte ta sig därifrån. Vi har kollegor som ägnar dygnets lediga timmar med att jaga mat till sina barn.  Ett par kollegor har dött i samband med matleverenser, säger Mia Hejdenberg. 

Teamet i Gaza ständigt i centrum

Kollegorna i Gaza är ständigt i centrum för Läkare utan gränser Stockholm. Men det är kollegorna i teamet och lagandan som fått trion att inte gå sönder under de senaste två åren. 

– Hade jag varit ensam hade jag kraschat på en gång.  Men vi har ett starkt team, vi stöttar varandra till 100 procent, säger Jonathan Bryskhe. 

– Vi har en tillåtande miljö. Vi kan säga ”Jag orkar inte mer, jag måste ta ett steg tillbaka”. Alla respekterar det, säger Mia Hejdenberg. 

Det finns också tydliga regler och strikta gränser för hur mycket man får jobba och man har ändrat rutinerna för hur inläggen på sociala medier modereras. 

Personalen har fått psykosocialt stöd tidigare och nu sneglar man på brandkåren för att se om deras modell med kamratstöd för att bearbeta trauman kan vara något att ta efter. Allt kan bli bättre. Det finns flera förslag på önskelistan. 

”Önskar att Meta tog ansvar”

– Jag önskar att Meta tog ansvar. Jag är innerligt trött på att arbeta med en plattform som väljer att tillåta desinformation och påhopp bortom vad man skulle acceptera i ett offentligt samtal. Det driver på en utveckling i samhället som är otroligt farlig, säger Jonathan Bryskhe. 

– Min önskan är mer tid. Vi får otroligt många vittnesmål och vårt jobb är att få ut även rösterna från andra platser än Gaza. Vi arbetar trots allt i 74 andra länder, säger Linnea Carlsson Petterson. 

Fred står så klart också på önskelistan och knappt en vecka efter intervjun ser det ut som att det kanske, kanske finns en liten chans till det. 

– Vapenvilan ger naturligtvis andrum för människor som levt i ständig rädsla – men efter två år av krig är behoven i Gaza enorma, och vi måste snabbt få in mer humanitär hjälp för att lindra det värsta, säger Mia Hejdenberg.