Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Försäkringskassans avslag tar inte bort problemet – det bara flyttas

När Försäkringskassan säger nej till ersättning försvinner inte behoven – bara stödet. Resultatet blir att sjuka människor faller mellan systemen och att kostnaderna vältras över på kommuner och vård, medan individens liv rasar i fritt fall, skriver Lena Hallonlöf.
Lena Hallonlöf Publicerad 2 juni 2026, kl 09:15
Försäkringskassan nekar sjukersättning
Försäkringskassan har skapat ett dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning, skriver Lena Hallonlöf. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Försäkringskassans ska skapa ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Du och jag betalar in till denna försäkring genom att betala skatt, i tron om att den fungerar. Men för många blir kontakten med myndigheten en chock. De möts av ett system med allvarliga brister, nekas ersättning när de blir sjuka och hamnar i en nedåtgående spiral ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. 

När Försäkringskassan ger avslag betyder det inte att problemet försvinner. Det betyder bara att man belastar andra system inom bland annat vården och kommunerna då en del personer hamnar utanför systemet.

Så hur ser verkligheten ut? 

Lena Hallonlöf

Försäkringskassan har kritiserats av flera instanser. Bland annat för att de tolkar lagstiftningen för snävt i linje med praxis och styrning. Det skapar en enorm frustration för individen, läkare, vården, familjer, och advokater. Många hamnar även i ett glapp mellan olika system. Man anses för frisk för att få stöd, men är för sjuk för att kunna söka och få ett jobb. 

Problematiken med att behöva stå till arbetsmarknadens förfogande trots att man är sjuk för att skydda sin sjukpenningsgrundande inkomst är en juridisk paradox. Att få motsägelsefulla krav från två olika myndigheter, såsom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skapar en enorm stress.

Att ge avslag betyder inte att problemet försvinner

Myndigheten har även fått anmärkningar om rättsliga brister i beslut om återkrav angående sjukpenning och föräldrapenning. Och att handläggningstiderna är för långa.

Här kommer ett exempel på hur det kan slå. Namnet är fiktivt men inte situationen. 

Tänk dig en ensamstående mamma (vi kan kalla henne Åsa) med två barn som efter fem års heltidssjukskrivning plötsligt kastas ut ur systemet. Hon får ingen sjukpenning under tiden som FK ser över hennes begäran av omprövning och ingen sjukpenning när ärendet går vidare till förvaltningsrätten. 

Att få ett slutgiltigt beslut kan ta flera månader. Samtidigt kräver Försäkringskassan att hon ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att söka jobb på heltid för att få behålla sin SGI. Åsa upptäcker då att hon inte kvalificerar för a-kassa även om hon troget betalat in till den då han varit sjukskriven. Hon blir erbjuden Aktivitetsstöd, via Arbetsförmedlingen, som är på en mycket låg ekonomisk nivå.

Under de kommande månaderna försämras Åsas hälsa på grund av den ekonomiska pressen. Elen stängs av, och hon orkar inte öppna Kivra för att betala räkningarna. För att betala för mat så tar hon ett snabblån med hög ränta. ”Hur hamnade jag här?” tänker hon nästan dagligen. Denna berättelse är mycket vanligare än vi tror i dagens Sverige. 

Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem för att notera begränsningarna i vardagen?

Även Justitieombudsmannen har riktat kritik mot FK för brister i utredningar. Ett mycket vanligt och återkommande standardsvar när det blir avslag är exempelvis att ”det saknas objektiva fynd” av läkaren. Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem en hel dag för att notera begränsningarna i vardagen? 

Ytterligare ett exempel på hur det ofta blir, utifrån mina erfarenheter: 

Ove har varit sjukskriven för utmattning och depression.  Ett standardsvar kan då vara:

”Försäkringskassan bedömer att dina besvär inte är så omfattande att du inte skulle klara av ett lättare och mindre stressigt arbete. Sådana arbeten finns till exempel inom yrkesgruppen: ekonomi, värdering och administration.  Arbetsuppgifterna har fasta ramar och utförs i strukturerade sammanhang.”

Ove får förslag om att arbeta med ekonomi då det är förutsägbart. Man tar ingen hänsyn till att Ove aldrig har arbetat med ekonomi förut och att han inte har kraft att gå en utbildning. Man kan fråga sig om det är rättssäkert att många individer får samma standardsvar utan att man tagit hänsyn till personens utbildning, cv och förutsättningar? 

Myndigheten har enligt lag ett samordningsansvar i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. Det innebär bland annat att de ska utreda behovet av rehabilitering och samverka med andra aktörer. 

Men det fungerar inte i praktiken. Varför? 

Det beror på sättet systemet är konstruerat. Handläggare träffar oftast inte personen direkt utan tar beslut på skriftliga underlag. 

Visst kan handläggarna luta sig mot interna jurister och medicinskt kunniga personer, men dessa personer anser jag omöjligt kan vara objektiva. Att man även tittar på saker ur ett juridiskt perspektiv gör att fokus skiftas från själva sjukdomen till att se om den passar in i lagens formuleringar.

Handläggare ska tolka avancerade läkarutlåtanden. Och när FK avfärdar läkares kliniska bedömningar av symptom som inte syns på ett provsvar (till exempel vid utmattningssyndrom eller smärta) så underminerar de en hel profession. 

Läkare lägger enormt mycket tid på att komplettera intyg som FK ändå underkänner. Detta skapar en resursförlust för hela sjukvården. 

Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning

FK har skapat ett juridiskt dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning. Läkarens sjukintyg väger tungt men läkare har inte en juridisk utbildning. Systemet är tänkt att vara rättssäkert och likvärdigt, men i praktiken kräver det en nivå av precision som många – både patienter och läkare – inte har rimliga förutsättningar att leverera. 

Läkare är utbildade i att diagnostisera och behandla – inte i att formulera sig enligt de juridiska kriterier som styr sjukpenningen. Trots att man är sjuk förväntas man samordna läkare, förstå beslut, formulera juridiska invändningar och begära omprövning. Även personer som har flera utlåtande från olika läkare blir ibland nekade sjukpenning. 

I slutändan styrs FK av regleringsbrev från regeringen. Om målet är att sänka sjuktalen så prioriteras inte rehabiliterande insatser för återgång i arbete. Kostnader flyttas från staten till kommunerna. Detta gynnar inte någon i slutändan.

Hur är det möjligt att man inom politiken inte behöver använda sig av konsekvensanalyser och tänka långsiktigt? Hur bristfälliga och rättsosäkra beslut kostar samhället mer pengar i slutändan? 

I framtiden vill jag se mer rättssäkra bedömningar, tillfällig ersättning under omprövning, och att SGI skyddas automatiskt under omprövning.

Jag önskar också att myndigheter samarbetar, bättre dialog med behandlade läkare och patient, starkare rehabiliteringsfokus och kortare handläggningstider.

Sist vill jag ha krav på individuella motiveringar och större vikt vid behandlande läkares bedömning. 

Frågan är inte om vi har råd att reformera Försäkringskassan – utan om vi har råd att låta bli.

/Lena Hallonlöf