Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gränslöst arbetsliv skapar ohälsa bland unga

Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Publicerad
tändstickor som håller på att brinna ut
Ett gränslöst arbetsliv utan klara strukturer kan skapa stress bland unga som är vana vid skolans schemalagda ramar, skriver Petra Skoglund. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under de senaste åren har sjukfrånvaron bland unga vuxna ökat dramatiskt, framför allt på grund av psykisk ohälsa. Feelgoods Jobbhälsorapport 2024 visar en dold och upprepad sjukfrånvaro bland unga medarbetare. Medarbetare under 30 år har dubbelt så ofta upprepad korttidssjukfrånvaro (mer än sex gånger per år), jämfört med äldre kollegor. 

Efter att ha arbetat som HR-chef och strateg inom spelbranschen och techindustrin under några år tycker jag mig se en bekymrande trend. Kraven på närvaro och leverans är ofta diffusa hos de bolag som många unga söker sig till. Dessa bolag erbjuder i stor utsträckning fria arbetstider och möjlighet att jobba heltid på distans, även för den som kommer från skolan – och långt innan man landat i sin yrkesroll. 

Otydligheten kan skapa en känsla av otillräcklighet och leda till att unga medarbetare tar på sig för mycket, vilket på sikt kan resultera i utmattning och sjukskrivning. När är jag ”bra nog”? Vad förväntas av mig och hur vet jag att jag lever upp till kraven?

Friheten är ett tveeggat svärd

Min erfarenhet från spelbranschen och tech-start-ups är att friheten är ett tveeggat svärd som i värsta fall skapar osäkerhet och svaga sociala nätverk på arbetsplatsen. Tillit och gemenskap byggs inte upp i den utsträckning som behövs. Man är bara sin senaste leverans och ”en i mängden på skärmen” för varandra. Arbetstiden är i praktiken helt oreglerad eftersom ingen riktigt vet när och hur man arbetar. Man söker sig till – och kämpar för – en frihet som sedan riskerar att göra en sjuk.

I sin bok Kasam på jobbet beskriver Ann-Sofie Forsmark hur arbetsgivare kan stärka känslan av sammanhang för sina medarbetare. Genom att fokusera på begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet kan man skapa en arbetsmiljö där fler känner sig trygga och engagerade. På arbetsplatser med många unga medarbetare är det affärskritiskt med tydlighet.

Jag tycker att vi måste bli mer medvetna om att helt fria arbetstider och möjligheten att arbeta var som helst, när som helst, kan bidra till stress och ohälsa. Det kan bli svårare för medarbetarna att sätta gränser och skapa struktur, vilket i sin tur kan påverka deras känsla av kontroll och välmående. Extra sköra är alla de med NPF-diagnoser som ofta mår bäst med tydliga ramar. 

Man är bara sin senaste leverans

För att stödja unga i arbetslivet och minska sjukfrånvaron rekommenderar jag:
 

  • Skapa tydlighet. Se till att arbetsuppgifter och förväntningar är tydligt definierade. Tydliga arbetsbeskrivningar, riktlinjer för förväntad närvaro på kontoret och regelbunden feedback kan hjälpa medarbetare att förstå vad som förväntas av dem och hur de presterar.
     
  • Bygg stöttande onboarding-program. Första tiden på en arbetsplats är avgörande. Genom en strukturerad introduktion med en stor del av tiden på kontoret kan arbetsgivare hjälpa nya medarbetare att känna sig hemma och förmedla en tydlig bild av roller och ansvarsområden.
     
  • Främja balans och återhämtning. Det är viktigt att arbetsgivare signalerar att återhämtning är en del av en hållbar arbetsinsats. Detta kan ske genom att sätta tydliga gränser mellan arbete och fritid samt att erbjuda verktyg och resurser för stresshantering. Genom att skapa tydliga ramarbetstider när man ska vara närvarande, delta på möten och svara på mail, blir det också tydligare när man kan vara ledig.

Unga vuxnas utmaningar i arbetslivet handlar inte bara om deras anpassningsförmåga och behov av självständighet. De visar också att arbetsplatser behöver hitta en bättre balans mellan frihet och struktur för att främja sina anställdas hälsa och utveckling.

/Petra Skoglund

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag