Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Är vi 60-plussare inte värda mer?

Ge bidrag till arbetsgivare som vill anställa en person över 55 år och låt anställda kombinera deltid och a-kassa, skriver Lars Haraldsson.
Lars Haraldsson Publicerad 1 september 2026, kl 06:08
Äldre som arbetar
Att få ett jobb när du är över 60 år handlar bara om kontakter, skriver Lars Haraldsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Lars Haraldsson

Långtidsarbetslös och över 60 år, lyckas du lösa den ekvationen är du värd nobelpriset.

Debatten om arbetsmarknaden har hamnat i skymundan inför valet. Det måste ju vara viktigt att vi får folk i arbete som sen betalar skatt så vi kan lösa andra problem. Vad behöver politikerna fokusera på? Jo, Arbetsförmedlingen och a-kassans stelbenta regler och ålderismen. 

Hade jag inte behövt söka ett visst antal jobb för att få a-kassa, hade jag lagt ner kontakten med Arbetsförmedlingen för länge sedan. Förr fyllde de en funktion där de förmedlade jobb mellan arbetsgivare och arbetstagare. Nu är de mer en byråkratisk kontrollenhet. 

Vid min ålder är det kontakter som gäller, för svaren på ansökningarna lyder oftast: ”Tack för visat intresse, men tjänsten är tillsatt av annan sökande.” 

När de 300 stämpeldagarna håller på att ta slut så vaknar AF till ordentligt, och man hamnar i en arbetsmarknadsåtgärd. Det blir det Rusta & Matcha, lära sig skriva cv, personliga brev och praktik. 

För några år sedan när jag frågade om hjälp till en praktikplats fick jag till svar: ” Nej du har för många stämpeldagar kvar!”  Varför är det så? Ovanstående åtgärder borde sättas in direkt när man blivit arbetslös, för det är då man är mest på hugget att komma in på arbetsmarknaden igen. 

Vid min ålder är det kontakter som gäller

En annan sak är 60-veckorsregeln. Den innebär att du kan kombinera deltid med a-kassa under en 60-veckorsperiod. Efter det får du välja att antingen bara arbeta deltid, eller att bli helt arbetslös och stämpla. AF avgör vilket som ger dig mest pengar. Ger deltidsjobbet dig mer pengar än att stämpla måste du välja att arbeta utan ersättning från a-kassan. Varför tycker jag att detta är fel? Jo:

1.Om du redan har ett jobb och är inne på arbetsmarknaden så är det lättare att få ett heltidsjobb.

2. Du kan på detta sätt skaffa dig kontakter och man syns och visar att du vill jobba.

3. Du betalar en del skatt och minskar beroendet av bidrag.

Det finns de som bara kan få ett deltidsjobb och då är detta att stjälpa personen i stället för att hjälpa den arbetslöse. Det är kanske den här delen med bidraget som gör att person kan fortsätta arbeta. 

Vi skulle förmodligen få färre arbetslösa om man fick jobba deltid under en längre tid, med fortsatt stöd från a-kassan.

De som blir arbetslösa vid den åldern är inte pensionen ett alternativ

I dag kan arbetsgivarna få bidrag när de anställer ungdomar, funktionsnedsatta, och dem som arbetstränar. Varför finns det ingen form av bidrag för att anställa någon som är över 55? 

De som blir arbetslösa vid den åldern är inte pensionen ett alternativ. Om man inte kan få ett nytt jobb kommer pensionen att urholkas ordentligt. Man får då ta till de besparingarna som man skulle haft för att få en dräglig ålderdom. 

Detta kan även bidra till sociala problem och fler fattigpensionärer. Att inte få de här människorna i arbete är både en tragedi för dem själva. men även för samhället. Samhället förlorar här en stor kunskapsbank som kunde komma oss alla till nytta. 

När jag talade med en arbetslös medelålders man, om vilka han skulle rösta på i valet, så svarade han:

”Jag röstar på det partiet som kan hjälpa mig att komma in på arbetsmarknaden igen, så att man inte skall behöva känna sig som en mogen fallfrukt!” 

/Lars Haraldsson