Vi passerar in genom de vita snurrgrindarna till pappersbruket Billerud Korsnäs i Skärblacka. På andra sidan den smala bron över Motala ström bolmar vattenångan ur brukets skorstenar. Här passerar företagets 730 anställda alla tider på dygnet med sina gula hjälmar, hörselkåpor och jackor i signalfärger.
Rehabkoordinatorn Åsa Allerstav Petterssons hjälm är dock grön, eftersom hon även jobbar som företagssköterska. Hon och HR-partnern Susanne Eriksson ska träffa Lotta, som har arbetat på bruket i 18 år. Lotta jobbar som underhållsplanerare men i juli 2016 blev hon sjukskriven på grund av stress. Under flera år hade hennes tjänst byggts på med fler och fler arbetsuppgifter. Lotta kände sig splittrad, stressad och alltid på väg.
Som rehabkoordinator ser jag inte bara på måendet utan på hela sammanhanget
Tack vare den rehabiliteringsinsats som Åsa ledde och som Susanne medverkade i, jobbar Lotta heltid igen. Lotta möter oss på andra sidan bron.
– Att jag blev sjuk var mycket på grund av att jag tycker att mitt jobb är så roligt, säger Lotta.
Under ett halvår hade hon funderat på att kontakta Åsa, eftersom hon mådde dåligt men det var först under den hälsokontroll som görs vart tredje år som de fick kontakt.
– Redan när jag fick dina svar på enkäten som jag skickade ut såg jag varningssignaler. Du svarade att du kände en oförklarlig trötthet, hade ont i nacken och huvudvärk och sällan eller aldrig kände att du hade tid att utföra dina arbetsuppgifter. När du kom till mig frågade jag: ”Hur ÄR det egentligen?”.
– Jag tror att jag började gråta då men jag kände att jag kunde lita på dig, säger Lotta.
– Det är viktigt att kunna höra det som inte sägs, eftersom många som har blivit sjuka känner sig väldigt utelämnade, säger Åsa.
Efter en vecka tog de in chefen och HR för ett möte.
– Vi sållade bland dina arbetsuppgifter och sköt fram en del uppgifter till efter semestern. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt att inte klara av att göra mitt jobb, att inte räcka till. För mig tog det drygt sex veckor att fatta att jag behövde vara sjukskriven. En del av mina anhöriga känner fortfarande inte till att jag har varit sjukskriven, säger Lotta.
Hennes man och två barn vet ju om det men inte kretsen utanför. Därför kallar vi henne Lotta här i reportaget. Det är inte hennes riktiga namn.
När hon kom tillbaka efter fyra veckors semester och fortfarande inte kunde sova samlade Åsa läkare, sjukgymnast, beteendevetare, hälsoutvecklare, HR och berörd chef till ett möte med Lotta.
– Det som skiljer mitt jobb som rehabkoordinator från jobbet som sjuksköterska är att jag inte bara tittar på måendet som ett isolerat spår utan på hela sammanhanget som individen befinner sig i. Det blev tydligt att Lotta hade ett omöjligt uppdrag med en organisation där alla gjorde allt. Cheferna såg det och kunde snabbt ta tag i situationen.
Som rehabkoordinator är det viktigt att veta vilka kunskaper teamet som jobbar med rehabiliteringen har. Åsa är certifierad rehabkoordinator men det är förmodligen 30 års erfarenhet som sjuksköterska och chef på landstinget som väger tyngst.
– Du kan säga ifrån när det behövs och man lyssnar på dig, säger Lotta.
Lotta hade inte varit sjukskriven mycket innan den där dagen i juli för två år sedan. Många korttidssjukskrivningar är annars ett av de kriterier som får Åsa att agera.
För cheferna och för oss på HR är det skönt att ha Åsa som spindeln i nätet
– Mitt uppdrag är att rehabilitera dem med hög sjukfrånvaro. Den som är sjukskriven mer än fem gånger under ett år ska kontakta mig. Många av dem som är långtidssjukskrivna, alltså sjukskrivna mer än 60 dagar, arbetar jag också med. Just nu är de 10-12 personer. Korttidssjukskrivningarna står dock för merparten av sjukskrivningarna. Den totala sjukfrånvaron är runt tre procent och långtidssjukskrivningarna står bara för 0,8 procent, säger HR-partnern Susanne Eriksson och fortsätter:
– För cheferna och för oss på HR är det väldigt skönt att ha Åsa som spindeln i nätet med kunskap om de specialistkompetenser som finns, förutom att hon gör de första medicinska bedömningarna. I Lottas fall kunde vi på HR väldigt tidigt börja titta på bemanningssituationen, säger Susanne.
– Åsa har strukturerat upp i kaoset. Fokus flyttade från mig ut till organisationen, säger Lotta.
Lotta blev halvtidssjukskriven under den andra halvan av 2016. Efter årsskiftet jobbade hon 75 procent och vid påsk var hon tillbaka på heltid. Det är hon fortfarande. Lottas avdelning har organiserats om. Bland annat har ytterligare två personer anställts och Lotta har fått tydligare och färre arbetsuppgifter.
– Jag kan sitta still på stolen nu och vet att jag kan ringa Åsa om det blir fördjävligt.
– Och jag har dig på min bevakningslista och ringer och kollar dig några gånger per termin. Vid större förändringar har jag ibland behövt stötta dig för att hålla dig kvar på banan, säger Åsa.
Man kan faktiskt säga att tack vare Lottas sjukskrivning och Åsas rehabiliteringskoordinerande blev både Lotta och hennes avdelning friska.
Koordinator kan bli lagkrav
Mellan 2010 och 2016 fördubblades utgifterna för sjukskrivningar i Sverige. Psykisk ohälsa var den vanligaste orsaken och de flesta som sjukskrevs var kvinnor.
2016 enades regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting om fem insatsområden för att minska sjukskrivningarna. En av insatserna var att i rehabiliteringssyfte införa en funktion för koordinering mellan vården, arbetsgivare, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunen.
Försöken med rehabkoordinatorer har haft mycket positiva effekter på sjukskrivningsprocesserna, enligt regeringens utvärdering.
Regeringen vill därför enligt en lagrådsremiss att det från den andra januari 2019 ska bli lag på att landstingen erbjuder koordineringsinsatser för rehabilitering av sjukskrivna.
Kritiska röster har höjts mot att landstingen genom rehabkoordinatorerna tar över Försäkringskassans arbetsuppgifter, eftersom Försäkringskassan har det samordnande ansvaret vid sjukskrivningar.
