Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Japans arbetsliv leder till döden

Japan har en arbetskultur som bokstavligt talat tar livet av folk. Varje år dör tusentals människor som en direkt följd av att de arbetat övertid - eller av självmord relaterat till krävande jobb.
Publicerad
Johnér
I Japan viger anställda sina liv åt arbetsgivaren. Arbetsdagarna är extremt långa och semestern kort. Johnér

Det japanska undret, hur landet efter andra världskriget byggde upp sin ekonomi och började resan mot att bli en av världens största ekonomier, är en framgångssaga. Men priset har varit, och fortsätter att vara, högt. För Japan är inte bara ett av de länder i världen som har mest övertid – man har sannolikt även rekord i antalet arbetsrelaterade dödsfall på grund av stress.

Det finns till och vedertagna begrepp för detta: karoshi – att dö av för mycket arbete, och karojisatsu – självmord relaterat till för mycket jobb.

Japan är känt för en arbetskultur där anställda skänker större delen av sitt liv för företagens bästa. Det är långa arbetsdagar och kort semester. Och de regler som begränsar hur många timmar en person får jobba är alltför lätta att kringgå.

En undersökning som den japanska regeringen har gjort visar att så många som en av fem japaner riskerar att dö i förtid på grund av att de arbetar för mycket.

1 av 5 japaner riskerar att dö i förtid på grund av jobbet

Nästan en fjärdedel av företagen i undersökningen uppgav att 80 övertidstimmar i månaden är det normala. På hela 12 procent av företagen arbetar personalen regelbundet mer än 100 timmar övertid i månaden.

Yayoi Okamura är biträdande generalsekreterare på Japan Center for Health and Safety of Working People, en organisation som strävar efter att förbättra situationen för japanska arbetare och tjänstemän.

– Karoshi blev allt vanligare för runt 25 år sedan. På den tiden växte ekonomin snabbt, folk arbetade mycket övertid, utan avbrott, och nya dödsfall på grund av blodproppar i hjärta och hjärna ökade dramatiskt.

Yayoi Okamura tror att en av de främsta orsakerna bakom karoshi är att antalet obetalda övertidstimmar har ökat i Japan under de senaste decennierna. För att hålla produktiviteten och lönsamheten fortsatt höga, och slippa avskeda trots en dålig makroekonomisk situation, kräver företagen ofta att de anställda jobbar långt utöver den stipulerade ordinarie arbetstiden.

Läs mer: När färre ska göra mer

– Samtidigt är den interna konkurrensen stenhård. Team får klagomål från ledningen om en enskild anställd inte uppnår sina mål. Alla känner sig tvingade att jobba extra hårt för att inte halka efter. Det gör också att de som vantrivs på jobbet håller kritiken inom sig.

Att jobba över utan att beklaga sig är dessutom viktigt inför löneförhandlingar och för att bli befordrad. Till det kommer att 40 procent av landets totala arbetskraft är visstidsanställda eller konsulter. Även de tiger, av rädsla för att inte få förlängda kontrakt.

– Ju hårdare du arbetar, desto högre lön och position får du i företaget. De rankar dig, och baserat på sådana kriterier kommer det alltid att finnas människor på botten, säger Yayoi Okamura.

Men intern konkurrens kan även göra att japanska arbetstagare låter bli att hjälpa varandra.

– Om jag visar kollegan bredvid mig hur man gör en viss sak snabbare så förlorar jag arbetstid och kollegan blir effektivare, säger Yayoi Okamura.

Den nästan sjukliga lojaliteten med arbetsgivaren hänger ihop med hur det ser ut i övrigt i det japanska samhället. Exempelvis tar bara 2,3 procent av japanska män ut föräldraledighet. Det kan te sig en smula förvånande med tanke på att Japan har en av världens mest frikostiga pappaledighetsregleringar – nyblivna pappor kan ta ut upp till tolv månaders föräldraledighet med upp till 60 procents bibehållen lön.

Men den nakna sanningen är förmodligen att landet har råd med dessa generösa regler just för att så få män tar ut sin pappaledighet. Nyligen blev Kensuke Miyazaki den första japanske parlamentarikern någonsin att ta ut föräldraledighet.

Läs mer: På Bombardier har många fått nog

De japanska männen jobbar i stället, mycket och länge. Och för att det så kallade livspusslet ska gå ihop får ofta kvinnorna bli hemmafruar och ta hand om hemmet när man har skaffat barn. Samhället bygger till och med på detta och till exempel förskolesystemet är inte särskilt väl utbyggt.

I protest mot det extremt konservativa arbetslivet väljer nu många japanska kvinnor som vill göra karriär att avstå från att skaffa barn. Resultatet är att japanerna i dag föder alltför få barn för att upprätthålla befolkningsnivån. Dessutom får landet allt svårare att försörja den mycket stora gruppen äldre i landet.

