Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Privata försäkringar ger ojämlik vård

Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Publicerad
En sjuksköterska tar blodtrycket på en man
Privata sjukvårdsförsäkringen strider mot principen "vård efter behov". Foto: Samuel Stéen/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dag har många personer en privat sjukvårdsförsäkring. De flesta är gruppförsäkringar som tecknas via arbetsgivare eller fackförbund. Runt hälften av Sveriges fackförbund – främst tjänstemannaförbunden inom Saco och TCO – erbjuder sina medlemmar att teckna en sjukvårdsförsäkring, däribland Unionen (enbart möjligt att teckna för för egenföretagarmedlemmar, reds anm). 

Vi får i tidningar läsa att den offentliga vården är dålig. Försäkringsindustrin tar sikte på detta och ser en affärsmöjlighet. Sälja försäkringar så att den försäkrade ska få möjlighet att få bättre och snabbare vård än den övriga befolkningen. 

Det finns dock ett problem med detta. Vi har en Hälso- och sjukvårdslag som säger “Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”

De privata sjukförsäkringarna är spaden som används för att skapa en ojämlik vård.  

Försäkringsbolagen hävdar att ingen ges företräde genom sjukvårdsförsäkring. Det är som försäkringsbolagen säger olika köer. Det är ju sant. I de fall där vårdföretagen har avtal med både regionen och med försäkringsbolaget ser jag det naturligt att kön, där man lovat att patienten inom sju dagar får träffa en specialistläkare och inom 20 dagar skall få operation om så behövs, blir prioriterad. Det är också för mig omöjligt att förstå att man vill betala för en sjukvårdsförsäkring om man inte får bättre tillgänglighet till vård. 

Ett argument är att den privata vården, som är den som behandlar dem med privata sjukvårdsförsäkringar, tillför resurser. För mig är detta mycket märkligt. Har den privata vården hittat medicinsk personal någon annanstans som låg och tryckte i buskarna?  

Det finns även en ojämlikhet inbyggd i de privata sjukförsäkringarna. Försäkringsverksamhet bygger ju på riskbedömningar, alltså kan man inte låta alla försäkra sig. Det är alltså viktigt att du har en tillräckligt god hälsa för att få försäkra dig. Detta medför att när ett företag tecknar sjukvårdsförsäkring till exempel kan det vara så att deltidssjukskrivna inte tillåts vara med i försäkringskollektivet. 

De privata sjukförsäkringarna är alltså spaden som används för att skapa en ojämlik vård.  Av någon anledning så vill inte politiker och försäkringsbolagen erkänna detta. Min tolkning är att de inte tror att den större delen av medborgarna är för en ojämlik vård. 

Vi är vana att vårt fackliga medlemskap ger oss styrka 

Vi är med i en facklig organisation. Det är möjligt att vi har olika idéer om varför vi gick med. En grundläggande idé är att vi ansluter oss till en facklig organisation för att vi genom att vi är många kan hävda våra intressen. Genom att vi sluter oss samman får vi en större styrka gentemot vår motpart.

Vi är vana att vårt fackliga medlemskap ger oss styrka i förhandlingar med vår motpart arbetsgivaren. Det gäller löner, arbetstid, förmåner. Avtalen ger vid handen att löner, arbetstid, förmåner inte är exakt detsamma inom företag och olika branscher. Detta ser vi som förutsättningarna på arbetsmarknaden.

Men jag har lite svårt att se att det är riktigt att företagens avdragsgilla försäkringar ska ge företräde på kliniker som är anlitade av både försäkringsindustrin och den offentliga vården ifall inte medicinska orsaker föreligger. Likaså tycker jag att det är sorgligt att vi ska slå sönder möjlighet till jämlik sjukvård efter behov.

Det finns problem i sjukvården. Jag kan dock inte se att det på något sätt löses av privata sjukvårdsförsäkringar. Jag kan tänka mig att vårdsamordnare kanske är en god idé till exempel. Administrationen behövs göras lättare eller läggas över på andra grupper. Jag ska inte ge mig in på vad som är problemet och framför allt inte lösningen.  Jag har tilltro till professionen att lösa dessa frågor. 

Jag skulle bli sur om andra fått behandling som jag eller en anhörig hade haft större behov av

Varför jag känner att det här är så viktigt? Jag vill leva i ett samhälle där vi litar på varandra. Det går inte komma ifrån att jag skulle bli sur om andra fått behandling som jag eller en anhörig hade haft större behov av. Ska vi ha ett samhälle som hänger ihop så måste vi måste ha ett sjukvårdssystem som är trovärdigt.

