Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Privata försäkringar ger ojämlik vård

Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Publicerad
En sjuksköterska tar blodtrycket på en man
Privata sjukvårdsförsäkringen strider mot principen "vård efter behov". Foto: Samuel Stéen/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dag har många personer en privat sjukvårdsförsäkring. De flesta är gruppförsäkringar som tecknas via arbetsgivare eller fackförbund. Runt hälften av Sveriges fackförbund – främst tjänstemannaförbunden inom Saco och TCO – erbjuder sina medlemmar att teckna en sjukvårdsförsäkring, däribland Unionen (enbart möjligt att teckna för för egenföretagarmedlemmar, reds anm). 

Vi får i tidningar läsa att den offentliga vården är dålig. Försäkringsindustrin tar sikte på detta och ser en affärsmöjlighet. Sälja försäkringar så att den försäkrade ska få möjlighet att få bättre och snabbare vård än den övriga befolkningen. 

Det finns dock ett problem med detta. Vi har en Hälso- och sjukvårdslag som säger “Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”

De privata sjukförsäkringarna är spaden som används för att skapa en ojämlik vård.  

Försäkringsbolagen hävdar att ingen ges företräde genom sjukvårdsförsäkring. Det är som försäkringsbolagen säger olika köer. Det är ju sant. I de fall där vårdföretagen har avtal med både regionen och med försäkringsbolaget ser jag det naturligt att kön, där man lovat att patienten inom sju dagar får träffa en specialistläkare och inom 20 dagar skall få operation om så behövs, blir prioriterad. Det är också för mig omöjligt att förstå att man vill betala för en sjukvårdsförsäkring om man inte får bättre tillgänglighet till vård. 

Ett argument är att den privata vården, som är den som behandlar dem med privata sjukvårdsförsäkringar, tillför resurser. För mig är detta mycket märkligt. Har den privata vården hittat medicinsk personal någon annanstans som låg och tryckte i buskarna?  

Det finns även en ojämlikhet inbyggd i de privata sjukförsäkringarna. Försäkringsverksamhet bygger ju på riskbedömningar, alltså kan man inte låta alla försäkra sig. Det är alltså viktigt att du har en tillräckligt god hälsa för att få försäkra dig. Detta medför att när ett företag tecknar sjukvårdsförsäkring till exempel kan det vara så att deltidssjukskrivna inte tillåts vara med i försäkringskollektivet. 

De privata sjukförsäkringarna är alltså spaden som används för att skapa en ojämlik vård.  Av någon anledning så vill inte politiker och försäkringsbolagen erkänna detta. Min tolkning är att de inte tror att den större delen av medborgarna är för en ojämlik vård. 

Vi är vana att vårt fackliga medlemskap ger oss styrka 

Vi är med i en facklig organisation. Det är möjligt att vi har olika idéer om varför vi gick med. En grundläggande idé är att vi ansluter oss till en facklig organisation för att vi genom att vi är många kan hävda våra intressen. Genom att vi sluter oss samman får vi en större styrka gentemot vår motpart.

Vi är vana att vårt fackliga medlemskap ger oss styrka i förhandlingar med vår motpart arbetsgivaren. Det gäller löner, arbetstid, förmåner. Avtalen ger vid handen att löner, arbetstid, förmåner inte är exakt detsamma inom företag och olika branscher. Detta ser vi som förutsättningarna på arbetsmarknaden.

Men jag har lite svårt att se att det är riktigt att företagens avdragsgilla försäkringar ska ge företräde på kliniker som är anlitade av både försäkringsindustrin och den offentliga vården ifall inte medicinska orsaker föreligger. Likaså tycker jag att det är sorgligt att vi ska slå sönder möjlighet till jämlik sjukvård efter behov.

Det finns problem i sjukvården. Jag kan dock inte se att det på något sätt löses av privata sjukvårdsförsäkringar. Jag kan tänka mig att vårdsamordnare kanske är en god idé till exempel. Administrationen behövs göras lättare eller läggas över på andra grupper. Jag ska inte ge mig in på vad som är problemet och framför allt inte lösningen.  Jag har tilltro till professionen att lösa dessa frågor. 

Jag skulle bli sur om andra fått behandling som jag eller en anhörig hade haft större behov av

Varför jag känner att det här är så viktigt? Jag vill leva i ett samhälle där vi litar på varandra. Det går inte komma ifrån att jag skulle bli sur om andra fått behandling som jag eller en anhörig hade haft större behov av. Ska vi ha ett samhälle som hänger ihop så måste vi måste ha ett sjukvårdssystem som är trovärdigt.

Unionen bör i likhet med LO:s remissyttrande arbeta för att “Patienter med en privat sjukvårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till den offentligt finansierade vården än andra patienter. För att säkra det är det nödvändigt att införa regler så att en vårdgivare som har avtal med en region om att utföra offentligt finansierad vård inte samtidigt kan ha avtal med ett försäkringsbolag för samma sorts vård.”

Det finns säkert mycket annat som Unionen kan göra som jag hemställer till Unionens ledning att undersöka.

/Karin Persson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att må dåligt ska inte kosta allt

I Sverige ska ingen behöva välja mellan mat och medicin. Ändå är det vardag för många människor med psykisk ohälsa, skriver Conny Allaskog, Rickard Bracken och Kristina Båth Sågänger.
Conny Allaskog Publicerad 8 september 2026, kl 09:16
Depression och ekonomi
Ekonomisk otrygghet är en stark riskfaktor för psykisk ohälsa och självmord, skriver Conny Allaskog, Rickard Bracken och Kristina Båth Sågänger. Foto: Janerik Henriksson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Samtidigt som politiken lyfter psykisk hälsa som en prioriterad fråga har de ekonomiska trygghetssystemen urholkats – med följden att människor inte bara pressas in i fattigdom, utan också längre bort från arbetsmarknaden. Nu kräver tre organisationer som arbetar med psykisk ohälsa att regeringen agerar.

Kristina Båth Sågänger
Kristina Båth Sågänger

Den som vill förstå allvaret behöver bara titta på siffrorna i RSMH rapport Mat eller medicin. Var tredje person med psykisk ohälsa har under det senaste året avstått från nödvändiga läkemedel av ekonomiska skäl. Nästan hälften har inte haft råd att köpa mat. En av fyra har avstått från att söka vård eftersom pengarna inte räckt till. Sju av tio har behövt låna pengar av familj eller vänner för att klara vardagen.

Bakom siffrorna finns människor som ställs inför orimliga val: medicin eller mat. Hyra eller social gemenskap. Vård eller andra nödvändiga utgifter. Det handlar inte om människor som levt över sina tillgångar. Det handlar om människor vars ohälsa sammanfaller med ett trygghetssystem som inte längre ger trygghet.

Det handlar inte om människor som levt över sina tillgångar

Sambandet mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa är sedan länge välkänt och går inte bara åt ett håll. Det är inte bara psykisk ohälsa som leder till ekonomiska problem. Ekonomisk otrygghet är en stark riskfaktor för psykisk ohälsa och självmord.

Conny Allaskog
Conny Allaskog

Socialstyrelsens statistik visar exempelvis att personer som får ekonomiskt bistånd löper en kraftigt förhöjd risk för självmord jämfört med övriga befolkningen. Ändå behandlas detta ofta som separata frågor i den politiska debatten. Psykisk ohälsa diskuteras i termer av vårdköer och behandlingar, medan ekonomisk utsatthet reduceras till arbetsmarknads- eller socialpolitik. Men i människors vardag går dessa frågor inte att skilja åt.

När ekonomin rasar försämras också möjligheterna att återhämta sig. För den som redan kämpar med psykisk ohälsa kan oron över hyran, elräkningen eller nästa matinköp vara det som gör en svår situation ohållbar. Det ser vi tydligt bland de målgrupper våra organisationer möter. Mind vittnar exempelvis om att ekonomiska problem tas upp i vart fjärde samtal till organisationens självmordslinje. Det handlar om människor som riskerar att förlora sina hem, som inte vet hur nästa räkning ska betalas eller som ser skulderna växa utan någon väg ut. Detta är inte bara en fråga om ekonomi. Det blir för många en fråga om liv och död.

Ekonomiska problem tas upp i vart fjärde samtal till organisationens självmordslinje

Under lång tid har sjuk- och aktivitetsersättningen urholkats. En ny granskning från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) visar att sjukersättningen successivt har tappat sin roll som ett faktiskt inkomstskydd. När skyddet försämras över tid får det i praktiken stora konsekvenser för människor som är långvarigt sjuka, som steg för steg får allt sämre ekonomiska förutsättningar att klara sin vardag. Samtidigt har levnadskostnaderna för mat, boende och andra nödvändigheter ökat kraftigt, vilket ytterligare urholkar ekonomin för den som står utanför arbetsmarknaden på grund av sjukdom.

Rickard Bracken
Rickard Bracken

Detta är inte bara en fråga om individens ekonomi, utan om hur välfärdssystemet faktiskt fungerar i praktiken. När människor inte har råd med behandling, mediciner eller grundläggande levnadsomkostnader försvåras både återhämtning och möjligheten att återgå i arbete eller studier – vilket i förlängningen också innebär att ett svagare skyddsnät riskerar att motverka sitt eget syfte.

Därför kräver våra organisationer två konkreta åtgärder:

För det första måste sjuk- och aktivitetsersättningen samt det ekonomiska biståndet höjas och indexeras så att de följer löneutvecklingen i samhället. Ingen ska bli fattigare för varje år som går därför att man har en psykisk ohälsa.

