Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Kolla! En berg- och dalbana – på kontoret

Från pojkdröm till verklighet. På reklambyrån The Great Exhibition har medarbetarna skapat en fullskalig berg- och dalbana – genom kontoret. Arbetet med åkattraktionen har förbättrat sammanhållning, arbetsglädje och kreativitet.
Ola Rennstam Publicerad
Berg- och dalbana på kontoret till vänster. Till höger ägaren Petter Kukacka.
Kreativ arbetsmiljö. The Great Exhibition har skapat världens första berg- och dalbana på ett kontor. Den 60 meter långa banan ger både pirr i magen och ökad arbetsglädje, menar ägaren Petter Kukacka. Foto: Anders G. Warne.

Att reklambyråer och andra kreativa verksamheter gärna etablerar sig i gamla fabrikslokaler med högt i tak och stora fönsterpartier är inte så ovanligt. Men att de bygger upp en 60 meter lång berg- och dalbana – som passerar över mötesrum och genom personalmatsalen – är inte riktigt lika vanligt. Faktum är att åkattraktionen på The Great Exhibitions kontor är den första i sitt slag i världen. Idén har bolagets ägare Petter Kukacka haft sedan han var barn.

– Jag har alltid varit intresserad av berg- och dalbanor och allt som går på räls. Redan i våra tidigare lokaler hade vi lösa tankar på en mindre variant men det föll på grund av den låga takhöjden, här har vi nästan fem meter i tak, berättar han.

Komplicerat och dyrt

Det är ett år sedan som företaget flyttade till den tusen kvadratmeter stora lokalen i Liljeholmen och Petter Kukacka kunde börja förverkliga sin dröm. Han understryker att arbetet har varit ett teamwork från första början och engagemanget från medarbetarna helt enormt.

– Jag är nog den som jobbat minst med det här. Vi har tagit hjälp av massor av människor, men vi har ritat och projekterat allt själva, säger han.

 

Att bygga en berg- och dalbana är dock inget man gör på en förmiddag. Tvärtom skulle det visa sig vara riktigt komplicerat – och dyrt. Efter att ha gjort en första skiss kontaktade The Great Exhibition en expert i USA vars synpunkter kring säkerheten ledde till nya insikter. En broingenjör i Sverige räknade på hållfasthet, dimensionering av stålkonstruktionen och gjorde ritningar. Men när byrån började begära in prisförslag fick man en riktig kalldusch.

– Vi fick offerter från specialister på berg- och dalbanor i Tyskland och USA på 25-30 miljoner kronor. Det var givetvis långt över vår budget, säger Petter Kukacka.

Byggdes av pariserhjulsfabrik i Kina

Många hade nog gett upp vid det här laget, men inte personalen på The Great Exhibition. En av Petters kompisar, som är baserad i Kina, hörde sig för hos olika fabriker i landet och fick kontakt med Kinas största tillverkare av pariserhjul. Priset kunde reklambyrån acceptera och det blev en affär – trots osäkerheten om kineserna verkligen förstått vad man ville ha.

– Det var en chansning för det var en väldigt otydlig deal och det uppstod en del språkförbistringar men allt har flutit på felfritt, säger Petter Kukacka.

Under slutet av processen besökte man fabriken i Kina för att säkerställa att de tillverkat det man beställt och säkerställa kvaliteten på svetsfogar och konstruktion.

Ger rejält pirr i magen

I slutet av juni kom den fyra ton tunga konstruktionen till Liljeholmen i en stor container. Strax därpå anlände ett par kinesiska experter som monterade berg- och dalbanan i kontorsmiljön. Berg- och dalbanans vagn konstruerade designstudion på egen hand och den 25:e oktober – efter ett års intensivt arbete – var det premiär. Till allas lättnad fungerade allt perfekt. Och det gör den även när Kollega får ta en provtur:

Åkturen börjar brant och långsamt, ackompanjerat av ett rejält oväsen. Banan löper därefter ovanpå mötesrum och kök innan vagnen störtdyker genom matsalen och det öppna kontorslandskapet. Det är över på mindre än en minut och bjuder på rejält pirr i magen. Dessutom tas ett foto som printas ut vid åkturens slut – precis som på vilken nöjespark som helst.

