– Tidigare hade vi till exempel tjänster som produktionsansvarig. När de tjänsterna försvann spreds arbetsuppgifterna ut på andra funktioner. Det gör att man lätt missar något och att det helt plötsligt inte fungerar. Jag tvivlar på att neddragningarna blir kostnadseffektiva, för oftast har det gått lite för fort och man har inte tänkt igenom konsekvenserna.
Men sjuktalen skulle kunna vara högre.
– Jag tror att många helt enkelt inte vågar känna efter. Sedan är det nog många som inte vågar berätta att de mår dåligt, av rädsla för att hamna på listan över dem som får gå vid nästa neddragning – även om det kanske inte finns fog för den oron, säger Helena Åsell som också är regionordförande i Unionen Mälardalen.
Själv kände hon sig slut i våras, efter att ha tagit över ett projekt i ett rätt tufft ekonomiskt läge med hård press från alla håll och kanter. När symtomen på överansträngning blev för många för att kunna ignoreras tog hon upp sin vacklande hälsa med sina närmaste kollegor. De avlastade henne genom att ta över en del av ansvaret.
– Tack vare deras support och hjälp står jag fortfarande upp. Det jag kan göra som projektledare är att föregå med gott exempel. Att jag var öppen mot dem jag jobbar med innebär att de kan visa förtroende tillbaka och säga till när det blir jobbigt.
Senast i oktober aviserade Bombardiers ledning nya neddragningar – 7 500 tjänster ska bort. Hur många av dessa som finns i Västerås är i skrivande stund oklart, men de anställda är oroliga och många har fått nog och börjat söka sig härifrån, enligt Helena Åsell.
– Engagemanget och arbetsglädjen minskar. Man gör det man ska, inte mer. Bastryggheten är försvunnen eftersom det kommit besked om neddragningar med jämna mellanrum under flera år.