Unionen bör i likhet med LO:s remissyttrande arbeta för att “Patienter med en privat sjukvårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till den offentligt finansierade vården än andra patienter. För att säkra det är det nödvändigt att införa regler så att en vårdgivare som har avtal med en region om att utföra offentligt finansierad vård inte samtidigt kan ha avtal med ett försäkringsbolag för samma sorts vård.”

Det finns säkert mycket annat som Unionen kan göra som jag hemställer till Unionens ledning att undersöka.

/Karin Persson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vänta inte med transparens kring löner

Företag som är tydliga med hur löner sätts uppfattas som attraktiva arbetsgivare. Lönetransparensdirektivet är en konkurrensfördel, skriver Karen White.
Karen White Publicerad 25 augusti 2026, kl 09:15
lönetransparensdirektiv
Med lönetransparensdirektivet ska det bli tydligare vad din kollega tjänar. Adam Wrafter/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den 7 juni gick tidsfristen ut för EU-ländernas implementering av lönetransparensdirektivet. Runt om i Europa förbereder sig arbetsgivare, myndigheter och arbetstagare för en ny verklighet där löner blir mindre hemliga och lönesättning mer transparent.

Sverige har valt en annan väg.

Karen White

Regeringen har skjutit upp implementeringen av direktivet, med hänvisning till att arbetsgivare behöver mer tid för att anpassa sig till de nya kraven. Samtidigt pågår en diskussion om att förändra eller begränsa delar av genomförandet.

Som någon som arbetar med arbetsmarknadsfrågor i hela Europa ser jag ett mönster som är värt att uppmärksamma. I många länder har debatten om lönetransparens handlat om hur förändringen ska genomföras. I Sverige har debatten i allt högre grad kommit att handla om huruvida den ska genomföras alls.

Arbetstagare förväntar sig större insyn än tidigare

Det är en ovanlig position för ett land som historiskt ofta har gått före i frågor om jämställdhet och rättvisa på arbetsmarknaden.

Det är också en position som riskerar att hamna på kollisionskurs med vad arbetstagarna själva vill.

I en undersökning som vi gjort uppger 59 procent av svenskarna att de är negativa till beslutet att skjuta upp införandet av lönetransparensdirektivet. Endast 14 procent är positiva. Samtidigt anser 71 procent att svenska arbetsgivare inte är tillräckligt transparenta kring hur löner sätts.

Det är siffror som förvånar mindre när man ser utvecklingen i ett europeiskt perspektiv.

Oavsett om man tittar på Tyskland, Frankrike, Nederländerna eller Storbritannien finns en tydlig trend: arbetstagare förväntar sig större insyn än tidigare. Frågor som för bara några år sedan betraktades som känsliga – exempelvis lönespann i jobbannonser eller rätten att förstå hur löner sätts – ses i dag allt oftare som självklar information.

Den utvecklingen drivs inte främst av lagstiftare. Den drivs av arbetsmarknaden.

Det märks inte minst i rekrytering.

När debatten reduceras till administrativa kostnader missar vi den större frågan

Alltför ofta beskrivs lönetransparens som en fråga om reglerad efterlevnad. Men i praktiken handlar det lika mycket om konkurrenskraft. Organisationer som är tydliga med hur löner sätts och vilka nivåer som gäller uppfattas i allt högre grad som mer attraktiva arbetsgivare.

Undersökningen visar också att transparens påverkar förtroendet. Tre av fyra svenskar uppger att ökad öppenhet kring löner skulle stärka deras tillit till arbetsgivaren. Samtidigt säger 77 procent att de själva skulle vara bekväma med att kollegor känner till deras lön.

Det är särskilt intressant eftersom motståndet mot lönetransparens ofta motiveras med att öppenhet skulle skapa konflikter eller obehag på arbetsplatsen Många medarbetare verkar snarare uppleva bristen på transparens som ett större problem än transparensen i sig.

Det betyder inte att alla delar av direktivet är okomplicerade. Arbetsgivare behöver tid att anpassa processer, utbilda chefer och säkerställa att lönestrukturer är genomtänkta. Den diskussionen förs i hela Europa.

Men när debatten reduceras till administrativa kostnader riskerar man att missa den större frågan.

Lönetransparens handlar ytterst om förtroende. Om människor förstår hur beslut fattas ökar möjligheten att uppleva dem som rättvisa, även när utfallet inte alltid blir det man själv önskar.

Lönetransparens handlar ytterst om förtroende

Sverige har fortfarande möjlighet att vara en ledande röst i den utvecklingen. Men det förutsätter att diskussionen flyttas från frågan om hur länge förändringen kan skjutas upp till frågan om hur den genomförs på bästa sätt.

