Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Privata försäkringar ger ojämlik vård

Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Publicerad
En sjuksköterska tar blodtrycket på en man
Privata sjukvårdsförsäkringen strider mot principen "vård efter behov". Foto: Samuel Stéen/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dag har många personer en privat sjukvårdsförsäkring. De flesta är gruppförsäkringar som tecknas via arbetsgivare eller fackförbund. Runt hälften av Sveriges fackförbund – främst tjänstemannaförbunden inom Saco och TCO – erbjuder sina medlemmar att teckna en sjukvårdsförsäkring, däribland Unionen (enbart möjligt att teckna för för egenföretagarmedlemmar, reds anm). 

Vi får i tidningar läsa att den offentliga vården är dålig. Försäkringsindustrin tar sikte på detta och ser en affärsmöjlighet. Sälja försäkringar så att den försäkrade ska få möjlighet att få bättre och snabbare vård än den övriga befolkningen. 

Det finns dock ett problem med detta. Vi har en Hälso- och sjukvårdslag som säger “Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”

De privata sjukförsäkringarna är spaden som används för att skapa en ojämlik vård.  

Försäkringsbolagen hävdar att ingen ges företräde genom sjukvårdsförsäkring. Det är som försäkringsbolagen säger olika köer. Det är ju sant. I de fall där vårdföretagen har avtal med både regionen och med försäkringsbolaget ser jag det naturligt att kön, där man lovat att patienten inom sju dagar får träffa en specialistläkare och inom 20 dagar skall få operation om så behövs, blir prioriterad. Det är också för mig omöjligt att förstå att man vill betala för en sjukvårdsförsäkring om man inte får bättre tillgänglighet till vård. 

Ett argument är att den privata vården, som är den som behandlar dem med privata sjukvårdsförsäkringar, tillför resurser. För mig är detta mycket märkligt. Har den privata vården hittat medicinsk personal någon annanstans som låg och tryckte i buskarna?  

Det finns även en ojämlikhet inbyggd i de privata sjukförsäkringarna. Försäkringsverksamhet bygger ju på riskbedömningar, alltså kan man inte låta alla försäkra sig. Det är alltså viktigt att du har en tillräckligt god hälsa för att få försäkra dig. Detta medför att när ett företag tecknar sjukvårdsförsäkring till exempel kan det vara så att deltidssjukskrivna inte tillåts vara med i försäkringskollektivet. 

De privata sjukförsäkringarna är alltså spaden som används för att skapa en ojämlik vård.  Av någon anledning så vill inte politiker och försäkringsbolagen erkänna detta. Min tolkning är att de inte tror att den större delen av medborgarna är för en ojämlik vård. 

Vi är vana att vårt fackliga medlemskap ger oss styrka 

Vi är med i en facklig organisation. Det är möjligt att vi har olika idéer om varför vi gick med. En grundläggande idé är att vi ansluter oss till en facklig organisation för att vi genom att vi är många kan hävda våra intressen. Genom att vi sluter oss samman får vi en större styrka gentemot vår motpart.

Vi är vana att vårt fackliga medlemskap ger oss styrka i förhandlingar med vår motpart arbetsgivaren. Det gäller löner, arbetstid, förmåner. Avtalen ger vid handen att löner, arbetstid, förmåner inte är exakt detsamma inom företag och olika branscher. Detta ser vi som förutsättningarna på arbetsmarknaden.

Men jag har lite svårt att se att det är riktigt att företagens avdragsgilla försäkringar ska ge företräde på kliniker som är anlitade av både försäkringsindustrin och den offentliga vården ifall inte medicinska orsaker föreligger. Likaså tycker jag att det är sorgligt att vi ska slå sönder möjlighet till jämlik sjukvård efter behov.

Det finns problem i sjukvården. Jag kan dock inte se att det på något sätt löses av privata sjukvårdsförsäkringar. Jag kan tänka mig att vårdsamordnare kanske är en god idé till exempel. Administrationen behövs göras lättare eller läggas över på andra grupper. Jag ska inte ge mig in på vad som är problemet och framför allt inte lösningen.  Jag har tilltro till professionen att lösa dessa frågor. 

Jag skulle bli sur om andra fått behandling som jag eller en anhörig hade haft större behov av

Varför jag känner att det här är så viktigt? Jag vill leva i ett samhälle där vi litar på varandra. Det går inte komma ifrån att jag skulle bli sur om andra fått behandling som jag eller en anhörig hade haft större behov av. Ska vi ha ett samhälle som hänger ihop så måste vi måste ha ett sjukvårdssystem som är trovärdigt.

Unionen bör i likhet med LO:s remissyttrande arbeta för att “Patienter med en privat sjukvårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till den offentligt finansierade vården än andra patienter. För att säkra det är det nödvändigt att införa regler så att en vårdgivare som har avtal med en region om att utföra offentligt finansierad vård inte samtidigt kan ha avtal med ett försäkringsbolag för samma sorts vård.”

Det finns säkert mycket annat som Unionen kan göra som jag hemställer till Unionens ledning att undersöka.

/Karin Persson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell

Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige