Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Arbetsgivare – ställ krav på vaccinering”.

Ska ovaccinerade få samma tillgång till arbetsplatsen som vaccinerade? Nej, anser arbetsgivarkonsulten Georg Frick.

Publicerad
Colourbox
Arbetsgivare har en viktig samhällsfunktion att axla. Därför är det rimligt att de ställer krav på att de som nyanställs och kommer tillbaka till arbetsplatsen är vaccinerade, skriver Georg Frick. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hösten är på gång och många med mig hoppas på återgång till våra arbetsplatser. Dock är inte pandemin över och vi vet inte heller hur nuvarande och kommande virusmutationer kommer att utvecklas. Med andra ord är det fortfarande, enligt min uppfattning försiktighetsprincipen som gäller.

Jag kan också notera att allt fler är och håller på att bli vaccinerade mot covid-19. Dock finns de som väljer att inte vaccinera sig. Självklart att det är upp till varje person att välja huruvida man vill vaccinera sig eller inte. Däremot är det inte enligt min uppfattning lika självklart att man som ovaccinerad  har full tillgång till arbetsplatsen på samma sätt som om man vore vaccinerad.

Det handlar om solidaritet med våra arbetskollegor och samhällsansvar

Den som väljer att inte vaccinera sig kan hävda att han eller hon inte fruktar att bli smittad eller sjuk. Och så kan det naturligtvis vara. Olika personer är olika riskbenägna. Olika personer blir också olika sjuka. Men vaccination mot covid-19 handlar inte primärt om den enskilde individens risktagande. Det handlar om solidaritet med våra arbetskollegor och samhällsansvar. Genom att jag väljer att vaccinera mig så bidrar jag solidariskt till att minska smittorisk för alla i och på arbetsplatsen. Jag tar samhällsansvar.

Det handlar sålunda om vi och inte om jag.

Vad gäller arbetslivet har arbetsgivarna här en viktig samhällsfunktion att axla. Jag anser att arbetsgivare ska våga ställa krav på att de som  ska återkomma till arbetsplatsen ska vara vaccinerade. Detta krav ska självklart också gälla vid nyrekrytering.

Förvisso kommer detta ”nya landskap” att aktualisera en rad olika arbetsrättsliga frågor där vi sannolikt också kommer att få uppleva en del rättsfall eftersom mycket är oprövat. Här uppstår också ett fackligt dilemma. Avser det fackliga uppdraget att representera ett vi eller jag?

Jag har tidigare fått frågan från arbetsgivare om det är möjligt att säga upp en arbetstagare som vägrar vaccinera sig på grund av personliga skäl. Min bedömning är att det inte är arbetsrättsligt möjligt.

Här uppstår ett fackligt dilemma. Avser det fackliga uppdraget att representera ett vi eller jag

För att bli uppsagd på grund av personliga skäl krävs det att arbetstagaren på ett eller annat sätt inte fullgör sina arbetsrättsliga grundkrav i anställningen och att arbetsgivaren på olika sätt gjort arbetstagaren medveten om dessa brister. Det kan ske genom korrigerande samtal och skriftlig erinran eller varning (beroende på eventuella kollektivavtal). Att en arbetsgivare som ett utflöde av sin ledningsrätt ska kunna tvinga en arbetstagare till vaccination bedömer jag inte som genomförbart.

Däremot är det upp till arbetsgivaren att organisera sin verksamhet och ställa upp olika krav för anställning. Exempelvis att den anställde ska ha körkort, ha en viss utbildning, ha en viss erfarenhet med mera. Och då är det också enligt min uppfattning rimligt att kräva vaccination.

Om arbetsgivaren därmed omorganiserar sin verksamhet och inför krav på vaccination (vi kan kalla det nya kvalifikationskrav) så uppkommer tekniskt sett arbetsbrist avseende de nuvarande anställningsavtalen (som inte har krav på vaccination).

Ett rimligt argument för denna typ av omorganisation är vår gemensamma arbetsmiljö. Arbetsgivaren ska i enlighet med Arbetsmiljölagen se till att arbetstagare har en tillfredsställande arbetsmiljö. Och en del i tillfredsställande arbetsmiljö torde vara så låg risk som möjligt för smitta. Även att reducera arbetstagares oro för att bli smittade är ett led i att skapa en tillfredsställande arbetsmiljö. På denna punkt borde ett skyddsombud knappast ha någon invändning.

 Tillfredsställande arbetsmiljö torde vara så låg risk som möjligt för smitta

Sålunda kan arbetsgivaren efter en arbetsmiljömässig riskbedömning samt i förekommande fall fullgjord MBL-förhandling kunna besluta att erbjuda omplacering till nya anställningsavtal (som har krav på vaccination). För de arbetstagare som då inte vill vaccinera sig blir konsekvensen att de inte har tillräckliga kvalifikationer för de nya anställningsavtalen och därmed kvarstår uppsägning på grund av arbetsbrist, givet att det inte finns möjlighet att erbjuda omplacering.

Dock är rättsläget oklart och därmed är sannolikt att både arbetsgivare och fack torde vara intresserade av en rättslig prövning i domstol. Förhoppningsvis blir det ändå inte så många rättsliga situationer eftersom vi tack och lov har en hög vilja till vaccination.

Men genom att arbetsgivare är tydliga i dessa frågor så är jag övertygad om att vi kan nå en ännu högre vaccinationsgrad, för allas bästa. Tillsammans har vi möjlighet att skapa ett arbetsliv med så låg smittorisk som möjligt.

Därmed har vi tillsammans möjlighet att ta solidariskt samhällsansvar. Det handlar om vi och inte om jag.

/Georg Frick, företagskonsult och rådgivare inom bland annat arbetsrätt, arbetsmiljö och förhandlingsstöd. 

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande