Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Japans arbetsliv leder till döden

Japan har en arbetskultur som bokstavligt talat tar livet av folk. Varje år dör tusentals människor som en direkt följd av att de arbetat övertid - eller av självmord relaterat till krävande jobb.
Publicerad
Johnér
I Japan viger anställda sina liv åt arbetsgivaren. Arbetsdagarna är extremt långa och semestern kort. Johnér

Det japanska undret, hur landet efter andra världskriget byggde upp sin ekonomi och började resan mot att bli en av världens största ekonomier, är en framgångssaga. Men priset har varit, och fortsätter att vara, högt. För Japan är inte bara ett av de länder i världen som har mest övertid – man har sannolikt även rekord i antalet arbetsrelaterade dödsfall på grund av stress.

Det finns till och vedertagna begrepp för detta: karoshi – att dö av för mycket arbete, och karojisatsu – självmord relaterat till för mycket jobb.

Japan är känt för en arbetskultur där anställda skänker större delen av sitt liv för företagens bästa. Det är långa arbetsdagar och kort semester. Och de regler som begränsar hur många timmar en person får jobba är alltför lätta att kringgå.

En undersökning som den japanska regeringen har gjort visar att så många som en av fem japaner riskerar att dö i förtid på grund av att de arbetar för mycket.

1 av 5 japaner riskerar att dö i förtid på grund av jobbet

Nästan en fjärdedel av företagen i undersökningen uppgav att 80 övertidstimmar i månaden är det normala. På hela 12 procent av företagen arbetar personalen regelbundet mer än 100 timmar övertid i månaden.

Yayoi Okamura är biträdande generalsekreterare på Japan Center for Health and Safety of Working People, en organisation som strävar efter att förbättra situationen för japanska arbetare och tjänstemän.

– Karoshi blev allt vanligare för runt 25 år sedan. På den tiden växte ekonomin snabbt, folk arbetade mycket övertid, utan avbrott, och nya dödsfall på grund av blodproppar i hjärta och hjärna ökade dramatiskt.

Yayoi Okamura tror att en av de främsta orsakerna bakom karoshi är att antalet obetalda övertidstimmar har ökat i Japan under de senaste decennierna. För att hålla produktiviteten och lönsamheten fortsatt höga, och slippa avskeda trots en dålig makroekonomisk situation, kräver företagen ofta att de anställda jobbar långt utöver den stipulerade ordinarie arbetstiden.

Läs mer: När färre ska göra mer

– Samtidigt är den interna konkurrensen stenhård. Team får klagomål från ledningen om en enskild anställd inte uppnår sina mål. Alla känner sig tvingade att jobba extra hårt för att inte halka efter. Det gör också att de som vantrivs på jobbet håller kritiken inom sig.

Att jobba över utan att beklaga sig är dessutom viktigt inför löneförhandlingar och för att bli befordrad. Till det kommer att 40 procent av landets totala arbetskraft är visstidsanställda eller konsulter. Även de tiger, av rädsla för att inte få förlängda kontrakt.

– Ju hårdare du arbetar, desto högre lön och position får du i företaget. De rankar dig, och baserat på sådana kriterier kommer det alltid att finnas människor på botten, säger Yayoi Okamura.

Men intern konkurrens kan även göra att japanska arbetstagare låter bli att hjälpa varandra.

– Om jag visar kollegan bredvid mig hur man gör en viss sak snabbare så förlorar jag arbetstid och kollegan blir effektivare, säger Yayoi Okamura.

Den nästan sjukliga lojaliteten med arbetsgivaren hänger ihop med hur det ser ut i övrigt i det japanska samhället. Exempelvis tar bara 2,3 procent av japanska män ut föräldraledighet. Det kan te sig en smula förvånande med tanke på att Japan har en av världens mest frikostiga pappaledighetsregleringar – nyblivna pappor kan ta ut upp till tolv månaders föräldraledighet med upp till 60 procents bibehållen lön.

Men den nakna sanningen är förmodligen att landet har råd med dessa generösa regler just för att så få män tar ut sin pappaledighet. Nyligen blev Kensuke Miyazaki den första japanske parlamentarikern någonsin att ta ut föräldraledighet.

Läs mer: På Bombardier har många fått nog

De japanska männen jobbar i stället, mycket och länge. Och för att det så kallade livspusslet ska gå ihop får ofta kvinnorna bli hemmafruar och ta hand om hemmet när man har skaffat barn. Samhället bygger till och med på detta och till exempel förskolesystemet är inte särskilt väl utbyggt.

I protest mot det extremt konservativa arbetslivet väljer nu många japanska kvinnor som vill göra karriär att avstå från att skaffa barn. Resultatet är att japanerna i dag föder alltför få barn för att upprätthålla befolkningsnivån. Dessutom får landet allt svårare att försörja den mycket stora gruppen äldre i landet.

Läs mer: Fler apotek men färre anställda

Sent omsider har emellertid den japanska regeringen börjat reagera på de arbetsrelaterade dödsfallen, det ojämlika arbetslivet och den demografiska utmaningen. År 2010 instiftades lagen ”Act 36”, som förbjuder mer än åtta timmars övertid per dag. Tyvärr kom den inte att följas i någon högre utsträckning.

– Lagen säger nämligen också att man mellan företaget och fackförbundet kan diskutera fram hur mycket övertid som de anställda ändå kan få arbeta, säger Yayoi Okamura.

En ny och förbättrad lag antogs 2014, med målet att skapa nolltolerans mot dödsfall på grund av övertidsarbete. Lagen inkluderade krav på åtgärder för regioner och myndigheter, samt bestämmelser om kompensation för drabbades familjer.

Många detaljer kvarstår dock att specificera. Man kan säga att lagen framför allt kan ses som en vision eller en avsiktsförklaring om bättre arbetstagarvillkor i landet. Det går att se positiva effekter, men de är små och utvecklingen går långsamt.
 

Text: Joakim Rådström

Mördande tempo

1969 dokumenterades det första fallet av vad som kom att kallas karoshi på japanska – att dö av för mycket arbete. Begreppet har satt ord på det fenomen som sedan kom att växa explosionsartat i Japan, där många alldeles för unga människor dör exempelvis av en plötslig blodpropp i hjärtat eller hjärnan.

För runt 25 år sedan – i samband med recessionen i slutet av 1980- och början av 1990-talet – började sedan många människor arbeta extra mycket för att inte förlora jobbet. Nu blev dödsfallen alarmerande många.

Dessutom finns det relaterade fenomenet karojisatsu – självmord relaterat till för mycket jobb.

Statistiken visar att det bara under 2013 var 133 människor som dog på grund av karoshi, och ett 70-tal på grund av karojisatsu. Denna statistik länkas till beslut kring ersättning till efterlevande, och siffrorna är därför att anse som de striktaste och lägsta bedömningarna.

Mörkertalet är sannolikt enormt. Sociologiprofessorn Scott North vid universitetet i Osaka pekar på att så många som 8 000 av Japans 30 000 självmord per år kan vara arbetsrelaterade, och att mörkertalet för karoshi-dödsfall uppgår till över 10 000 fall per år.

4 TYPISKA FALL

Internationella arbetsorganisationen ILO har i ett material om karoshi exempel på verkliga fall.

  • Herr A arbetade hos en större snackstillverkare, ofta så länge som 110 timmar i veckan, och dog av hjärtattack vid 34 års ålder.
  • Herr B arbetade som busschaufför, med en arbetstid på över 3 000 timmar per år. Han hade inte varit ledig en enda dag på 15 år när han dog av en stroke vid 37 års ålder.
  • Herr C arbetade på ett stort tryckeriföretag i Tokyo och hade en årsarbetstid på 4 320 timmar, inklusive nattarbete. Han dog av stroke vid 58 års ålder, men hans änka fick inte någon kompensationsbetalning förrän 14 år efter makens död.
  • Fröken D, en 22-årig sjuksköterska, dog av en hjärtattack efter 34 timmars sammanhängande tjänstgöring fem gånger på en månad.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Grön omställning i pappersbruket: Här gifter sig tyg med skog

På Mörrums bruk i Blekinge omvandlas återvunnet tyg och lövskog till fibermassa – som blir nya kläder. Bristen på välsorterade gamla textilier sätter dock käppar i hjulen för den cirkulära ekonomin.
Elisabeth Brising Publicerad 17 april 2026, kl 11:00
Tjänstemännen Lars ”Krille” Björck och Åsa Degerman jobbar med en unik teknik för tygåtervinning på Södra Mörrum. Men det är brist på bra tygsortering i Sverige. Foto: Hanna Franzén

Lars ”Krille” Björck rör sig vant mellan brukets grönvita silor. Mörrum är skogskoncernen Södras minsta fabrik, men ändå två kilometer lång. Här cyklar han mellan uppgifterna på vedgården, fabriksrum och kontoret, när det inte är smällkallt som i dag.

– Akta isfläckarna, varnar han under rundvandringen.

Lars Björck kom hit för två år sedan för en tjänst som driftsingenjör och för att arbeta med delvis återvunnen textilmassa. Han är själv före detta skogsägare i kooperativet och tycker det är bra att skogsägarna skapar nya produkter på marknaden.

– Jag hade aldrig bytt jobb om jag inte kände att det var utmanande, lite i det gröna tänket, säger han.

Fibern säljs till modeföretag som Lindex

Sedan 2019 gör Södra en speciell massa av trä och 20 procent återvunnet tyg. Fibern kallas Oncemore och finns i plagg från klädföretag som Lindex och Filippa K.

– Vi jobbar stenhårt för att få ut det här, säger Åsa Degerman, senior affärsutvecklare på Södra Innovation och strategi i Värö, som besöker bruket i Mörrum för dagen.

Hon bor i Göteborg och jobbar med att utveckla den cirkulära affären och möter klädföretag och beslutsfattare.

I det blekingska skogsbruket bryts gamla kläder ner till ny fibermassa. Foto: Hanna Franzén

"Världsunik teknik"

Den teknik de har utvecklat här är världsunik, enligt Åsa Degerman, eftersom de tar emot blandplagg som består av både bomull och polyester. De flesta nya kläder består av så kallad polycotton, vilket försvårar återvinning eftersom fibrerna är svåra att skilja åt. Men Södras textilavskiljare tar emot blandade tyger som separeras först torrt och manuellt och sedan med kemikalier.

– Vi vill åt bomullen, den gifter sig väl med cellulosan från träden, förklarar Lars Björck.

Bomullen blir till nya tygfibrer medan polyestern går till energiåtervinning och förbränns i värmeverk.

Vill skala upp 

Södra skulle vilja skala upp från dagens kapacitet på 2 000 ton textilavfall per år till 50 000 ton. Men det finns utmaningar. En är bristen på insamling och tygsortering.

I januari 2025 infördes EU:s lag om separat insamling av textilavfall i Sverige. Vi svenskar sorterade genast gamla kläder så att högarna svämmade över på återvinningar och secondhand. Det fanns dock inget system för att ta emot allt. På grund av det kom en tillfällig lag om att små mängder trasiga kläder får slängas i brännsopen.

Vad gäller? Får jag slänga en trasig strumpa?

Sedan januari 2025 ska textilavfall sorteras och samlas in separat. Syftet är en mer cirkulär textilmarknad i EU.

Samtidigt finns ett undantag. Strumpor och underkläder, tyg som är mögligt, har skadedjur eller är så smutsigt eller trasigt att återanvändning eller återvinning inte är möjlig får slängas i brännbart.

Kommunerna ansvarar för att samla in textilavfall från hushållen.

Textiltillverkare och grossister ansvarar för att sortera och lämna sitt textilavfall till behandlingsanläggningar.

EU:s nya producentansvar för textilindustrin nationellt ska vara inrättat senast 2028. 

Källa: Naturvårdsverket.

Tygåtervinning haltar i Sverige - behövs AI

Tygåtervinningen haltar fortfarande i Sverige, konstaterar Åsa Degerman. Dessutom saknas en kvalitativ sortering. Precis som plast består kläder av olika råvaror, som plast, växtfiber och metall.

Åsa Degerman
Åsa Degerman. Foto: Hanna Franzén

– Det är jättebra att samla in, men nästa steg är mer sortering och återvinning. Vi behöver bygga upp mer kompetens, AI och automatisering inom det här, säger Åsa Degerman.

Smuts, dragkedjor och stora delar elastan i kläder gör dem svåra att återvinna i Mörrum.

– Det krävs råvara som är någorlunda beständig. Att vi kan lita på det vi får in så det inte är kontaminerat med material som inte framgår, säger Lars Björck.

Tygavfall till Mörrum från Bangladesh och Finland 

Textilavfallet som kommer till Mörrum letar de upp från många olika håll. Det är produktionsspill från Bangladesh, uttjänt tyg från tvätterier och avlagda kläder från hem i Finland, Sverige och Nederländerna. Enklast att återanvända är vitt bomullstyg. Men anläggningen provar även färgade kläder.

– Som Icas gamla jobbuniformer, säger Åsa Degerman.

Grön omställning står och stampar i startboxen

Framtiden är oviss för den gröna industriomställningen i Sverige. EU har beslutat om en omställning, en mer cirkulär ekonomi och mindre beroende av fossil råvara. Men omvärlden är orolig och lönsamheten dröjer. Exempelvis har företaget Renewcell, som Kollega skrivit om tidigare, gått i konkurs. Men tekniken finns kvar och en ny ägare har tagit över produktionen. 

Nya EU-regler ska ge mer hållbart mode

Det finns dock ljus i sikte. I april 2028 införs EU-regler om ett producentansvar för textilier. Då ska företag börja betala en avgift för nya kläders miljöpåverkan. Ju mer hållbart material en tröja innehåller, desto lägre ska avgiften bli. Men ett osäkert geopolitiskt läge och hård konkurrens utifrån skapar ovisshet.

– Många står i osäkerhet. Vad är det som händer lagstiftningsmässigt? Hur mycket ska vi satsa och när blir det lag att till exempel använda återvunnet material? säger Åsa Degerman.

