Människor som döper sin flygplats till El Dorado måste ha humor. Jag log när jag äntligen kom i säng, sov stötvis och vaknade med en dundrande huvudvärk. Men jag var i Anderna, på 2 600 meters höjd, nära ekvatorn, och den känslan var ännu starkare. Vatten, piller och fram till fönstret. På ett plåttak hoppade duvor och en koltrast, och koltrasten sjöng, och jag såg berg och höghus och blomkrukor på utsidan av fönstren och en gul cykel på en balkong. Frukosten nere i matsalen förstärkte min upprymdhet. Papaya, mango, äggröra, bacon, en god bananbulle, nybakat bröd, jordgubbsjuice och kaffe från... Colombia.

Resan började i fantasin för två månader sedan, i december. Kollegas redaktion hade fått ett resestipendium av LO-TCO:s biståndsnämnd och chefen frågade var och en av oss reportrar om vi var intresserade av en reportageresa till Colombia. Jag ville mest.

Men någon spanska kan jag inte. Jag fick tag på mejladressen till Jöran Lindeberg, som en gång var praktikant och senare vikarie på Siftidningen, och som hade börjat jobba i Colombia. Är du kvar, skrev jag. Ja, svarade han. Han skulle arbeta fram till jul och sedan hänga kvar till slutet av februari, då han och hans sambo Marci skulle flytta till Sverige. Vill du bli min tolk, skrev jag. Jag är i Bogotá 9-19 februari. "Jag kan fotografera också", svarade han.

Det händer hela tiden, jag har sådan tur! Och nu är jag här, vilken tur. Efter ytterligare ett par timmar på sängen börjar det lätta i huvudet och klockan elva går jag ut från hotellet och duckar för det starka solskenet. Jöran kommer gående på gatan. Han är sig lik. Lika trevlig som förr, och snart upptäcker jag att han också är en levande uppslagsbok om Colombia.

Vi tar en taxi till Plaza de Bolivar. Här ligger viktiga byggnader, som katedralen och det nya justitiepalatset (som syns till vänster i andra bilden). Jöran berättar att det gamla brann upp för tjugo år sedan och jag sätter genast igång och fantiserar om hur det kan ha sett ut. Bevisen krullar ihop sig av hettan och blir till aska medan en guldtand i knarkkungen Pablo Escobars mun blänker till i solen när han skrattar, där han sitter på sin hacienda långt, långt därifrån.

I Colombia bor fyrtiofem miljoner människor, varav sju miljoner lever i huvudstaden Bogotá som brer ut sig under våra fötter. Vi åker linbana upp på berget Monserrate, och när vi stiger av insuper jag dofterna från blommande träd och buskar.

Små moln seglar över staden och kastar barmhärtiga skuggor över utvalda kvarter. Häruppe gassar solen och Jöran säger att han inte är van vid att det är så hett eller att man kan se så långt. Ett lock av avgaser och moln skulle ha sett normalare ut. Som kompensation för avsaknaden av årstider består varje dag av lite av varje. Solsken, kanske tjugo grader på förmiddagen, regnskurar på eftermiddagen och eventuellt uppklarnande mot kvällen då temperaturen ibland närmar sig noll.

Hur kom det sig att du hamnade i Colombia?

- Jag var lite less på min tillvaro hemma och letade på Internet efter saker att göra och så hittade jag PBI, säger Jöran.

Peace Brigades International är baserad i London och har olika projekt i världen. Colombia är det största. Jöran berättar om hur de, två volontärer åt gången, medföljde människorättsaktivister som lever under en hotbild. Före varje resa varskodde de myndigheterna om sin ankomst via fax och telefonsamtal, allt för att minimera risken att någon eller några skulle ställa till bråk.

Det fungerade och under de arton månader han jobbade som PBI:are mötte han inga otäcka element med flaxande machetes. Inte sedan heller, när han jobbade på FN-organet OHCHR som biträdande expert på mänskliga rättigheter. 

 Vad tänkte du om landet innan du kom hit?

- Jag tänkte att det verkade ganska läskigt.

Men längtan att få komma hit var större, uppenbarligen. 

Långt borta klättrar staden uppför de gröna bergen. De fattigaste bor längst ut, längst upp, i enkla tegelhus med plåttak, men har den finaste utsikten, och de rikaste gömmer sig bakom höga murar med gallergrindar och livvakter.

Den övre världen är lika osynlig som den undre. Jag ser bara vanligt folk på gatorna. I en grön park intill ett universitet har studenterna tagit rast. De sitter på stenar, halvligger under träden, pratar eller läser. En svart hund har valt att ta siesta i solen. Antingen en tokig hund eller så är det ovanligt med sol.

Äntligen en lunchrestaurang. Pysande ångmoln stiger från wokpannorna när kockarna bakom disken kastar i råvaror och rör om. All personal bär munskydd som de dragit ner under hakan. Hur lever de som har råd att sitta här och ta dagens rätt för tjugofem kronor?

Bogotás medelklass äger ofta sin lägenhet, och har gärna en beskyddande vakt nere i porten. De har kylskåp, tvättmaskin, tjock-tv, stereo, mobil, dator med bredband, men inte så många prylar, åtminstone inte som står framme och skräpar "de har mer mani på att städa här än i Sverige". Om de är rädda för något är det vanligt våld. Arbetarklassen är dessutom rädd för att barnen ska liera sig med kriminella gäng.

Från kriminell till paramilitär är steget inte långt. Visserligen har många av de gamla paramilitärerna lämnat in sina vapen efter ett regeringsbeslut 2003, men nya grupper har kommit till. Fortfarande kidnappas, massakreras och mördas folk.  

Hur ser en paramilitär ut? Han, oftast en han, kan vara så ung som sexton år och se ut som vem som helst, i jeans och tröja. Förutom den berusande maktkänslan får han ungefär 3 500 kronor i månaden plus vapen och mobiltelefon.  

I morgon börjar intervjuerna. Colombia är bäst i världen på att ha ihjäl fackföreningsaktivister och mitt tema är kvinnor som trots detta vågar jobba fackligt.

Nästa morgon vaknar jag fyra och är jättepigg. Hänger på låset när frukosten börjar sex. Servitriserna och servitörerna är väldigt trevliga och förutseende. Man behöver bara tänka kaffe så kommer någon och fyller på ens kopp. Jag tror de ser mig som "hon som inte kan spanska" och har överseende med mig om jag beter mig lite bakvänt. De ler mot mig ändå.

Alla är väldigt trevliga och måna om en. Jag var inte beredd på det. När jag satt hemma och drack Pasión Colombia utan mjölk och läste om detta komplexa land räknade jag aldrig med att jag skulle tycka om den här staden så mycket. Jag vågar inte gå runt i den men jag tycker om den. 

Första intervjun är inte förrän på eftermiddagen och jag är ju tvungen att röra mig lite. Först sätter jag mig på en murad blomlåda utanför hotellet och samlar ihop mig innan jag går iväg. Två kvarter till vänster och sedan två till höger, där jag beställer tinto (kaffe) på en kafé med några bord utomhus men bakom ett galler. Där sitter jag med skräckblandad förtjusning och tittar på alla gula taxibilar och alla bussar i olika färger i någon sorts kodsystem som jag inte förstår. Men det gör ingenting, jag ska ändå bara åka taxi.

Det är säkrare att be hotellet att beställa taxi än att haffa en på gatan, och jag väljer alternativ ett. Det dröjer bara ett par minuter tills den kommer. En hotellanställd följer med ut på trottoaren och säger adressen till taxichauffören. Jöran har tidigare köpt en mobiltelefon med kontantkort för 70 000 pesos (245 kronor) åt mig och dessutom programmerat in sitt nummer, och det känns tryggt att ha den i väskan ifall han inte står utanför porten till centralorganisationen CTC, men det gör han.

Inte bara Rosa Elena Flerez, generalsekreteraren, möter upp som bestämt. Hon har två kvinnliga chefer med sig också. Min första intervju någonsin med tolk, och det känns lite tungrott. Efter två timmar skrattar vi och jag får kramar av alla tre.