För medan politiken diskuterar tidsplaner har många arbetstagare redan gjort sin bedömning. De efterfrågar större insyn, större tydlighet och större öppenhet kring löner än vad de upplever i dag.

Det är ett budskap som svenska beslutsfattare och arbetsgivare bör lyssna på.

/Karen White, Head of Public Policy på HR företaget DEEL. 

Debatt

Debatt: Sveriges största tillväxthot är bristen på chefer

Sverige står inför ett växande ledarskapsgap. Problemet är inte brist på ambition, utan att chefsrollen blivit strukturellt ohållbar, skriver Caroline Thunved och Malin Wranding.
Caroline Thunved Publicerad 18 augusti 2026, kl 09:15
Färre vill bli chefer
I framtiden kommer det att saknas chefer på Sveriges arbetsplatser. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inom de kommande tio åren väntas över 90 000 chefer lämna arbetslivet. Samtidigt ökar svårigheterna att rekrytera och behålla nya ledare. Det är inte bara en HR-fråga, utan en fråga om svensk konkurrenskraft, tillväxt och omställningsförmåga.

Caroline Thunved

I dagens kunskapsintensiva ekonomi är ledarskap inte ett mjukt värde. Det är en avgörande produktionsfaktor. När ledarskapet brister påverkas företags förmåga att växa, hantera förändring, driva innovation och behålla kompetens. Det handlar inte om att människor saknar vilja att leda. Tvärtom visar data från bland annat SCB, Ledarna och Sveriges Ingenjörer att intresset för ledarskap finns. Problemet är att förutsättningarna inte längre håller.

Dagens chefer förväntas inte bara leverera resultat. De ska samtidigt leda i ständig omställning, hantera AI, bygga resilienta organisationer, säkerställa krav inom cyber- och informationssäkerhet och skapa kultur, engagemang och psykologisk trygghet. Det är ett generalistuppdrag med betydligt högre krav än tidigare.

Ledarskap handlar inte främst om kunskap, utan om beteende

Samtidigt har organisationernas sätt att stötta ledarskap inte utvecklats i samma takt. Förväntningarna från yngre generationer har dessutom förändrats. Transparens, dialog, kultur och värderingsstyrt ledarskap ses idag som självklarheter. Det ökar ytterligare trycket på en redan komplex roll.

Malin Wranding

Konsekvenserna börjar bli tydliga. Fler organisationer vittnar om svårigheter att rekrytera och behålla chefer. Samtidigt visar forskning att ett teams engagemang påverkas direkt av närmaste chef. När ledarskapet brister påverkar det inte bara individen, utan hela organisationens prestation och långsiktiga konkurrenskraft.

Trots detta behandlas ledarskap fortfarande ofta som något som kan lösas genom punktinsatser. Kurser, föreläsningar och inspirationsdagar fortsätter att dominera kompetensutvecklingen, trots att forskning länge visat att endast en liten del omsätts i faktisk beteendeförändring.

Det räcker inte.

Ledarskap handlar inte främst om kunskap, utan om beteende. Och beteende utvecklas inte i klassrum, utan i vardagen. I möten, beslut, återkoppling och situationer som uppstår mellan människor varje dag. Precis som inom elitidrott utvecklas prestation genom kontinuerlig träning, inte genom enstaka insatser.

Om vi menar allvar med att fler ska vilja ta chefsroller behöver vi börja där.

Tre förändringar är särskilt avgörande:

För det första: gör uppdraget rimligt.
Många chefer har idag ett ansvarsspann och en kravbild som inte är hållbar. Tydligare prioriteringar och bättre organisatoriska förutsättningar är avgörande för att rollen ska vara attraktiv över tid.

För det andra: bygg strukturer för kontinuerlig utveckling.
Ledarskap måste tränas löpande i vardagen, inte enbart genom tillfälliga utbildningsinsatser. Organisationer behöver skapa utrymme för reflektion, feedback och praktisk tillämpning.

För det tredje: ta ledarskap på organisatoriskt allvar.
Ledarskap är inte en individuell fråga, det är en strategisk kapacitetsfråga. Hur väl chefer lyckas påverka organisationers resultat, kultur och långsiktiga hållbarhet.

Ta ledarskap på organisatoriskt allvar

Om vi inte adresserar detta riskerar bristen på hållbart ledarskap att bli en av de största flaskhalsarna för svensk tillväxt och konkurrenskraft de kommande åren.

Vi behöver sluta fråga varför människor inte vill bli chefer och börja fråga vad det är med chefsrollen som gör att allt fler tvekar.

/Caroline Thunved
Tidigare vd och generalsekreterare för Sveriges Kommunikatörer, driver i dag konsultbolag.

Malin Wranding
Ledarskaps- och organisationskonsult, driver i dag konsultbolag.