Kommer nya EU-lagkrav fungera?

– Vet inte, tidigare har de försökt med politiska morötter som inte har räckt, säger Åsa Degerman.

Samarbete och problemlösning är något av det roligaste i jobbet tycker kollegorna Åsa Degerman och Lars Björck. Foto: Hanna Franzén

Självförsörjande på el - "känns tryggt"

Över Blekingebruket ligger en svavellukt blandad med trädoft från vedhögarna. 65 meter över havet tronar fabrikens högsta torn – Åsa Degerman kallar det brukets hjärta – av plåt och betong. Värmen från ångan i turbinerna förser både anläggningen och omgivande samhällen med fjärrvärme. Bruket är självförsörjande på el, både för fabriken och orterna. En trygghet, tycker Lars Björck.

Inne i massafabriken bullrar det högt, men få människor syns till. Säkerhetstänket syns överallt i skyltar och skyddskläder. De flesta anställda sitter i kontrollrum eller på kontor.

Men i de asiatiska länder där massan blir till tyg ser arbetsmiljön annorlunda ut.

Diskussioner om arbetsmiljön i textilindustrin

I produktionsleden till kläder finns många underleverantörer som spinnare, vävare och stickare. Till sist sys plaggen i fabriker, ofta i Bangladesh, innan de skeppas till butikerna. Många varor reser långt och rör vid många människors liv och händer. Viskostyg, som Södras, kräver starka kemikalier som hanteras i andra länder där produktionen ibland kan vara hälsofarlig, enligt flera granskningar.

När er fibermassa åker från Mörrum – vart reser den då?

– Den kan till exempel åka till Österrike, Kina eller Thailand. Vi säljer till fibertillverkare. Men dem vi säljer till är rankade som de med minst miljöpåverkan. Vi har en uppförandekod, säger Åsa Degerman.

Blir det ett miljövänligare tyg, trots den här globala processen?

– Ja, det ger lägre miljöpåverkan att använda vår fiber än generell viskos från Kina, säger Åsa Degerman.

Hon och kollegan Lars Björck tycker att det är synd att mode från kinesiska företag som Temu och Shein – det vill säga ultrasnabbt producerade kläder till extremt låga priser – konkurrerar med europeiska klädföretag som har helt andra miljö- och arbetsrättskrav.

Åsa Degerman påpekar också att kläder bara behöver innehålla 5 procent återvunnet material för att få miljömärkningen Recycled Claim Standard, RCS, men att Södras fiber innehåller 20 procent återvunnet tyg. Dessutom är skogsråvaran miljöcertifierad.

Vitaliserar bruksarbetet 

Något av det roligaste med jobbet tycker hon och Lars Björck är att bryta ny mark och skapa något innovativt med kollegor i helt andra yrkesroller.

– Det är många olika funktioner och miljöer här. Vi har skogen, bruken, innovation och labb, det är jättehäftigt. Jag som kontorsråtta ser alltid fram emot att komma hit, säger Åsa Degerman.

Lars Björck instämmer – att återvinna textilier vitaliserar arbetet i skogsindustrin.

– Ingen kan säga att det inte går. Jag tycker om det öppna klimatet – att tekniker, processingenjörer och innovation sitter runt samma bord. När utvecklingsarbete pågår finns svaren i samarbetet och tillsammans hittar vi lösningarna. Lite som när de värker fram ett svar i På spåret.

SVENSK TEXTILÅTERVINNING PÅ GÅNG

Sverige ligger långt fram inom teknik och forskning kring textil fiberåtervinning, men det råder brist på storskaliga anläggningar för sortering och återvinning. Här är några fler anläggningar och initiativ: 

ORTVIKEN: Circulose (tidigare Renewcell) gör textilmassa av klädavfall.

SÖDERTÄLJE: Telge. Textilåtervinning.

MÄRSTA: Human Bridge. Sorteringsanläggning för textil.

MALMÖ: Sysav/Siptex. Automatiserad sorteringsanläggning för textil.

STOCKHOLM/USA: Syre, som grundats av H&M-gruppen och Vargas Holding, bygger en anläggning i North Carolina för polyesteråtervinning.

STOCKHOLM: Cellucircle. Återvinner polyester till plast. 

Källa: Naturvårdsverket.

Stor textilkonsumtion

➧ Vi köper 13–14 kilo kläder och textilier per person i Sverige (2024).

➧ En t-shirt används i snitt 30 gånger. 

➧ 30 procent av kläderna i en garderob används inte. 

Källa: Stockholm Vatten och Avfall.

➧10 procent av världens koldioxidutsläpp står textilsektorn för globalt. 

➧1 procent av alla använda kläder återvinns till nya klädfibrer.

Mer om EU:s lagar för mer hållbart mode. 
Tips och råd för hållbar textilkonsumtion