Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Medarbetarenkäter löser sällan problem

De flesta tycker att den fyller en funktion. Samtidigt upplever 70 procent att det som skaver kvarstår efter en medarbetarenkät. Det visar den Novus-undersökning Kollega låtit göra.  
Lina Björk Publicerad
illustration av papper med medarbetarundersökning
Många anställda suckar när det är dags för den årliga medarbetarenkäten. Kollegas undersökning visar att en majoritet tror att problemen de påtalar kommer att kvarstå även året efter. Illustration: Karolina Lilliequist

Ett mätinstrument som stjäl medarbetarnas tid eller ett bra finger i luften om hur anställda mår? Det råder delade meningar om vilka effekter medarbetarundersökningar egentligen har. 

I en undersökning som Kollega låtit göra bland medlemmar i Unionen uppger majoriteten att de har genomfört en medarbetarundersökning det senaste året. Efter att medarbetarundersökningen har genomförts uppger åtta av tio att den följts upp. Däremot svarar 70 procent att de problem som kom fram troligtvis kommer att kvarstå nästa år. Kollega har även pratat med flera som deltagit i den digitala enkäten.

Bra chefer kan skilja på sig själv och företaget

Andreas, som jobbar inom transportsektorn, är en av dem som nyligen svarat på frågor om sitt jobb.

– Enkäterna ger mig ingenting. I början fyllde jag i rätt utförligt, kom med förslag på förbättringar. Nu är det tredje året i rad med samma frågor och ingen förändring, så nu fyller jag i pliktskyldigt, men inte mer än så, säger han.

En man som jobbar på ett it-bolag säger:

– Vår ledningsgrupp har fått kritik flera år i rad. Men sedan är det ändå vi anställda som sitter i grupper och ska komma på lösningar på hur vi ska komma vidare. Jag skulle önska att dem kritiken handlade om fick avsätta tid för lite problemlösning ibland.

Sonja, som jobbar som ingenjör, tycker att resultatet behandlats olika från år till år beroende på vilken chef hon haft.

– Bra chefer kan skilja på sig själv och företaget, tar till sig kritik och vill göra något åt saken. Men jag har också haft dåliga chefer som blivit arga på dåliga siffror, anklagat personalen för att ljuga och vara överdrivet gnälliga. Det ökar ju inte viljan att påtala brister, säger hon.
 

Chefer får lite stöd

I Kollegas systertidning Chef & Karriär fick chefer svara på liknande frågor om medarbetarenkäter. Där svarade majoriteten att de tyckte att de var bra, men över hälften upplevde också att man bara fått lite eller inget stöd från ledningen för att komma till rätta med de problem som framkommit.

Anna, som jobbar som chef på ett it-bolag känner igen problemet.– Min känsla är att chefen står rätt ensam med resultatet. Framför allt om det handlar om kritik mot en själv. Jag har själv fått feedback som gjort mig ledsen och fundersam och hade behövt hjälp att skilja ut vad som är sak och person. Kan man göra det så växer man som ledare, men utan stöd blir det bara ett konstaterande att du är dålig, säger hon.

Enkäten kändes som ett hån

Peter Svensson, docent inom marknadsföring vid Lunds universitet och som forskat om medarbetarundersökningar, anser att det finns flera problem med enkäterna. Som vår oreflekterade tilltro till siffror och vilja att förenkla komplexa relationer till kategorier och statistik.

– Att be människor beskriva känslor och hur de mår genom att sätta ett kryss i en ruta är att reducera deras röst. Även om intentionen är god så håller väldigt få enkäter och undersökningar måttet, säger han.

Det är något som Anna, som är anställd inom handeln, har erfarenhet av. Hon blev illa behandlad på ett tidigare jobb, något hon hade svårt att ge uttryck för i den årliga medarbetarundersökningen.

– Jag blev mobbad av mina kollegor och de känslorna gick omöjligt att få ner eller förklara i några förvalda alternativ. Enkäten kändes som ett hån och ingenting gjordes heller trots att mina staplar blev röda, säger hon.
 

Svårt att jämföra över tid

Ett annat problem, anser forskaren Peter Svensson, är svårigheten att mäta resultat över tid. En organisation är i ständig rörelse, människor slutar och nya börjar, man byter lokaler och chefer, gör omorganisationer och sätter upp nya mål. Den arbetsplats som mättes för tio år sedan är troligtvis inte exakt densamma som i dag.

– Även språket förändras. Utbrändhet har inte samma betydelse i dag som för tio år sedan. Dessutom lägger vi helt olika värde i ord. Stress för en brandman är inte alls samma sak som stress för en socialarbetare. Att lägga dem i samma korg är problematiskt, eftersom ordet inte har samma innebörd, säger han.

För att få reda på hur medarbetarna egentligen mår finns bara ett alternativ, enligt Peter Svensson. Genom att i samtalet ställa öppna frågor som: ”Hur känns det?” eller ”Vad upplever du?”. En förvisso icke-anonym och tidskrävande metod.

– Samtalet är det enda sättet att både visa att man verkligen bryr sig och få en bättre bild av verkligheten. Då får medarbetarna med egna ord beskriva sin vardag och hur de mår, säger han.

Siffror från undersökningen

Vågar du vara kritisk mot din närmaste chef i enkäter?

Ja – 80 %

Har din arbetsgivare genomfört minst en medarbetarundersökning de senaste 12 månaderna?

Ja, och jag besvarade den – 69 %

Hur såg uppföljningen av medarbetarenkäten ut?

Den följdes upp helt – 38 %

Den följdes upp delvis – 42 %

Hur stor bedömer du risken att de problem som påtalades kvarstår/kommer att upprepas i kommande medarbetarundersökning?

Väldigt sannolikt – 20 %

Ganska sannolikt – 50 %

Så gjordes undersökningen

Kollega lät Novus ställa frågor om medarbetarundersökningar till en panel bestående av medlemmar i Unionen. 859 personer (ej chefer) besvarade enkäten.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Våga fråga om självmordstankar

Vi måste våga prata om självmord och psykisk ohälsa för att minska stigmat. Våga fråga varandra om hur vi mår. Alternativet är tystnad – och den kan vara livsfarlig. Det menar psykologen Anna Lagerblad.
Petra Rendik Publicerad 10 september 2025, kl 15:00
Psykologen Anna Lagerblad
Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder och går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra, anser psykologen Anna Lagerblad. Foto: Privat /Stina Stjernkvist/TT

Varje år avslutar cirka 1 500 personer sina liv. Ungefär lika många försöker begå självmord men överlever. Många fler tänker tanken. Psykisk sjukdom, depression, ångest och kritiska livshändelser som skilsmässa, uppsägning, ekonomiska svårigheter eller sjukdom ökar risken för suicid.

För den som aldrig drabbats av psykisk ohälsa kan det vara svårt att förstå hur någon självmant vill dö. Önskan att överleva är stark hos oss människor, det krävs mycket för att gå emot den kraften, förklarar Anna Lagerblad, psykolog på Capio Ångest och Depression i Stockholm.

– Men när någon mår så pass dåligt kan självmord uppfattas som en lösning på problemen. Det är den deprimerade hjärnans logik, men det är också en permanent lösning på temporära problem, säger Anna Lagerblad.

Inom psykiatrin pratar man ibland om den suicidala krisens tre O:n. Den psykiska smärtan är så pass outhärdlig att man helt enkelt inte står ut längre.

– Det andra är att problemen känns ofrånkomliga, du ser ingen lösning. Det tredje är att lidandet känns oändligt, du tappar hoppet och ser ingen ljusning i tunneln, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar i arbetsför ålder

Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder. Långt ifrån alla är sjukskrivna, utan man går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra.

– Kollegor följer varandra över tid och kan upptäcka förändringar i beteendet. Vid en depression är det också vanligt att isolera sig. Kanske är arbetskamraterna de enda man faktiskt träffar, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar syns inte på utsidan men det finns tecken att vara uppmärksam på. Kollegan kanske börjar dra sig undan fikaraster, har svårare att klara av sitt arbete, har humörsvängningar och mycket korttidsfrånvaro.

Vad kan man som kollega göra då?

– Fråga: ”Hur mår du? Jag saknade dig på fikat i dag.” Var modig och fortsätt fråga om magkänslan säger att det är något som inte stämmer. Ta dig också tid att lyssna utan att döma eller komma med lösningar, säger Anna Lagerblad.

Rädsla att prata om självmord

Det finns en rädsla att det skulle kunna vara farligt att prata om självmord för att det skulle trigga personen att ta sitt liv. Men det är i själva verket tvärtom, studier visar att det i stället kan förebygga självmord.

– Är man deprimerad smalnar perspektivet av. Att då få sätta ord på sitt mående och formulera sig inför någon utomstående kan ge större perspektiv och distans.

Ska jag fråga om kollegan funderar på att ta sitt liv?

– Det kan vara lite svårt att göra om man inte står varandra nära. Huvudansvaret för det ligger på vården. Har man tankar på att ta sitt liv är det ett tecken på allvarlig psykisk ohälsa som kräver professionell behandling, säger Anna Lagerblad.

Som kollega och ännu mer som chef kan du däremot hjälpa personen att söka vård eftersom det kan vara jobbigt att ta det första steget. Och som chef har du ett ansvar både för att förebygga psykisk ohälsa och för att stötta medarbetare som likt Malin i artikeln här intill återvänder till jobbet efter självmordsförsök och längre sjukskrivning.

Tystnad på jobbet kan vara livsfarlig

Som chef kan du också tänka på vilket klimat som ska råda på arbetsplatsen, tycker Anna Lagerblad. En trygg miljö signalerar att vi är här för att göra vårt jobb, men vi är också människor och livet kan slå hårt mot oss alla. Det är inget skamligt som måste döljas eller tystas ner.

– Chefer behöver bli bättre på att våga ta obehagliga samtal. Det duger inte att som chef vara rädd för att prata om psykisk ohälsa för då uppstår en tystnad som i värsta fall kan vara livsfarlig.

Arbetsmiljö

Malin försökte ta sitt liv – överlevde och fick tillbaka hoppet

Hur berättar man för familj och kollegor om sitt självmordsförsök? ”Det är svårt att förklara för någon som aldrig varit på samma mörka plats”, säger Malin, som försökte ta sitt liv, men räddades. I dag vill hon förmedla att det alltid finns hopp.
Petra Rendik Publicerad 10 september 2025, kl 13:00
En kvinna sitter på en brygga
När Malin mådde som sämst såg hon ingen annan utväg än att dö för att bli av med sin ångest. (Bilden är en genrebild) Janerik Henriksson/TT

För fem år sedan ville Malin dö. Eller rättare sagt: hon såg ingen annan utväg än att sluta leva för att slippa ångesten. En morgon vinkade hon hej då till barnen som skulle hälsa på farmor och farfar tillsammans med sin pappa. När de åkt svalde hon en stor mängd smärtstillande tabletter.

– Det var ständigt kaos i huvudet samtidigt som jag var avtrubbad. När jag bestämde mig för att avsluta mitt liv fick jag för första gången en känsla av kontroll. Döden var en definitiv lösning på mitt problem, säger hon.

”Försök att förklara, så jag förstår”, har maken frågat Malin många gånger. Han behövde ett svar på hur den alltid glada Malin kunde må så dåligt att hon ville lämna honom ensam med barnen.

Men det är svårt att förklara för någon som aldrig varit på samma mörka plats, förklarar Malin. Hon har försökt många gånger.

– Innan jag fick min depression kunde jag inte heller förstå hur en människa frivilligt väljer döden framför livet och sina barn. Vilken mamma eller pappa gör en sådan sak?

I dag har hon slutat bråka med skuldkänslorna och accepterat att hon var sjuk. Men det gör ont när Malin tänker hur nära det var att hon lyckats med suicidförsöket och vad hon utsatt sin familj för.