Efteråt går Jöran och jag till ett kafé. Jag behöver pusta ut och han ska ringa ett par intervjupersoner. Hemma i Sverige trodde jag i min enfald att man bokade sju intervjuer och sedan höll man sig till de klockslagen, men så fungerar det inte. Ingen vill boka i förväg, man kan ju vara upptagen.

Jöran föreslår att vi hälsar på hos Kristna Freds, deras kontor är i närheten. Han ringer först, pratar med sin kompis Hugo som säger att det går bra. Vi promenerar dit. Den tunna luften besvärar mig inte lika mycket längre och så länge det inte lutar uppför kan jag gå utan att bli andfådd.

Nina Vollmer, Alexandra Iriarte och Hugo Ortiz Dubón är på kontoret och alla tre tar sig tid att berätta för mig om sina jobb som medföljare. Kristna Fredsrörelsen är ekumenisk och en ickevåldsrörelse som verkar för rättvisa, fred och total nedrustning.   

Nej, de längtar inte tillbaka till Sverige. Om de däremot är på något uppdrag ute i landet längtar de tillbaka till Bogotá.

Är ni inte rädda när ni är ute i bushen?

- Bara för ormar, säger Hugo.

Jag säger att jag gillar staden men att jag nästan kan bli lite paranoid om man sitter på ett kafé och pratar om gerillan. Sa jag Farc högt nu? Det pågår ju faktiskt ett inbördeskrig runt omkring oss.

Svenskarna här på Kristna Freds verkar inte lida av förföljelsemani men Alexandra berättar att när de pratar om Farc, ELN och paramilitären brukar de använda sig av andra ord för att undvika onödig uppmärksamhet.

Alexandra och Hugo medföljer Asfaddes, Föreningen för familjemedlemmar till försvunna, i Bucaramanga under en inspelning av en dokumentär i november 2009. Bilden togs av Asfaddes.

Kristna Freds tipsar om Shaira Rivera vars pappa, som var fackföreningsledare, mördades i april 2008. Ett år efter hans försvinnande hade familjen, vännerna och pappans arbetskamrater en manifestation till hans minne. För att försäkra sig om att inget skulle hända dem var bland annat Alexandra med som medföljare. 

Jöran ringer Shaira och vi ska få träffa henne i morgon klockan nio.

Shaira bor ensam i en lägenhet med fyra små rum och pentry, i ett av många fyravåningshus som byggts i skydd av varandra innanför höga grindar och en utposterad vakt. Elmätarna för varje lägenhet sitter samlade på utsidan intill respektive port. "Elen är dyr", säger Jöran och han gissar att en lägenhet här kostar som en minimilön.

Många av fönstren är öppna, ett täcke hänger på vädring från ett, från ett annat hörs en radio. Himlen är blå och vindarna varma. En koltrast sjunger.

För fyra år sedan dog Shairas mamma, i en, som hon säger, "naturlig död". Hon flyttade till sin pappa, hans nya fru och sin halvsyster. Men en dag kom pappan inte hem från sin dagliga joggingtur. I 82 dagar våndades de. Var han oskadd, fick han mat? Shairas lillasyster, som då var åtta år, sa: "Jag hoppas att ingen tvingar honom att tvätta och städa, för det är det värsta han vet." Hans kropp hittades på en soptipp, han hade torterats och strypts, men det var först när kroppen förts till en kyrkogård för att begravas som okänd som han blev identifierad.

Shaira har ett fantastiskt ansikte som speglar varje känsla när hon berättar.

Det är svårt att ladda om till nästa intervju. Men det är en mycket trevlig kvinna vi möter. I början av sin tid som fackligt aktiv blev Dora bjuden till Kanada och det var då hon fattade skillnaden mellan hur hon hade det på sin arbetsplats och hur hon och hennes arbetskamrater kunde ha det. Hon jobbade på det statliga postverket som så småningom privatiserades genom många, omänskliga turer.

Colombia. Min bild av landet förändras hela tiden. Smått och stort överraskar, som att man kan dricka kranvattnet och att man inte har dödsstraff, inte ens livstidsstraff "för det är omänskligt" och sedan detta något, som jag inte kan sätta namn på, men som har tagit tag i mitt hjärta.

Vi som har frihet, vad gör vi med den? Mina grumliga tankar övergår i feber. Hela lördagen ligger jag för ankar. Sent på eftermiddagen kommer ett slagregn. Kan krukan med den långa stjälken ha klarat det där? Men det har redan börjar skymma, jag ser inte om den står kvar. Jag går tillbaka till sängen och sover.

Hur har det gått med blomkrukorna? På söndag morgon när jag vaknar tänker jag först på mat, sedan på krukorna. Jo, de står kvar. Stjälken ser ut att ha växt lite till. Den böjer sig svindlande långt ut i luften och tittar med dödsförakt ner mot marken. Den är segare än jag trodde.

Efter frukosten tar jag med mig påtåren ut på hotellets glasveranda. Jag fryser lite och har fortfarande feber men jag behöver luft. Jag tittar ner på gatan och ser plötsligt en klunga cyklister cykla åt fel håll. Hittills har jag bara sett en cykel i stan, och det är den gula på balkongen, och nu ser jag en hel massa. De tre närmaste filerna fram till refugen mitt i gatan är tom på taxibilar och bussar som vanligtvis kör från vänster till höger, i stället cyklar folk från höger till vänster. Jag reser mig upp. Vad händer, en cykeltävling?

Snart ser jag joggare också, och folk med hundar, barnvagnar, rullskridskoåkare, både snitsiga och ovana, och ännu fler cyklister. Jag är tvungen att gå upp på rummet och hämta kameran och gå ner på gatan för att titta.

Åh, det är ju helt underbart. Så sympatiskt. Motortrafiken är avstängd mellan klockan sju och två, varje söndag, varje helg. Jag står där länge och tittar på joggarna och cyklisterna. En del trampar snabbt, andra leker sig fram, så där man gjorde som liten när våren kom och man äntligen fick ta fram cykeln.

 Tänk om man hade haft en cykel.

 Den vanligaste dialogen jag har här i landet är:
- Habla ingles, säger jag.
- No.
- Nähä.

Jag vaknar fortfarande tidigt på morgnarna. Lätt att man är pigg vid fem. Äter en god frukost. Febern är borta, snuvan har stillat sig, allt känns så bra och personalen försöker nu lära mig vad rum 603 heter på spanska.  

Nere i hotellfoajén säger jag att jag vill ha taxi. Jag är lite sen men det gick ju fort häromdagen. Den uniformerade mannen tar lappen och säger att han ska gå ner till sin chef i källaren (på engelska, så jag är rätt säker på min sak) och så försvinner han. Minuterna går. Nu har jag inte ens en adress. Men till slut kommer en annan man (förmodligen från källaren) och säger något på spanska till mig.

- Habla ingles, sa jag.
- No.

Receptionisten kommer till undsättning. Hon förklarar att hotellet har ett par egna bilar och att det är en av chaufförerna jag pratar med. Det är bara att åka med och kostnaden kommer på notan.  

Intervjun går bra men jag måste lära mig att presentera mig bättre. Av någon anledning tror jag att de vet vem jag är. Jag har visserligen berättat om Unionen och att vi är femhundratusen medlemmar men när Jöran, efter att ha pratat spanska ett tag, vänder sig till mig och frågar om jag är från Sverige eller Norge, inser jag att jag måste vara lite utförligare.  

Man borde göra ett Big Mac index, säger jag på en pizzeria. Servitören har tagit upp våra beställningar och ställer sig vid disken och lägger patiens på datorn. Klockan är tolv men lunchruschen har inte kommit igång. Men här i staden finns knappt några McDonald's. Jöran kan bara komma på tre stycken. Colombia tycks vilja ha inhemska kedjor i stället. Jöran vet inte om det ligger någon sorts nationalism bakom.

Amerikanska multinationella företag har misstänkts för att vara lierade med paramilitären. Är det allmänt? Pratar man om sådant?

- Jag vet inte hur mycket de breda folklagren känner till. Det är ett problem i Colombia, att vanliga människor inte är särskilt politiskt intresserade. Det mest flagranta exemplet är The United Fruit Company, numera Chiquita, som har erkänt att de har transporterat automatkarbiner åt paramilitären.  

Ett annat problem är oljepalmen, som man tillverkar biobränsle av. Det finns områden nära gränsen till Panama, där paramilitärerna har samarbetat med oljepalmföretagen och fördrivit bönder från sina marker.  

Det är tack vare Angela Céron, ordförande på IMP, den colombianska kvinnoalliansen för fred, som vi har fått kontakt med nästan alla de kvinnor vi intervjuar. Vi sitter på hennes kontor och väntar på Olinda Riaño, som har fastnat i trafiken. Angela tar en kopp kaffe med oss. Hon är snar till skratt, samtidigt som hon ibland ruskar på huvudet över allt elände.

Hon har ett stort blåmärke i pannan. Jag vet att Angela har blivit hotad och har livvakter, och jag är lite orolig för att hon har blivit misshandlad. Men det är aska. Det är onsdagen den 17 februari och fyrtio dagar kvar till dess Kristus dör på korset. I dag är en dag då man ska fundera på sina synder, berättar hon.

Sedan kommer Olinda studsande i sina röda gympaskor och tar mig med storm. Hon skrattar och skojar, är allvarlig och ledsen, och skrattar igen. Hon har inget emot att svara på de mest nyfikna frågor. Vad tjänar hon? Vad drömmer hon om? Har hon råd att spara till semestern? Jag säger att jag beundrar henne för att hon orkar och vågar stå upp för sina arbetskamrater, att alla borde ha en Olinda på sin arbetsplats.

Det är luften i Bogotá, säger Olinda, när jag får en hostattack. Det är inte hälsosamt med kyla och värme om vartannat. Det har hänt något med klimatet. Förr fick man gå i vinterjackor, till och med päls, nu har hon hört talas om kontor som har skaffat fläktar.

Efter intervjun går vi ut för att fotografera. Ute i det skarpa solskenet kramar Olinda om mig när jag säger att det är läskigt att korsa gatorna. "Kom så går vi tillsammans", säger hon. Vi går armkrok och jag är 164 centimeter och får titta ner på Olinda när hon tryggt lotsar mig fram. Sedan försöker hon stå tålmodigt framför kameran men efter ett tag går det inte. Hon börjar spexa och spela luftgitarr.

Internet finns, mobiler finns, man kan skicka saker till varandra med budbil. Men det verkar inte finnas några brevlådor! Såvida de inte är svarta och förklädda till papperskorgar. Nu förstår jag intervjun med Dora bättre. Hon jobbade på statliga posten och sedan en dag kom kravallpolisen och förde ut dem på en fotbollsplan, ni är avskedade, adios.  

Jag blev så glad häromdagen när jag hittade vykort på Jesus i alla fall, och en timme senare fick jag även tag på frimärken. Ett postkontor som någon hade glömt att riva låg plötsligt där, stort och ekande öde förutom en vänlig kassör, som hade glömt att gå hem. Jo, de hade frimärken men bara för brev, det skulle bli dyrt, och två frimärken på varje och lika stora tillsammans som halva kortet. Efter att ha skrivit ett omständligt kvitto fick jag mina frimärken och kunde skriva korten.

Kan ni posta de här, säger jag till receptionisten på mitt hotell. Hon ruskar på huvudet. Nej, vi har inga brevlådor i Colombia. På flygplatsen kanske? Nej, vi skickar bara post med budfirmor.

Efter en intervju på centralorganisationen CUT står Jöran och jag vid ett gathörn och pratar ett tag. Han säger att om jag går till vänster och följer samma gata hela tiden, kommer jag till hotellet om fyrtio minuter. Bara raka vägen.

Visserligen står det i hotellets regler "avoid going out alone", men det låter oemotståndligt och gatan är livligt trafikerad och många människor är ute. Vanliga människor i alla åldrar, jag skulle kunna vara en av dem. Jag gör det, säger jag. Vi syns i morgon.

Jag sträcker ut benen och går snabbt men inte för snabbt. Just nu finns jag bara nu. Solen står nästan i zenit, jag tänker på att jag är nära ekvatorn, att jag är i Bogotá, och hur overkligt är inte det, och nu får jag denna dyrbara stund till låns, jag är en i mängden.  

Jag passerar flera gitarraffärer, en trumaffär, och en affär med sorterade instrument, men inga brevlådor. Kanske går jag på instrumentgatan eller så finns det väldigt många colombianska musiker. Alltför snart är jag framme vid hotellet.

Känslan jag hade på min promenad sitter fortfarande i när det blir kväll. Jag äter middag på restaurangens veranda med glastak och tittar på trafiken. Det börjar ösregna och smattra på taket. Jag tycker om den här resan, mycket.

Ny intervju som låter så här. Hon: 4 000 mord har begåtts på fackliga aktivister sedan 1986. Jag: Vilket sätt är vanligast att man mördar på? Hon: Skjutvapen, knivar, men man styckar människor levande också, med machete eller motorsåg.

Min sjukaste fråga hittills, som reporter i varje fall.

När statistiken förvandlas till verkliga människor känns det jäkligt hemskt, varför ska alla de här vänliga människorna ha det så här? Eller vadå vänliga, man ska inte behöva vara vänlig för att kvalificera sig för att slippa hot och trakasserier. Jag vill hem. Jag har hela tiden saknat min man men nu vill jag hem till resten också. Mörker och snöskottning och tv i soffan, trygghet.

På mitt fik, ett kvarter från hotellet, dricker jag kaffe nästa dag och tittar på fotgängarna som försöker korsa gatan. Man tar sats, slår sig eventuellt på kinderna för att få upp trycket, och gör en tjurrusning. Jag funderar på att skicka in ett förslag till gatukontoret, att man kanske kan göra någon sorts markering i gatan. Men jag ska inte vara dum, det finns ett övergångsställe några kvarter bort.

Och ändå är nog inte trafiken så farlig, för det är färre som dör i trafiken än som mördas. Å andra sidan mördas 16 000 människor varje år.

Sista dagen. Vi ska intervjua Juan Carlos som vet en del om varför Colombia är så antifackligt, men det är några timmar till dess, och jag frågar Jöran om vi inte kan gå tillbaka till posten där jag köpte mina frimärken. Om han hittar dit vill säga. Jo, det gör han. Posten ligger kvar, det är öppet, och lika öde som förra gången. Jag lämnar fram mina frankerade vykort till mannen i luckan. Han tar emot dem men han säger inte vad han tänker göra med dem.

När vi sedan åker till kontoret där Juan Carlos befinner sig får jag se ett nytt slags område, ett mycket välmående område med blommande träd och stadsjeepar. Luften är stilla och rofylld, dagens hetta börjar släppa. Vi får gå fram och tillbaka innan vi hittar rätt adress, det gör mig ingenting. 

Jag har packat väskan själv och har inte tagit emot några presenter. Svenska, amerikanska och colombianska tjänstemän får alla godkänt på hur de behandlar mig i säkerhetskontrollen. Den colombianska får dessutom toppbetyg. Mannen är mycket vänlig. Han ber om ursäkt för att han måste titta i mitt bagage och tackar för att jag tog mig tid. Som om jag hade något val.

På planet hamnar jag bredvid en trevlig colombianska med amerikanskt pass. Hon har varit hemma hos sin mor. Vi pratar om resor. Till Mexiko skulle hon inte våga åka. Det verkar farligt, säger hon. Planet startar. Jag sitter vid fönstret och ser Bogotá bre ut sig, rutmönstret av gator och alla tusentals gula taxibilar som pilar fram och tillbaka tycks aldrig ta slut. Men sedan skär vi genom molnen och allt blir vitt.

Bra info inför resan fick jag bland annat här:

• Colombia - möten med landet, folket och konflikten av Fredrik Jansson (red) med flera. Murbruk förlag.
• Americanos av Magnus Linton. Atlas.
• Fotarbete. Resereportage publicerade i fackförbundspressen 2005-2006. LO-TCO Biståndsnämnd.
• Biståndsnämndens hemsida
• Colombianätverkets hemsida
• Svenska ambassaden i Colombia finns här
• Projektarbete och reserapporter på Fackförbundet ST:s hemsida med bland annat Susanna Svenssons rapport och hennes d-uppsats "Varför engagera sig om man riskerar livet? Motiv till fackligt deltagande hos kvinnor i Colombia"