Vad är det som händer mellan raderna när kollegan småpratar? En hinna av utanförskap har alltid stått mellan Sara Johansson och kollegorna när det handlar om sociala koder och hur de förhåller sig till varandra under arbetsdagen. Det andra läser av intuitivt har hon fått lära sig genom övning.

– Främst handlar det om sociala sammanhang där jag har svårt att veta vad jag ska säga. Då händer det att jag liksom härmar andra, säger hon.

Trots att Sara Johansson alltid har känt att vissa saker har varit svårare för henne än för andra så var det inte förrän innan sommaren, som 30-åring, hon fick sina diagnoser: högfungerande autism och ADD.

När hon ska beskriva hur de ger sig tillkänna stannar hon vid ord som: en orolig själ, många tankar som snurrar, svårt att komma i gång med saker och rörigt med koncentrationen. Men mest märks de av då hon utsätts för oväntade saker: plötsliga problem som måste lösas, kunder som behöver hjälp och när rutiner bryts och hon behöver agera snabbt.

– Då blir jag väldigt stressad och helt dränerad på energi. Jag löser alltid problemet, men det kostar. När jag kommer hem från jobbet behöver jag ofta lägga mig och vila. Min sambo kan säga att han är trött efter en arbetsdag, men det här är en annan slags trötthet. Som att dra ur sladden, hjärnan stänger av.

Som att ha en öppen hjärna som helt saknar filter

I sitt jobb som orderansvarig på Orbotech, ett familjeföretag inom städbranschen, blir det mycket mejlande med kunder. Men hon har ett eget kontor där hon kan stänga in sig om ljudnivån blir för hög. Kafferasten är värre. Ljudet från kaffemaskinen är ansträngande och om fler kollegor pratar samtidigt har Sara svårt att hänga med. Då tar hon hellre koppen och sätter sig själv.

– Det har blivit en strategi för att spara energi. Jag går iväg en kvart. Ofta tar jag en promenad i ensamhet med öronproppar för att stänga av allt omkring. Det har blivit min räddning många gånger. Min hund Bellman är också ett stöd och en ständig följeslagare på kontoret.

Öppen med sin diagnos

Efter att Sara fick sin diagnos har hon valt att vara öppen med den för delar av sina arbetskamrater på jobbet. Dels för att kollegorna ska förstå varför hon ibland behöver lite tid för sig själv, dels för att hon inte vill missförstås när hon går ifrån ett socialt sammanhang.

– Det känns skönt att chefen och kollegorna vet eftersom det ökar förståelsen. Jag var lite rädd för vad de skulle tycka, men de accepterar det och det har inte varit något konstigt. Samtidigt var det ett måste för att rädda mig själv i vissa situationer. Det är som att ha en öppen hjärna som helt saknar filter, den tar in precis allt, vilket är otroligt utmattande.

Emil, som vill vara anonym, har varit på sitt jobb i fem år. När han var sju år fick han diagnosen Aspergers syndrom. Han har valt att inte prata om det på jobbet, trots att han misstänker att hans kollegor kanske märker av det ändå.

– Jag vill inte ha en stämpel i pannan att jag är avvikande och annorlunda. Och jobbet och kontakten med kollegorna fungerar ändå, så jag har inte känt något behov av det. Men om jag skulle säga det är jag övertygad om att några kollegor skulle tänka: Jaha, det är DÄRFÖR.

Kanske skulle de förstå varför Emil ibland inte hänger med på kollegornas ironiska skämt eller när de pratar relationer.

Jag blir stressad och trött av att inte veta vad samtalen ska handla om

För att inte bli en främling i gruppen tar han stundtals initiativ till samtal med mindre bekanta arbetskamrater. Ibland har det utvecklats till trevliga stunder, ibland har det blivit väldigt märkligt.

– Jag blir stressad och trött av att inte veta vad samtalen ska handla om och kan inte ta frågor på studs. En strategi jag använder för att inte bli så trött är att vända mig inåt och det är ju inte så produktivt, säger han.

Men diagnosen har också sina fördelar. Får han bara fokusera på arbetsuppgifter med ett tydligt mål kan han koncentrera sig under långa stunder. Då handlar utmaningen i stället om att komma ihåg att ta rast.

Svårt att få hjälp som högfungerande

Sara Johansson ser även fördelar med sin diagnos. Att vara noggrann, plikttrogen och att ha sinne för detaljer. Men för henne har det också inneburit en stor sorg att känna ett utanförskap och samtidigt vara så högfungerande, något som gjort att hjälpen har dröjt. Efter perioder av depressioner, ångest och en ledsamhet över att inte förstå känslan av sammanhang sökte hon själv hjälp av psykolog.

– Det var en kris att få diagnosen eftersom jag kände: Vem är jag nu? Men det är en process som jag jobbar med varje dag.

Att berätta eller inte berätta om en diagnos på jobbet är upp till var och en. Men Sara Johansson menar att alla arbetsplatser, kollegor och chefer kan underlätta för personer inom autismspektrumet genom att läsa på om vad det innebär och hur man kan underlätta arbetsdagen genom små förändringar.

– Det behöver inte handla om stora omorganisationer utan om att sätta upp en ljuddämpande skärm som gör att ett rum känns lugnare.

Att berätta för kollegor på Orbotech har ökat förståelsen för varför Sara ibland vill vara ensam och samla energi. Foto: Madeleine Englund

Arbetsgivarens ansvar

Att vara öppen med sin diagnos är upp till var och en. Du väljer själv hur mycket du vill berätta om ditt privatliv för chef och kollegor.

– Du behöver berätta för din arbetsgivare om du har en nedsatt arbetsförmåga, men inte varför den är det. Och om du berättar så får chefen inte sprida uppgifter om din hälsa och diagnos utan medgivande, säger Fredrik Ostrozanszky, som är utredare på Unionen.

En funktionsnedsättning behöver inte alltid betyda att du har en nedsatt arbetsförmåga. Att ha en NPF-diagnos kan innebära allt från stora problem i arbetslivet, till inga alls. Men arbetsgivaren har ett ansvar att se till att arbetsmiljön inte drabbar de anställda på ett sätt som orsakar ohälsa. Och ta fram åtgärder som motverkar diskriminering.

– Ansvaret är inom rimliga gränser. Man kan exempelvis inte flytta ett helt kontor för att en anställd har en funktionsnedsättning. Däremot kan man anpassa arbetsplatsen så att alla kan delta i arbetet.

Universell utformning av arbetsplatsen

Ett sätt att tänka för att inte komplicera saker för mycket är att göra arbetsplatsen allmäninkluderande. Det brukar kallas för principen om universell utformning, vilket betyder att arbetsmiljön ska vara tillgänglig för så många som möjligt redan från början. Det kommer alla till gagn, inte bara de som har funktionsnedsättningar.

Det kan handla såväl om ytor som att arbetsleda på ett sätt som förebygger osund stress, det vill säga långvarig hög stress utan tillräcklig återhämtning.

– Till exempel genom att inte ha för långa möten, meddela i förväg vad som kommer att tas upp på agendan och om de anställda förväntas förbereda något. För många är det en stress att behöva ta frågor eller prestera utan att var förberedd på det, säger Fredrik Ostrozanszky.

Fråga din kollega hur öppen den vill vara med sin diagnos

Andra saker som kan underlätta är att fundera på hur öppet arbetsklimatet är. Är det lätt berätta hur man mår och vad man behöver på arbetsplatsen? Om svaret är nej är det en fråga som bör lyftas.

– Fråga din kollega hur öppen den vill vara med sin diagnos. Om någon berättar för dig om sin NPF kan det vara i förtroende för att skapa förståelse, men inget du ska föra vidare.

Att jobba med frågor kring funktionsnedsättningar, tillgänglighet och inkludering ingår i arbetsmiljöarbetet för både klubbar och arbetsgivare. Men för att få en större förståelse för vilka utmaningar personer med NPF-diagnoser möter i vardagen och på jobbet tycker Fredrik Ostrozanszky att det kan vara en god idé att lära sig mer om olika diagnoser.

– Har man läst på så kan man underlätta väldigt mycket för en person med NPF, oavsett om den valt att vara öppen med det eller inte. Som arbetsgivare kan man till exempel underlätta mycket med att ha en rak och tydlig kommunikation, ha en förståelse för att vissa saker tar mycket energi och påverkar koncentrationen. Och din kunskap kan du föra vidare till kollegor för att minska missförstånd, säger Fredrik Ostrozanszky.