 

Nedstämd efter förlossningen

Malin hade aldrig tidigare haft problem med psykisk ohälsa tills hon fick sitt första barn. Det var en tuff graviditet och förlossning. I stället för att njuta av bebisbubblan var Malin nedstämd under hela föräldraledigheten. När en nära vän dog i en trafikolycka tappade hon fotfästet helt. Malin slutade sova och oron rev i kroppen.

– Då reagerade mödravården – jag blev sjukskriven ett par veckor med order om att sova. Min man blev pappaledig.

Det blev lite bättre, men inte helt. Det fanns dessutom alltid en förklaring till att Malin inte mådde bra. Småbarn, sömnbrist, amningshormoner och sorg ovanpå det är jobbigt fick hon veta.

Efter föräldraledigheten börjar Malin jobba igen. Som projektledare behöver hon vara alert och hålla många bollar i luften. På något vis går det fast hon känner sig låg, hon gillar sitt arbete och sina kollegor. Rutiner och vardagens måsten håller henne på fötter.

Livet tuffar på.

Malin blir gravid igen. Bebisen sover snällt på nätterna, men det gör inte Malin. Det är första gången hon upplever svår ångest.

– Varje gång jag lade huvudet på kudden så slog den till och sedan igen när jag vaknade under vargtimmen. Det var vidrigt.

Den här gången pratar hon med läkaren på vårdcentralen, som skriver ut antidepressiva läkemedel. Malin får rådet att börja träna och stressa mindre. Hon pratar också med en kurator. Men det är som om ingen riktigt förstår, tänker Malin varje gång.

– Det syns ju inte utanpå att man mår dåligt inuti, man känner sig oerhört ensam och tystnar. Min man förstod till viss del och min kollega Ulrika såg ju att jag inte riktigt var mig själv.

 

Från sjukskrivning till självmordsförsök

En dag går det inte längre och hon blir sjukskriven. Malin beskriver det som att världen rasar samman.

Hennes man kör henne till psykakuten. Där får hon för första gången frågan: ”Malin, har du funderat på att avsluta ditt liv?”

Malin svarar nej. Men det var inte riktigt sant. Tankarna hade funnit där till och från. Som en snuttefilt eller tröstande tanke, om det skulle bli jävligare fanns det en lösning.

Det blev jävligare.

Det är fortfarande jobbigt att prata om den där lördagsmorgonen när hon vinkade hej då till barnen, då fem och sju år gamla, och sin man. När hon var säker på att de kommit i väg sväljer hon en näve tabletter.

Men hennes man anar att något inte står rätt till. Han vänder hem igen. Det räddar hennes liv.

Malins minns inte mycket från tiden innan och efter suicidförsöket. Anhöriga var ledsna och oroliga. Malin var mest trött och skamsen.

– Det var inte bara jag som behövde läka utan min familj också. Barnen förstod och förstår fortfarande inte allt. Hur berättar man för sina ungar att mamma vill dö? Jag vet inte.

Månaderna som följde var tunga. Men för första gången upplever Malin att hon får hjälp på riktigt från psykiatrin, vårdcentralen och i ett senare skede företagshälsovården.

Kollegan Ulrika kom också att betyda en hel del för Malins tillfrisknande.

– Malins man ringde mig och berättade vad som hänt. Jag visste att Malin hade det kämpigt, men inte att det var så illa. Jag kände lättnad för att hon levde, en sorg över att hon måste känt sig så ensam, skuld över att jag inte såg, men också en ilska över att hon ville lämna oss, säger Ulrika uppriktigt.

Eftersom Malin var sjukskriven när hon försökte ta sitt liv visste ingen annan på jobbet vad som hade hänt. Hon bad Ulrika berätta för chefen och chefen fick i sin tur informera kollegorna i Malins team. Malin kände ganska snabbt att hon ville köra med öppna kort på jobbet. Men det är inte ett allmänt råd hon vill ge andra.

– Jag valde att vara öppen för att jag känner mig trygg på jobbet och det har hjälpt mig på min resa. Men alla har det inte så tyvärr. Samma sak med vården. Jag vet att många inte får den hjälp de har rätt till.