Berg- och dalbana på kontor.
Berg- och dalbanan tillverkades av en pariserhjulfabrik i Kina och skeppades till Sverige i början av sommaren. Foto: Ola Rennstam

Hur mycket används berg- och dalbanan dagligdags?
– Det är inte så att vi hoppar in och åker varje dag. Men den är så klart igång när vi har afterwork, och kunder och anställdas barn vill jättegärna komma hit och åka.

Vad har den betytt för arbetsplatsen? 
– Processen att skapa detta tillsammans har varit väldigt rolig och ett fantastiskt sätt att få den här arbetsplatsen att komma samman på ett annat vis än tidigare. Arbetet med att designa och driva projektet har tvingat oss att utmana oss själva. Det kan verka tramsigt men jobbar man kreativt är det viktigt att underhålla den ådran. Stoltheten är stor över att banan nu står här och att allt faktiskt fungerar.

– Inledningsvis hördes en del – fullt rimliga – invändningar från medarbetarna om varför vi skulle göra det här och det kom upp farhågor om att ljudet skulle störa. Det uppstod en spännande diskussion om vad en arbetsplats egentligen är och om hur mycket tid vi spenderar på jobbet.

Hur landade ni i namnet ”Frontal Lobe”?
– Frontalloben är den del av hjärnan som utvecklas sist och som gör att man blir rationell. Det är en anspelning på att man i vårt kreativa yrke kanske ska ta bort lite av sina rationella tankar då och då.

berg- och dalbanans vagn
Premiärturen på Great Exhibitions kontor i Liljeholmen ägde rum den 25 oktober - efter ett års intensivt arbete. Foto: Ola Rennstam

Fakta - The Great Exhibition

Designstudio/reklambyrå som drivs av Petter Kukacka sedan femton år tillbaka. Bolaget har ett tiotal anställda och producerar bland annat reklamfilm.

The Frontal Lobe: Berg- och dalbana, cirka 60 meter räls och når en topphastighet på 30 km/h. Banan löper runt reklambyråns kontor i Liljeholmen utanför Stockholm. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Grön omställning i pappersbruket: Här gifter sig tyg med skog

På Mörrums bruk i Blekinge omvandlas återvunnet tyg och lövskog till fibermassa – som blir nya kläder. Bristen på välsorterade gamla textilier sätter dock käppar i hjulen för den cirkulära ekonomin.
Elisabeth Brising Publicerad 17 april 2026, kl 11:00
Tjänstemännen Lars ”Krille” Björck och Åsa Degerman jobbar med en unik teknik för tygåtervinning på Södra Mörrum. Men det är brist på bra tygsortering i Sverige. Foto: Hanna Franzén

Lars ”Krille” Björck rör sig vant mellan brukets grönvita silor. Mörrum är skogskoncernen Södras minsta fabrik, men ändå två kilometer lång. Här cyklar han mellan uppgifterna på vedgården, fabriksrum och kontoret, när det inte är smällkallt som i dag.

– Akta isfläckarna, varnar han under rundvandringen.

Lars Björck kom hit för två år sedan för en tjänst som driftsingenjör och för att arbeta med delvis återvunnen textilmassa. Han är själv före detta skogsägare i kooperativet och tycker det är bra att skogsägarna skapar nya produkter på marknaden.

– Jag hade aldrig bytt jobb om jag inte kände att det var utmanande, lite i det gröna tänket, säger han.

Fibern säljs till modeföretag som Lindex

Sedan 2019 gör Södra en speciell massa av trä och 20 procent återvunnet tyg. Fibern kallas Oncemore och finns i plagg från klädföretag som Lindex och Filippa K.

– Vi jobbar stenhårt för att få ut det här, säger Åsa Degerman, senior affärsutvecklare på Södra Innovation och strategi i Värö, som besöker bruket i Mörrum för dagen.

Hon bor i Göteborg och jobbar med att utveckla den cirkulära affären och möter klädföretag och beslutsfattare.

I det blekingska skogsbruket bryts gamla kläder ner till ny fibermassa. Foto: Hanna Franzén

"Världsunik teknik"

Den teknik de har utvecklat här är världsunik, enligt Åsa Degerman, eftersom de tar emot blandplagg som består av både bomull och polyester. De flesta nya kläder består av så kallad polycotton, vilket försvårar återvinning eftersom fibrerna är svåra att skilja åt. Men Södras textilavskiljare tar emot blandade tyger som separeras först torrt och manuellt och sedan med kemikalier.

– Vi vill åt bomullen, den gifter sig väl med cellulosan från träden, förklarar Lars Björck.

Bomullen blir till nya tygfibrer medan polyestern går till energiåtervinning och förbränns i värmeverk.

Vill skala upp 

Södra skulle vilja skala upp från dagens kapacitet på 2 000 ton textilavfall per år till 50 000 ton. Men det finns utmaningar. En är bristen på insamling och tygsortering.

I januari 2025 infördes EU:s lag om separat insamling av textilavfall i Sverige. Vi svenskar sorterade genast gamla kläder så att högarna svämmade över på återvinningar och secondhand. Det fanns dock inget system för att ta emot allt. På grund av det kom en tillfällig lag om att små mängder trasiga kläder får slängas i brännsopen.

Vad gäller? Får jag slänga en trasig strumpa?

Sedan januari 2025 ska textilavfall sorteras och samlas in separat. Syftet är en mer cirkulär textilmarknad i EU.

Samtidigt finns ett undantag. Strumpor och underkläder, tyg som är mögligt, har skadedjur eller är så smutsigt eller trasigt att återanvändning eller återvinning inte är möjlig får slängas i brännbart.

Kommunerna ansvarar för att samla in textilavfall från hushållen.

Textiltillverkare och grossister ansvarar för att sortera och lämna sitt textilavfall till behandlingsanläggningar.

EU:s nya producentansvar för textilindustrin nationellt ska vara inrättat senast 2028. 

Källa: Naturvårdsverket.

Tygåtervinning haltar i Sverige - behövs AI

Tygåtervinningen haltar fortfarande i Sverige, konstaterar Åsa Degerman. Dessutom saknas en kvalitativ sortering. Precis som plast består kläder av olika råvaror, som plast, växtfiber och metall.

Åsa Degerman
Åsa Degerman. Foto: Hanna Franzén

– Det är jättebra att samla in, men nästa steg är mer sortering och återvinning. Vi behöver bygga upp mer kompetens, AI och automatisering inom det här, säger Åsa Degerman.

Smuts, dragkedjor och stora delar elastan i kläder gör dem svåra att återvinna i Mörrum.

– Det krävs råvara som är någorlunda beständig. Att vi kan lita på det vi får in så det inte är kontaminerat med material som inte framgår, säger Lars Björck.

Tygavfall till Mörrum från Bangladesh och Finland 

Textilavfallet som kommer till Mörrum letar de upp från många olika håll. Det är produktionsspill från Bangladesh, uttjänt tyg från tvätterier och avlagda kläder från hem i Finland, Sverige och Nederländerna. Enklast att återanvända är vitt bomullstyg. Men anläggningen provar även färgade kläder.

– Som Icas gamla jobbuniformer, säger Åsa Degerman.

Grön omställning står och stampar i startboxen

Framtiden är oviss för den gröna industriomställningen i Sverige. EU har beslutat om en omställning, en mer cirkulär ekonomi och mindre beroende av fossil råvara. Men omvärlden är orolig och lönsamheten dröjer. Exempelvis har företaget Renewcell, som Kollega skrivit om tidigare, gått i konkurs. Men tekniken finns kvar och en ny ägare har tagit över produktionen. 

Nya EU-regler ska ge mer hållbart mode

Det finns dock ljus i sikte. I april 2028 införs EU-regler om ett producentansvar för textilier. Då ska företag börja betala en avgift för nya kläders miljöpåverkan. Ju mer hållbart material en tröja innehåller, desto lägre ska avgiften bli. Men ett osäkert geopolitiskt läge och hård konkurrens utifrån skapar ovisshet.

– Många står i osäkerhet. Vad är det som händer lagstiftningsmässigt? Hur mycket ska vi satsa och när blir det lag att till exempel använda återvunnet material? säger Åsa Degerman.

Kommer nya EU-lagkrav fungera?

– Vet inte, tidigare har de försökt med politiska morötter som inte har räckt, säger Åsa Degerman.

Samarbete och problemlösning är något av det roligaste i jobbet tycker kollegorna Åsa Degerman och Lars Björck. Foto: Hanna Franzén

Självförsörjande på el - "känns tryggt"

Över Blekingebruket ligger en svavellukt blandad med trädoft från vedhögarna. 65 meter över havet tronar fabrikens högsta torn – Åsa Degerman kallar det brukets hjärta – av plåt och betong. Värmen från ångan i turbinerna förser både anläggningen och omgivande samhällen med fjärrvärme. Bruket är självförsörjande på el, både för fabriken och orterna. En trygghet, tycker Lars Björck.

Inne i massafabriken bullrar det högt, men få människor syns till. Säkerhetstänket syns överallt i skyltar och skyddskläder. De flesta anställda sitter i kontrollrum eller på kontor.

Men i de asiatiska länder där massan blir till tyg ser arbetsmiljön annorlunda ut.

Diskussioner om arbetsmiljön i textilindustrin

I produktionsleden till kläder finns många underleverantörer som spinnare, vävare och stickare. Till sist sys plaggen i fabriker, ofta i Bangladesh, innan de skeppas till butikerna. Många varor reser långt och rör vid många människors liv och händer. Viskostyg, som Södras, kräver starka kemikalier som hanteras i andra länder där produktionen ibland kan vara hälsofarlig, enligt flera granskningar.

När er fibermassa åker från Mörrum – vart reser den då?

– Den kan till exempel åka till Österrike, Kina eller Thailand. Vi säljer till fibertillverkare. Men dem vi säljer till är rankade som de med minst miljöpåverkan. Vi har en uppförandekod, säger Åsa Degerman.

Blir det ett miljövänligare tyg, trots den här globala processen?

– Ja, det ger lägre miljöpåverkan att använda vår fiber än generell viskos från Kina, säger Åsa Degerman.

Hon och kollegan Lars Björck tycker att det är synd att mode från kinesiska företag som Temu och Shein – det vill säga ultrasnabbt producerade kläder till extremt låga priser – konkurrerar med europeiska klädföretag som har helt andra miljö- och arbetsrättskrav.

Åsa Degerman påpekar också att kläder bara behöver innehålla 5 procent återvunnet material för att få miljömärkningen Recycled Claim Standard, RCS, men att Södras fiber innehåller 20 procent återvunnet tyg. Dessutom är skogsråvaran miljöcertifierad.

Vitaliserar bruksarbetet 

Något av det roligaste med jobbet tycker hon och Lars Björck är att bryta ny mark och skapa något innovativt med kollegor i helt andra yrkesroller.

– Det är många olika funktioner och miljöer här. Vi har skogen, bruken, innovation och labb, det är jättehäftigt. Jag som kontorsråtta ser alltid fram emot att komma hit, säger Åsa Degerman.

Lars Björck instämmer – att återvinna textilier vitaliserar arbetet i skogsindustrin.

– Ingen kan säga att det inte går. Jag tycker om det öppna klimatet – att tekniker, processingenjörer och innovation sitter runt samma bord. När utvecklingsarbete pågår finns svaren i samarbetet och tillsammans hittar vi lösningarna. Lite som när de värker fram ett svar i På spåret.

SVENSK TEXTILÅTERVINNING PÅ GÅNG

Sverige ligger långt fram inom teknik och forskning kring textil fiberåtervinning, men det råder brist på storskaliga anläggningar för sortering och återvinning. Här är några fler anläggningar och initiativ: 

ORTVIKEN: Circulose (tidigare Renewcell) gör textilmassa av klädavfall.

SÖDERTÄLJE: Telge. Textilåtervinning.

MÄRSTA: Human Bridge. Sorteringsanläggning för textil.

MALMÖ: Sysav/Siptex. Automatiserad sorteringsanläggning för textil.

STOCKHOLM/USA: Syre, som grundats av H&M-gruppen och Vargas Holding, bygger en anläggning i North Carolina för polyesteråtervinning.

STOCKHOLM: Cellucircle. Återvinner polyester till plast. 

Källa: Naturvårdsverket.

Stor textilkonsumtion

➧ Vi köper 13–14 kilo kläder och textilier per person i Sverige (2024).

➧ En t-shirt används i snitt 30 gånger. 

➧ 30 procent av kläderna i en garderob används inte. 

Källa: Stockholm Vatten och Avfall.

➧10 procent av världens koldioxidutsläpp står textilsektorn för globalt. 

➧1 procent av alla använda kläder återvinns till nya klädfibrer.

Mer om EU:s lagar för mer hållbart mode. 
Tips och råd för hållbar textilkonsumtion