Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Privata försäkringar ger ojämlik vård

Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Publicerad
En sjuksköterska tar blodtrycket på en man
Privata sjukvårdsförsäkringen strider mot principen "vård efter behov". Foto: Samuel Stéen/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dag har många personer en privat sjukvårdsförsäkring. De flesta är gruppförsäkringar som tecknas via arbetsgivare eller fackförbund. Runt hälften av Sveriges fackförbund – främst tjänstemannaförbunden inom Saco och TCO – erbjuder sina medlemmar att teckna en sjukvårdsförsäkring, däribland Unionen (enbart möjligt att teckna för för egenföretagarmedlemmar, reds anm). 

Vi får i tidningar läsa att den offentliga vården är dålig. Försäkringsindustrin tar sikte på detta och ser en affärsmöjlighet. Sälja försäkringar så att den försäkrade ska få möjlighet att få bättre och snabbare vård än den övriga befolkningen. 

Det finns dock ett problem med detta. Vi har en Hälso- och sjukvårdslag som säger “Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”

De privata sjukförsäkringarna är spaden som används för att skapa en ojämlik vård.  

Försäkringsbolagen hävdar att ingen ges företräde genom sjukvårdsförsäkring. Det är som försäkringsbolagen säger olika köer. Det är ju sant. I de fall där vårdföretagen har avtal med både regionen och med försäkringsbolaget ser jag det naturligt att kön, där man lovat att patienten inom sju dagar får träffa en specialistläkare och inom 20 dagar skall få operation om så behövs, blir prioriterad. Det är också för mig omöjligt att förstå att man vill betala för en sjukvårdsförsäkring om man inte får bättre tillgänglighet till vård. 

Ett argument är att den privata vården, som är den som behandlar dem med privata sjukvårdsförsäkringar, tillför resurser. För mig är detta mycket märkligt. Har den privata vården hittat medicinsk personal någon annanstans som låg och tryckte i buskarna?  

Det finns även en ojämlikhet inbyggd i de privata sjukförsäkringarna. Försäkringsverksamhet bygger ju på riskbedömningar, alltså kan man inte låta alla försäkra sig. Det är alltså viktigt att du har en tillräckligt god hälsa för att få försäkra dig. Detta medför att när ett företag tecknar sjukvårdsförsäkring till exempel kan det vara så att deltidssjukskrivna inte tillåts vara med i försäkringskollektivet. 

De privata sjukförsäkringarna är alltså spaden som används för att skapa en ojämlik vård.  Av någon anledning så vill inte politiker och försäkringsbolagen erkänna detta. Min tolkning är att de inte tror att den större delen av medborgarna är för en ojämlik vård. 

Vi är vana att vårt fackliga medlemskap ger oss styrka 

Vi är med i en facklig organisation. Det är möjligt att vi har olika idéer om varför vi gick med. En grundläggande idé är att vi ansluter oss till en facklig organisation för att vi genom att vi är många kan hävda våra intressen. Genom att vi sluter oss samman får vi en större styrka gentemot vår motpart.

Vi är vana att vårt fackliga medlemskap ger oss styrka i förhandlingar med vår motpart arbetsgivaren. Det gäller löner, arbetstid, förmåner. Avtalen ger vid handen att löner, arbetstid, förmåner inte är exakt detsamma inom företag och olika branscher. Detta ser vi som förutsättningarna på arbetsmarknaden.

Men jag har lite svårt att se att det är riktigt att företagens avdragsgilla försäkringar ska ge företräde på kliniker som är anlitade av både försäkringsindustrin och den offentliga vården ifall inte medicinska orsaker föreligger. Likaså tycker jag att det är sorgligt att vi ska slå sönder möjlighet till jämlik sjukvård efter behov.

Det finns problem i sjukvården. Jag kan dock inte se att det på något sätt löses av privata sjukvårdsförsäkringar. Jag kan tänka mig att vårdsamordnare kanske är en god idé till exempel. Administrationen behövs göras lättare eller läggas över på andra grupper. Jag ska inte ge mig in på vad som är problemet och framför allt inte lösningen.  Jag har tilltro till professionen att lösa dessa frågor. 

Jag skulle bli sur om andra fått behandling som jag eller en anhörig hade haft större behov av

Varför jag känner att det här är så viktigt? Jag vill leva i ett samhälle där vi litar på varandra. Det går inte komma ifrån att jag skulle bli sur om andra fått behandling som jag eller en anhörig hade haft större behov av. Ska vi ha ett samhälle som hänger ihop så måste vi måste ha ett sjukvårdssystem som är trovärdigt.

Unionen bör i likhet med LO:s remissyttrande arbeta för att “Patienter med en privat sjukvårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till den offentligt finansierade vården än andra patienter. För att säkra det är det nödvändigt att införa regler så att en vårdgivare som har avtal med en region om att utföra offentligt finansierad vård inte samtidigt kan ha avtal med ett försäkringsbolag för samma sorts vård.”

Det finns säkert mycket annat som Unionen kan göra som jag hemställer till Unionens ledning att undersöka.

/Karin Persson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen