Forskare vid University College London lät under två år 49 000 personer svara på frågor om välbefinnande. Deltagarna fick ranka hur lyckliga de kände sig, hur nöjda de var med sina liv, hur deprimerade och ångestfyllda de var och hur ensamma de kände sig. Forskarna undersökte sedan om det fanns samband mellan välbefinnande och tid på dygnet, veckodag och årstid.

 Bäst mådde deltagarna på morgonen och sämst vid midnatt. 

– Resultaten kan få viktiga praktiska konsekvenser. Stödtjänster för psykisk hälsa kan överväga att anpassa resurser för att matcha varierande behov under dygnet – till exempel genom att prioritera tillgänglighet sent på kvällen, säger Feifei Bu som lett studien, i en kommentar.

Måndagar och fredagar är bra dagar

Hur vi mår beror också på vilken veckodag det är, enligt studien. Lyckligast är vi, kanske lite oväntat, på måndagar. På andra plats kommer fredagar, följt av tisdagar, lördagar, söndagar och onsdagar. Veckans allra sämsta dag är torsdag.

Studien hittade också samband mellan lycka och årstider. Vintern är den årstid då vi mår sämst – och bäst mår vi på sommaren.

Att vi mår olika beroende på tid på dygnet kan ha biologiska förklaringar. Nivåerna av kortisol är till exempel högst direkt efter uppvaknandet och lägst sent på kvällen.

Att lyckan varierar mellan veckodagarna tror forskarna beror på yttre faktorer som jobb och andra aktiviteter. Mitt i veckan har vi till exempel ofta mycket att göra och helgen känns samtidigt långt borta.

 Det finns en idé om att ökat samarbete mellan arbetsgivarna och andra aktörer underlättar en återgång till arbetslivet för en person som varit sjukskriven för psykisk ohälsa.

Men verkligheten är ofta en annan, framgår av en studie vid Göteborgs universitet.

– Vår analys visar att även om man skulle ha metoder för att få till ett perfekt samarbete så saknar detta betydelse om aktörerna inte har samma målsättning, säger Thomas Hartvigsson, forskare i praktisk filosofi med inriktning mot medicinsk etik och patienträtt.

Han är en av forskarna bakom studien och ger några exempel på målkonflikter.

Arbetsgivare vill få ut så mycket som möjligt av sin personal. Men den ambitionen kan krocka med arbetsmiljöansvaret och uppdraget att försöka få tillbaka personen i arbete.

– Det kan finnas andra potentiella arbetstagare som är mer produktiva och då vill arbetsgivaren kanske hellre anlita någon av dem.

Försäkringskassan har inte koll på jobbet

Försäkringskassan har ett uttalat mål att få tillbaka den sjuke i arbete. Även här finns en inbyggd konflikt.

– Om arbetsplatsen är orsaken till sjukskrivning måste det ske på rätt sätt, annars är det risk att problemen återkommer eller förvärras, säger Thomas Hartvigsson.

Relationen mellan läkare och patient kan också prövas. Vårdgivaren strävar efter att ha en bra relation med patienten, men måste också säga sanningen för att Försäkringskassan ska kunna göra en korrekt bedömning.

– En hel del information som är relevant för bedömning av arbetsförmåga är känslig och kan vara av en sort som arbetstagaren inte vill berätta för sin arbetsgivare.

I andra studier har forskarna mött exempel där arbetsgivare driver på för att få tillbaka den sjukskrivne i arbete, samtidigt som den sjuke själv tycker att det går för snabbt.

– Annan forskning visar att det finns en hel del okunskap om psykisk ohälsa hos de olika aktörerna och dåliga kunskaper om vad de kan förvänta sig av varandra. Det finns arbetsgivare som inte vet vilka anpassningar de kan göra för att underlätta för den som återkommer från sjukskrivning, och det finns de som vill men inte har resurser.

Vilken roll kan facket spela?

– En viktig uppgift för facket är att se till att arbetsgivaren gör det den ska, att bedömningen är rättssäker och balanserad, och att medlemmarna inte far illa.

Försäkringskassan, å sin sida, är beroende av signaler från både arbetsgivare och vården om vilka personer som behöver omfattande stöd för att kunna börja jobba igen.

Men det är inte alltid de signalerna tränger fram.

– Vårt uppdrag är att se till att det påbörjas rehabiliterande åtgärder så snabbt som möjligt. Men det kommer alltid finnas tillfällen där vi inte fångar rätt signaler, säger Michael Boman, områdeschef på Försäkringskassan.

– Man ska också komma ihåg att de flesta som blir sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa kommer tillbaka i arbete utan att det behövs några särskilda aktiviteter från oss.

En omständighet som kan komplicera tillbakagången är att läkarintyget i inledningen av sjukskrivningen är fokuserat på att beskriva personens oförmåga att arbeta.

– Vi har dubbla uppdrag. Vi ska bedöma om personen har rätt till den sjukpenning den gör anspråk på. Men när vi ser att personen har nedsatt arbetsförmåga och skulle behöva rehabilitering för att komma tillbaka behöver vi växla fokus till vad personens möjliga förmåga är.

Försäkringskassan är beroende av den plan för återgång till jobbet som arbetsgivaren är skyldig att göra, men också av signaler från hälso- och sjukvården om att det finns behov av rehabiliterande insatser.

– Vårt perspektiv är att identifiera under vilka förutsättningar en person kan arbeta och lägga upp en planering tillsammans med insatsansvariga aktörer.

Hur kan en gemensam målsättning se ut?

– Den kan vara ett precisera i vilken omfattning vi tror att personen kan komma tillbaka i jobb. Kan det ske på hel- eller halvtid? Vad krävs det för anpassning eller rehabiliterande åtgärder – eller finns det ett annat jobb hos arbetsgivaren som personen kan klara av.

Lagen om koordineringsinsatser för sjukskrivna patienter infördes 2020. Den innebär att regionerna ska erbjuda koordineringsinsatser för att främja återgången till arbetslivet. En följd av lagen är att vården har anställt rehabkoordinatorer.

– De håller ihop insatserna på den vårdenhet där den sjukskrivne finns, men skickar också signaler till oss om när det är dags att samordna rehabiliterande åtgärder.

Samtidigt konstaterar Michael Boman att företagshälsovården och de rehabkoordinatorer som är knutna till den är en viktig resurs när det behöver vidtas åtgärder på arbetsplatsen.

– När de olika aktörerna diskuterar vad som behöver hända på arbetsplatsen kopplat till anpassning och rehabilitering är företagshälsovården arbetsgivarens viktigaste stöd, säger han.

Branschorganisationen Sveriges Företagshälsors vd Peter Munck af Rosenschöld är inte sen att hålla med:

– Vi tar reda på om det är något i arbetsmiljön som behöver fixas så att problemet inte uppstår igen. Det gör inte primärvården.

Han anser att det borde läggas mer vikt vid att det är just från sitt arbete man blir sjukskriven.

– Det betyder att arbetsplatsen är en oerhört viktig komponent när man ska gå tillbaka till jobbet. När man bedömer individens arbetsförmåga ska man titta på tre saker: motivationen, arbetsmiljön och individens funktionsförmåga.

Därför vänder han sig emot att se på sjukskrivning och rehabilitering ur en rent medicinsk synvinkel.

– Man bör fundera över om inte bedömningen av arbetsförmåga vid framför allt psykiska diagnoser ska flyttas från primärvården till företagshälsovården.

För att fylla i glappet mellan aktörerna pekar Peter Munck af Rosenschöld på två nödvändiga insatser: Klara ut vem som gör vad och se till att den enskilde får rätt stöd.

Vad kan ett gemensamt mål vara?

– De måste vara att så snart som möjligt få en sjukskriven person tillbaka i arbete — för arbete är bra, säger Peter Munck af Rosenschöld.

När Sandra Lindström jobbade kliniskt som psykolog träffade hon hundratals utmattade människor som alla bar på en gemensam skam: Varför kan inte jag hantera livet som alla andra?

Att bemöta påståenden om stress med fakta, forskning och statistik har därför blivit något av hennes kall. Framför allt ur ett jämställdhetsperspektiv, eftersom utmattning på jobbet och i hemmet ofta hänger samman.

Här kommenterar hon sju svårutrotade myter från både arbetsliv och hemmavid.

1. Du måste lära dig att säga nej. 

– Nej, det måste du inte. Det är svårt att säga nej när någon ber dig göra något. Om du är en person som tar ansvar så kommer du att bli tillfrågad oftare och säga ja oftare. Om det är uppgifter på en arbetsplats som är prioriterade så ska det fördelas på alla, annars kommer det att vara samma personer som alltid tar stafettpinnen. Fripassagerarna kommer i sin tur att skapa irritation och osämja.

– Sedan kan det såklart finnas skäl till att vissa personer inte kan göra alla arbetsuppgifter, men då ska det kommuniceras tydligt.

2. Du måste sänka kraven.

– Nej, ha precis så höga krav du vill, men förstå att om du prioriterar upp något får du prioritera ned något annat. Ur ett jämställdhetsperspektiv pratar vi ofta om att kvinnor måste sänka kraven för att inte bli utbrända, men samtidigt vässa armbågarna för att ta sig fram i arbetslivet. Det blir ett dubbelt skuldbeläggande. 

3. Du är extra skör och känslig.

– Det är du inte. Jag möter ofta folk som tror att skörhet är en egenskap hos vissa, men inte hos andra. Skörhet skapas av dåliga arbetsförhållanden och långvarig stress och press.

– Det är viktigt att tänka på att vi har en könssegregerad arbetsmarknad där kvinnodominerad sektor har sämre arbetsmiljö. Sätter man en man i samma sektor löper han samma risk att må dåligt.

4. Stress är farligt.

– Nej, det är inte farligt att känna stress, det gör vi varje dag. Och det är fysiskt omöjligt att sluta känna sig stressad.

– Det som däremot är farligt är om man prioriterar bort tid för återhämtning. Det går inte att bunkra återhämtning eller skjuta på det till senare. När jag möter människor som säger: ”Vila kan jag göra i graven” så säger jag att då kommer du att hamna där tidigare än du tänkt. 

5. Någon annan kommer att göra arbetsuppgiften. 

– Ja, någon kommer att göra det, men risken är att det är samma person som alltid gör sysslor som är osynliga och icke-meriterande.

– Gör det synligt vem som tar anteckningar, fixar med fika eller samlar in pengar till födelsedagspresenter. Finns det uppgifter som ska göras, få upp dem på bordet och prata om vem som gör vad.

6. Kärleken löser allt.

–  Nej, det gör den inte. Kärlek har aldrig hämtat eller lämnat barn på förskolan. Kärlek har aldrig plockat ur en diskmaskin eller vikt en hög med tvätt. Den är grunden för att leva med varandra, men den fördelar inte sysslor i hemmet.

7. Kvinnor vill bestämma i hemmet.

–  Nej, det är inte sant. Här har man blandat ihop att bestämma och ta ansvar. Kvinnor tar ofta ett större ansvar för pliktsysslor i hemmet. Sysslorna i sig är inte ett problem, men man måste ställa sig frågan: Har vi lika mycket tid att umgås med vänner eller gå och träna?

– Traditionellt manliga sysslor som att byta däck på bilen har ofta en tydlig start och ett tydligt slut, medan traditionellt kvinnliga sysslor är mer flytande och gränslösa.