Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag

Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping