Närgångna blickar. Grabbiga jargonger. En kommentar om hur sexig du är dina kläder. Sms du inte vill ha. En hand på ditt lår.

Sexuella trakasserier kan uttrycka sig på olika sätt, de kan vara både verbala och fysiska. Ibland kan det ta tid att förstå vad som sker.

Amanda och Sofie som intervjuats i Kollega  är långt ifrån ensamma – var sjunde yrkesverksam blev utsatt för sexuella trakasserier på sina arbetsplatser förra året, enligt Trakasseribarometern (2024).

Mest utsatta är unga mellan 18 och 29 år, personer med utländsk bakgrund eller annan sexuell läggning än heterosexuell och personer med osäkra anställningar.

Samtidigt visar statistik från Diskrimineringsombudsmannen, DO, att anmälningarna om sexuella trakasserier har minskat något de senaste åren.

DO: Fortsatt stort problem

– Men anmälningarna återspeglar inte den faktiska förekomsten av sexuella trakasserier. Tvärtom, utifrån andra undersökningar kan vi se att det inte har gått ner utan att det fortsatt är ett stort problem på våra arbetsplatser, säger Clas Lundstedt, pressansvarig på DO.

Varför anmälningarna har minskat har han inget svar på, men Clas Lundstedt uppmanar alla som råkat ut för trakasserier att anmäla.

Om det är en kollega som utsätter ska chefen informeras så fort som möjligt. Först då träder arbetsgivarens skyldighet in att skyndsamt utreda och åtgärda.

– Är det chefen som utsätter – prata med facket. Är du inte medlem, kontakta oss på DO, säger Clas Lundstedt.

Men många vågar inte berätta att de har blivit utsatta. Det är jobbigt att anmäla en kollega eller en chef. Man vill inte framstå som känslig eller besvärlig. I många fall står ord mot ord och det finns en rädsla för att inte bli trodd.

Unionen: Stor börda på den som utsätts

Karl Hägg, förbundsjurist på Unionen, uppmanar ändå att man ska vända sig till sin chef om det är en kollega som utsätter en annan kollega. För diskrimineringslagstiftningen är tydlig – det är du som är utsatt som avgör vad som är oönskat eller kränkande beteende.

– Det är din upplevelse som gäller, men det är här det kan bli knepigt. För om det inte är uppenbart att det är ett kränkande beteende och om den som utsätter dig inte har förstått att beteendet är ovälkommet så kan det ligga på offret att klargöra det. Det läggs en stor börda på den som utsätts, säger Karl Hägg.

”Berättar man inget händer inget”

Majoriteten vet att det är högst olämpligt, i vissa fall även brottsligt eftersom det kan röra sig om sexuellt ofredande att tafsa på en kollega. Men när det kommer till det mer subtila – som blickar eller inviter – måste den som utsätts snabbt säga stopp. Vågar man inte säga det direkt till personen så bör man vända sig till chefen som är skyldig att reda ut vad som har hänt.

– Jag förstår att det kan vara väldigt jobbigt, men berättar man inte så händer heller inget, säger Karl Hägg.

Från markering till varning, avsked och polisanmälan

Vilka åtgärder som vidtas beror på hur allvarlig händelsen är. Ofta räcker det med en markering och beteendet upphör. Men sexuella trakasserier kan leda till varningar och i vissa fall avsked. Även polisen kan kopplas in om det rör sig om ett brott.

– Arbetsdomstolen ser mycket allvarligt på brott som sker på arbetsplatsen och det är ofta en grund till avsked. Men mitt råd är att också alltid informera arbetsgivaren, säger Karl Hägg.

I den bästa av världar sker inte sexuella trakasserier på jobbet. För att minska förekomsten ska arbetsgivaren jobba förebyggande. Det allra bästa, enligt Karl Hägg, är att prata om ämnet.

– Det ligger på arbetsgivaren att frågan finns i allas medvetande. Då kanske många börjar reflektera över sitt eget beteende.

– Jag orkar inte längre. 

Ingrid Tauson ringde i början av juni upp arbetsförmedlingen och bad om att bli utskriven, avförd som arbetssökande. Nu går hon i pension, trots att hon har tre år kvar till 67 år, som är riktåldern för pension numer. 

– Jag har varit arbetssökande sedan 2019 och de tuffare kraven på arbetslösa blev droppen som fick bägaren att rinna över. Ska jag lämna min familj, mitt hem och behöva flytta från Göteborg? 

Sökte 200 jobb på ett år

Förra året sökte Ingrid Tauson runt 200 jobb. Med närmare 37 års bred erfarenhet som alltifrån tekniker och ekonom till projektledare och chef inom telecombranschen, kunde hon tycka att någon skulle nappa på hennes kompetens –  men nej. Hon fick nobben överallt, trots att flertalet jobb hon sökte var mindre kvalificerade och lönen betydligt längre än vad hon haft tidigare.  

– Visst har jag blivit kallad till några intervjuer, med det ledde ingenstans. Det beror troligen på min ålder, men kanske också på att arbetsgivarna är rädda att jag ska lägga mig i eller tröttna, eftersom jag varit chef tidigare. Men jag skulle vilja säga att vi äldre inte tar jobb för att sedan sluta. Vi vill känna oss trygga. 

Förlorar tusenlappar 

Ingrid Tauson, som bland annat jobbat mycket med ekonomi, har räknat ut att hennes tidiga pension kostar henne 10 000 kronor i månaden i runda slängar. 

– Men å andra sidan är det ändå 10 000 mer än vad jag får ut från försäkringskassan. Och dessutom slipper jag sitta här och våndas varje dag.  Det känns som man sjunker längre och längre ner i ett svart hål av att hela tiden få negativa besked, om man får något svar alls. 

Ingrid Tauson är långt ifrån ensam om att bli pensionär av tvång. Pensionsbolaget SPP har med hjälp av SCB tagit fram en rapport som visar andelen äldre som gått i pension i förtid och som varit arbetslösa året före pensionen har ökat markant de senaste 20 åren, samtidigt som allt färre av de som har jobb pensionerar sig före riktåldern. 

– Det är något på den svenska arbetsmarknaden som är djupt problematiskt. Vi slösar bort enorma resurser genom exkludering och diskriminering, säger Shoka Åhrman, ekonom på SPP. 

Välfärden drabbas

– Inte nog med att personer som vill och har förmågan att jobba, är tvungna att gå i pension i förtid och går miste om pengar – samhället förlorar miljarder i skatteintäkter och pensionsavgifter vilket slår på tillväxten och välfärden.  

Ska man få politiker och näringsliv att lyssna, behövs det sättas en prislapp på problemet, resonerar Shoka Åhrman. SPP har räknat ut att samhällsnotan för ålderismen i arbetslivet ligger på  11, 4 miljarder kronor per år i missad tillväxt. 

– Vår syn på ålder i Sverige är problematisk, vi måste förändra normen. Alla vet, och all forskning visar också, att dynamiken i en arbetsgrupp gynnas av olika kön, ålder och bakgrund, säger Shoka Åhrman. 

Ingrid Tauson är inne på samma spår – hon har lärt sig att de bästa resultaten uppnås när det finns en bred mix av medarbetare. 

– Det behövs en ändrad inställning hos arbetsgivare och rekryterare. Vi som är äldre behövs ju också på arbetsmarknaden. Vi sitter här och har en massa kompetens, men får inga jobb, samtidigt som företagen skriker efter kompetens, säger Ingrid Tauson.