För det andra måste regeringen tillsätta en utredning om hur de senaste decenniernas förändringar i de ekonomiska trygghetssystemen påverkar personer med psykisk ohälsa.

Kunskapen om sambanden mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa har blivit mer robust under de senaste åren och det råder inte någon tvekan om detta faktum. Det som saknas är politiska beslut som utgår från den verkligheten. Ytterst handlar detta om vilket samhälle vi vill ha. Vi hoppas på ett samhälle där trygghetssystemen faktiskt gör det de är tänkta att göra – ger trygghet när livet är som svårast. Att må dåligt ska inte behöva kosta allt.

/Conny Allaskog, ordförande, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH)

Rickard Bracken, generalsekreterare, MIND

Kristina Båth Sågänger, ordförande, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)

Debatt

Debatt: Är vi 60-plussare inte värda mer?

Ge bidrag till arbetsgivare som vill anställa en person över 55 år och låt anställda kombinera deltid och a-kassa, skriver Lars Haraldsson.
Lars Haraldsson Publicerad 1 september 2026, kl 06:08
Äldre som arbetar
Att få ett jobb när du är över 60 år handlar bara om kontakter, skriver Lars Haraldsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Lars Haraldsson

Långtidsarbetslös och över 60 år, lyckas du lösa den ekvationen är du värd nobelpriset.

Debatten om arbetsmarknaden har hamnat i skymundan inför valet. Det måste ju vara viktigt att vi får folk i arbete som sen betalar skatt så vi kan lösa andra problem. Vad behöver politikerna fokusera på? Jo, Arbetsförmedlingen och a-kassans stelbenta regler och ålderismen. 

Hade jag inte behövt söka ett visst antal jobb för att få a-kassa, hade jag lagt ner kontakten med Arbetsförmedlingen för länge sedan. Förr fyllde de en funktion där de förmedlade jobb mellan arbetsgivare och arbetstagare. Nu är de mer en byråkratisk kontrollenhet. 

Vid min ålder är det kontakter som gäller, för svaren på ansökningarna lyder oftast: ”Tack för visat intresse, men tjänsten är tillsatt av annan sökande.” 

När de 300 stämpeldagarna håller på att ta slut så vaknar AF till ordentligt, och man hamnar i en arbetsmarknadsåtgärd. Det blir det Rusta & Matcha, lära sig skriva cv, personliga brev och praktik. 

För några år sedan när jag frågade om hjälp till en praktikplats fick jag till svar: ” Nej du har för många stämpeldagar kvar!”  Varför är det så? Ovanstående åtgärder borde sättas in direkt när man blivit arbetslös, för det är då man är mest på hugget att komma in på arbetsmarknaden igen. 

Vid min ålder är det kontakter som gäller

En annan sak är 60-veckorsregeln. Den innebär att du kan kombinera deltid med a-kassa under en 60-veckorsperiod. Efter det får du välja att antingen bara arbeta deltid, eller att bli helt arbetslös och stämpla. AF avgör vilket som ger dig mest pengar. Ger deltidsjobbet dig mer pengar än att stämpla måste du välja att arbeta utan ersättning från a-kassan. Varför tycker jag att detta är fel? Jo:

1.Om du redan har ett jobb och är inne på arbetsmarknaden så är det lättare att få ett heltidsjobb.

2. Du kan på detta sätt skaffa dig kontakter och man syns och visar att du vill jobba.

3. Du betalar en del skatt och minskar beroendet av bidrag.

Det finns de som bara kan få ett deltidsjobb och då är detta att stjälpa personen i stället för att hjälpa den arbetslöse. Det är kanske den här delen med bidraget som gör att person kan fortsätta arbeta. 

Vi skulle förmodligen få färre arbetslösa om man fick jobba deltid under en längre tid, med fortsatt stöd från a-kassan.

De som blir arbetslösa vid den åldern är inte pensionen ett alternativ

I dag kan arbetsgivarna få bidrag när de anställer ungdomar, funktionsnedsatta, och dem som arbetstränar. Varför finns det ingen form av bidrag för att anställa någon som är över 55? 

De som blir arbetslösa vid den åldern är inte pensionen ett alternativ. Om man inte kan få ett nytt jobb kommer pensionen att urholkas ordentligt. Man får då ta till de besparingarna som man skulle haft för att få en dräglig ålderdom. 

Detta kan även bidra till sociala problem och fler fattigpensionärer. Att inte få de här människorna i arbete är både en tragedi för dem själva. men även för samhället. Samhället förlorar här en stor kunskapsbank som kunde komma oss alla till nytta. 

När jag talade med en arbetslös medelålders man, om vilka han skulle rösta på i valet, så svarade han:

”Jag röstar på det partiet som kan hjälpa mig att komma in på arbetsmarknaden igen, så att man inte skall behöva känna sig som en mogen fallfrukt!” 

/Lars Haraldsson