 

Kollegor och chef ett stöd

När Malin skulle återvända till jobbet på deltid var hon nervös. Och hon skämdes igen. Vad skulle kollegorna säga? Ulrika hade berättat att många hade reagerat starkt när de fick höra om självmordsförsöket.

– Men de tog emot mig med sådan värme. Några var nästan mer nervösa och inledningsvis behandlade de mig lite försiktigt. Men efter någon månad var det någon som vågade skämta med mig igen och allt var nästan som vanligt igen, säger Malin och ler.

Kollegornas bemötande hjälpte mycket och Malin vill också berömma sin chef. Han tog hjälp av företagshälsan för att få råd om hur han skulle hjälpa Malin, men även hennes kollegor som hade frågor.

– Det är ett ödmjukt förhållningsätt tycker jag. Han må vara chef, men kan inte allt, men vill lära sig. Det gjorde att jag vågade ha öppna samtal med honom.

Under en ganska lång tid hade hon och chefen återkommande avstämningar. De gjorde upp en tydlig plan för hur hon skulle komma tillbaka på 100 procent. Det skulle gå långsamt och ibland behövde de justera den när Malin fick några mindre bakslag. Efter drygt 18 månader jobbade hon heltid.

– Jag mår bra i dag. Väldigt bra till och med. Fast jag kan känna av en viss mental sårbarhet. Jag kommer nog äta min antidepressiva medicin resten av livet, säger hon.

Ganska ofta tänker hon på alla andra som kämpar. Och på dem som inte orkade fortsätta. Och det är också därför hon ställer upp på intervjun. För att förmedla hopp.

– Det finns hjälp att få, du är inte ensam och även om det känns tröstlöst just nu kan du må bra igen. Men jag vet att det är tufft.

Det finns fortfarande för många tabun och missuppfattningar om psykisk ohälsa, menar Malin. Som att det bara drabbar svaga eller att det kan vara farligt att prata om självmord eftersom det kan väcka den björn som sover.

– Vi måste prata om det här utan att skuldbelägga eller rygga tillbaka. Psykisk ohälsa är lika allvarligt som cancer och precis som med cancer kan vi alla drabbas. Du eller en anhörig kan hamna i en svår depression.

Vill du ge något råd till hur man kan hjälpa en kollega som mår dåligt?

– Du behöver inte lösa deras problem, men du kan vara där som en medmänniska. Fråga, lyssna och ge inte upp.

Fotnot: Malin heter egentligen något annat.

Så kan du stötta en kollega 

  • Våga fråga hur kollegan mår. Berätta vad du ser. ”Jag har märkt att du verkar låg, vill du prata en stund?”
  • Om magkänslan säger att det inte är okej, trots att kollegan säger att det är bra, fråga igen och igen. Tids nog kan det öppna upp för ett samtal som kan göra skillnad.
  • Stanna kvar och lyssna utan att döma eller ha en färdig lösning. Det kan räcka långt att högt få sätta ord på sina tankar till någon som lyssnar aktivt.
  • Hjälp kollegan att få hjälp. Ditt stöd är viktigt. Men din roll är i första hand att vara medmänniska, inte att behandla. Uppmuntra personen att söka professionell hjälp.

Källa: Mind och psykolog Anna Lagerblad.

Så ger du som chef stöd

  • Främja en medmänsklig arbetsmiljö. Skapa ett stöttande klimat där medarbetare vet att de kan få hjälp när det behövs.
  • Var ett föredöme. Prata öppet om svårigheter i livet som alla stöter på och psykisk ohälsa.
  • Upptäck varningssignaler. Till exempel att personen drar sig undan, har mycket korttidsfrånvaro, humörsvängningar och får mindre gjort på arbetet.
  • Uppmärksamma risksituationer. Dödsfall i familjen, skilsmässa, sjukdom och ekonomiska svårigheter kan öka risken för självmordstankar. Ta initiativ till samtal och erbjud stöd.

Källa: Mind