Läs mer: Fler apotek men färre anställda

Sent omsider har emellertid den japanska regeringen börjat reagera på de arbetsrelaterade dödsfallen, det ojämlika arbetslivet och den demografiska utmaningen. År 2010 instiftades lagen ”Act 36”, som förbjuder mer än åtta timmars övertid per dag. Tyvärr kom den inte att följas i någon högre utsträckning.

– Lagen säger nämligen också att man mellan företaget och fackförbundet kan diskutera fram hur mycket övertid som de anställda ändå kan få arbeta, säger Yayoi Okamura.

En ny och förbättrad lag antogs 2014, med målet att skapa nolltolerans mot dödsfall på grund av övertidsarbete. Lagen inkluderade krav på åtgärder för regioner och myndigheter, samt bestämmelser om kompensation för drabbades familjer.

Många detaljer kvarstår dock att specificera. Man kan säga att lagen framför allt kan ses som en vision eller en avsiktsförklaring om bättre arbetstagarvillkor i landet. Det går att se positiva effekter, men de är små och utvecklingen går långsamt.
 

Text: Joakim Rådström

Mördande tempo

1969 dokumenterades det första fallet av vad som kom att kallas karoshi på japanska – att dö av för mycket arbete. Begreppet har satt ord på det fenomen som sedan kom att växa explosionsartat i Japan, där många alldeles för unga människor dör exempelvis av en plötslig blodpropp i hjärtat eller hjärnan.

För runt 25 år sedan – i samband med recessionen i slutet av 1980- och början av 1990-talet – började sedan många människor arbeta extra mycket för att inte förlora jobbet. Nu blev dödsfallen alarmerande många.

Dessutom finns det relaterade fenomenet karojisatsu – självmord relaterat till för mycket jobb.

Statistiken visar att det bara under 2013 var 133 människor som dog på grund av karoshi, och ett 70-tal på grund av karojisatsu. Denna statistik länkas till beslut kring ersättning till efterlevande, och siffrorna är därför att anse som de striktaste och lägsta bedömningarna.

Mörkertalet är sannolikt enormt. Sociologiprofessorn Scott North vid universitetet i Osaka pekar på att så många som 8 000 av Japans 30 000 självmord per år kan vara arbetsrelaterade, och att mörkertalet för karoshi-dödsfall uppgår till över 10 000 fall per år.

4 TYPISKA FALL

Internationella arbetsorganisationen ILO har i ett material om karoshi exempel på verkliga fall.

  • Herr A arbetade hos en större snackstillverkare, ofta så länge som 110 timmar i veckan, och dog av hjärtattack vid 34 års ålder.
  • Herr B arbetade som busschaufför, med en arbetstid på över 3 000 timmar per år. Han hade inte varit ledig en enda dag på 15 år när han dog av en stroke vid 37 års ålder.
  • Herr C arbetade på ett stort tryckeriföretag i Tokyo och hade en årsarbetstid på 4 320 timmar, inklusive nattarbete. Han dog av stroke vid 58 års ålder, men hans änka fick inte någon kompensationsbetalning förrän 14 år efter makens död.
  • Fröken D, en 22-årig sjuksköterska, dog av en hjärtattack efter 34 timmars sammanhängande tjänstgöring fem gånger på en månad.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 1 2025 omslag

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Kolla! En berg- och dalbana – på kontoret

Från pojkdröm till verklighet. På reklambyrån The Great Exhibition har medarbetarna skapat en fullskalig berg- och dalbana – genom kontoret. Arbetet med åkattraktionen har förbättrat sammanhållning, arbetsglädje och kreativitet.
Ola Rennstam Publicerad 13 december 2024, kl 06:01
Berg- och dalbana på kontoret till vänster. Till höger ägaren Petter Kukacka.
Kreativ arbetsmiljö. The Great Exhibition har skapat världens första berg- och dalbana på ett kontor. Den 60 meter långa banan ger både pirr i magen och ökad arbetsglädje, menar ägaren Petter Kukacka. Foto: Anders G. Warne.

Att reklambyråer och andra kreativa verksamheter gärna etablerar sig i gamla fabrikslokaler med högt i tak och stora fönsterpartier är inte så ovanligt. Men att de bygger upp en 60 meter lång berg- och dalbana – som passerar över mötesrum och genom personalmatsalen – är inte riktigt lika vanligt. Faktum är att åkattraktionen på The Great Exhibitions kontor är den första i sitt slag i världen. Idén har bolagets ägare Petter Kukacka haft sedan han var barn.

– Jag har alltid varit intresserad av berg- och dalbanor och allt som går på räls. Redan i våra tidigare lokaler hade vi lösa tankar på en mindre variant men det föll på grund av den låga takhöjden, här har vi nästan fem meter i tak, berättar han.

Komplicerat och dyrt

Det är ett år sedan som företaget flyttade till den tusen kvadratmeter stora lokalen i Liljeholmen och Petter Kukacka kunde börja förverkliga sin dröm. Han understryker att arbetet har varit ett teamwork från första början och engagemanget från medarbetarna helt enormt.

– Jag är nog den som jobbat minst med det här. Vi har tagit hjälp av massor av människor, men vi har ritat och projekterat allt själva, säger han.

 

Att bygga en berg- och dalbana är dock inget man gör på en förmiddag. Tvärtom skulle det visa sig vara riktigt komplicerat – och dyrt. Efter att ha gjort en första skiss kontaktade The Great Exhibition en expert i USA vars synpunkter kring säkerheten ledde till nya insikter. En broingenjör i Sverige räknade på hållfasthet, dimensionering av stålkonstruktionen och gjorde ritningar. Men när byrån började begära in prisförslag fick man en riktig kalldusch.

– Vi fick offerter från specialister på berg- och dalbanor i Tyskland och USA på 25-30 miljoner kronor. Det var givetvis långt över vår budget, säger Petter Kukacka.

Byggdes av pariserhjulsfabrik i Kina

Många hade nog gett upp vid det här laget, men inte personalen på The Great Exhibition. En av Petters kompisar, som är baserad i Kina, hörde sig för hos olika fabriker i landet och fick kontakt med Kinas största tillverkare av pariserhjul. Priset kunde reklambyrån acceptera och det blev en affär – trots osäkerheten om kineserna verkligen förstått vad man ville ha.

– Det var en chansning för det var en väldigt otydlig deal och det uppstod en del språkförbistringar men allt har flutit på felfritt, säger Petter Kukacka.

Under slutet av processen besökte man fabriken i Kina för att säkerställa att de tillverkat det man beställt och säkerställa kvaliteten på svetsfogar och konstruktion.

Ger rejält pirr i magen

I slutet av juni kom den fyra ton tunga konstruktionen till Liljeholmen i en stor container. Strax därpå anlände ett par kinesiska experter som monterade berg- och dalbanan i kontorsmiljön. Berg- och dalbanans vagn konstruerade designstudion på egen hand och den 25:e oktober – efter ett års intensivt arbete – var det premiär. Till allas lättnad fungerade allt perfekt. Och det gör den även när Kollega får ta en provtur:

Åkturen börjar brant och långsamt, ackompanjerat av ett rejält oväsen. Banan löper därefter ovanpå mötesrum och kök innan vagnen störtdyker genom matsalen och det öppna kontorslandskapet. Det är över på mindre än en minut och bjuder på rejält pirr i magen. Dessutom tas ett foto som printas ut vid åkturens slut – precis som på vilken nöjespark som helst.

Berg- och dalbana på kontor.
Berg- och dalbanan tillverkades av en pariserhjulfabrik i Kina och skeppades till Sverige i början av sommaren. Foto: Ola Rennstam

Hur mycket används berg- och dalbanan dagligdags?
– Det är inte så att vi hoppar in och åker varje dag. Men den är så klart igång när vi har afterwork, och kunder och anställdas barn vill jättegärna komma hit och åka.

Vad har den betytt för arbetsplatsen? 
– Processen att skapa detta tillsammans har varit väldigt rolig och ett fantastiskt sätt att få den här arbetsplatsen att komma samman på ett annat vis än tidigare. Arbetet med att designa och driva projektet har tvingat oss att utmana oss själva. Det kan verka tramsigt men jobbar man kreativt är det viktigt att underhålla den ådran. Stoltheten är stor över att banan nu står här och att allt faktiskt fungerar.

– Inledningsvis hördes en del – fullt rimliga – invändningar från medarbetarna om varför vi skulle göra det här och det kom upp farhågor om att ljudet skulle störa. Det uppstod en spännande diskussion om vad en arbetsplats egentligen är och om hur mycket tid vi spenderar på jobbet.

Hur landade ni i namnet ”Frontal Lobe”?
– Frontalloben är den del av hjärnan som utvecklas sist och som gör att man blir rationell. Det är en anspelning på att man i vårt kreativa yrke kanske ska ta bort lite av sina rationella tankar då och då.

berg- och dalbanans vagn
Premiärturen på Great Exhibitions kontor i Liljeholmen ägde rum den 25 oktober - efter ett års intensivt arbete. Foto: Ola Rennstam

Fakta - The Great Exhibition

Designstudio/reklambyrå som drivs av Petter Kukacka sedan femton år tillbaka. Bolaget har ett tiotal anställda och producerar bland annat reklamfilm.

The Frontal Lobe: Berg- och dalbana, cirka 60 meter räls och når en topphastighet på 30 km/h. Banan löper runt reklambyråns kontor i Liljeholmen utanför Stockholm.