Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Kolla! En berg- och dalbana – på kontoret

Från pojkdröm till verklighet. På reklambyrån The Great Exhibition har medarbetarna skapat en fullskalig berg- och dalbana – genom kontoret. Arbetet med åkattraktionen har förbättrat sammanhållning, arbetsglädje och kreativitet.
Ola Rennstam Publicerad
Berg- och dalbana på kontoret till vänster. Till höger ägaren Petter Kukacka.
Kreativ arbetsmiljö. The Great Exhibition har skapat världens första berg- och dalbana på ett kontor. Den 60 meter långa banan ger både pirr i magen och ökad arbetsglädje, menar ägaren Petter Kukacka. Foto: Anders G. Warne.

Att reklambyråer och andra kreativa verksamheter gärna etablerar sig i gamla fabrikslokaler med högt i tak och stora fönsterpartier är inte så ovanligt. Men att de bygger upp en 60 meter lång berg- och dalbana – som passerar över mötesrum och genom personalmatsalen – är inte riktigt lika vanligt. Faktum är att åkattraktionen på The Great Exhibitions kontor är den första i sitt slag i världen. Idén har bolagets ägare Petter Kukacka haft sedan han var barn.

– Jag har alltid varit intresserad av berg- och dalbanor och allt som går på räls. Redan i våra tidigare lokaler hade vi lösa tankar på en mindre variant men det föll på grund av den låga takhöjden, här har vi nästan fem meter i tak, berättar han.

Komplicerat och dyrt

Det är ett år sedan som företaget flyttade till den tusen kvadratmeter stora lokalen i Liljeholmen och Petter Kukacka kunde börja förverkliga sin dröm. Han understryker att arbetet har varit ett teamwork från första början och engagemanget från medarbetarna helt enormt.

– Jag är nog den som jobbat minst med det här. Vi har tagit hjälp av massor av människor, men vi har ritat och projekterat allt själva, säger han.

 

Att bygga en berg- och dalbana är dock inget man gör på en förmiddag. Tvärtom skulle det visa sig vara riktigt komplicerat – och dyrt. Efter att ha gjort en första skiss kontaktade The Great Exhibition en expert i USA vars synpunkter kring säkerheten ledde till nya insikter. En broingenjör i Sverige räknade på hållfasthet, dimensionering av stålkonstruktionen och gjorde ritningar. Men när byrån började begära in prisförslag fick man en riktig kalldusch.

– Vi fick offerter från specialister på berg- och dalbanor i Tyskland och USA på 25-30 miljoner kronor. Det var givetvis långt över vår budget, säger Petter Kukacka.

Byggdes av pariserhjulsfabrik i Kina

Många hade nog gett upp vid det här laget, men inte personalen på The Great Exhibition. En av Petters kompisar, som är baserad i Kina, hörde sig för hos olika fabriker i landet och fick kontakt med Kinas största tillverkare av pariserhjul. Priset kunde reklambyrån acceptera och det blev en affär – trots osäkerheten om kineserna verkligen förstått vad man ville ha.

– Det var en chansning för det var en väldigt otydlig deal och det uppstod en del språkförbistringar men allt har flutit på felfritt, säger Petter Kukacka.

Under slutet av processen besökte man fabriken i Kina för att säkerställa att de tillverkat det man beställt och säkerställa kvaliteten på svetsfogar och konstruktion.

Ger rejält pirr i magen

I slutet av juni kom den fyra ton tunga konstruktionen till Liljeholmen i en stor container. Strax därpå anlände ett par kinesiska experter som monterade berg- och dalbanan i kontorsmiljön. Berg- och dalbanans vagn konstruerade designstudion på egen hand och den 25:e oktober – efter ett års intensivt arbete – var det premiär. Till allas lättnad fungerade allt perfekt. Och det gör den även när Kollega får ta en provtur:

Åkturen börjar brant och långsamt, ackompanjerat av ett rejält oväsen. Banan löper därefter ovanpå mötesrum och kök innan vagnen störtdyker genom matsalen och det öppna kontorslandskapet. Det är över på mindre än en minut och bjuder på rejält pirr i magen. Dessutom tas ett foto som printas ut vid åkturens slut – precis som på vilken nöjespark som helst.

Berg- och dalbana på kontor.
Berg- och dalbanan tillverkades av en pariserhjulfabrik i Kina och skeppades till Sverige i början av sommaren. Foto: Ola Rennstam

Hur mycket används berg- och dalbanan dagligdags?
– Det är inte så att vi hoppar in och åker varje dag. Men den är så klart igång när vi har afterwork, och kunder och anställdas barn vill jättegärna komma hit och åka.

Vad har den betytt för arbetsplatsen? 
– Processen att skapa detta tillsammans har varit väldigt rolig och ett fantastiskt sätt att få den här arbetsplatsen att komma samman på ett annat vis än tidigare. Arbetet med att designa och driva projektet har tvingat oss att utmana oss själva. Det kan verka tramsigt men jobbar man kreativt är det viktigt att underhålla den ådran. Stoltheten är stor över att banan nu står här och att allt faktiskt fungerar.

– Inledningsvis hördes en del – fullt rimliga – invändningar från medarbetarna om varför vi skulle göra det här och det kom upp farhågor om att ljudet skulle störa. Det uppstod en spännande diskussion om vad en arbetsplats egentligen är och om hur mycket tid vi spenderar på jobbet.

Hur landade ni i namnet ”Frontal Lobe”?
– Frontalloben är den del av hjärnan som utvecklas sist och som gör att man blir rationell. Det är en anspelning på att man i vårt kreativa yrke kanske ska ta bort lite av sina rationella tankar då och då.

berg- och dalbanans vagn
Premiärturen på Great Exhibitions kontor i Liljeholmen ägde rum den 25 oktober - efter ett års intensivt arbete. Foto: Ola Rennstam

Fakta - The Great Exhibition

Designstudio/reklambyrå som drivs av Petter Kukacka sedan femton år tillbaka. Bolaget har ett tiotal anställda och producerar bland annat reklamfilm.

The Frontal Lobe: Berg- och dalbana, cirka 60 meter räls och når en topphastighet på 30 km/h. Banan löper runt reklambyråns kontor i Liljeholmen utanför Stockholm. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Sveriges mest udda yrke? Johan är tunnbindarmästare

På högstadiet nekades Johan Thorslund att göra en tunna i träslöjden – det var alldeles för svårt. I dag är han Sveriges enda tunnbindarmästare och exporterar hantverkstunnor till dryckesförädling.
Joachim Stokstad Publicerad 26 juni 2026, kl 06:02
Johan Thorslund är tunnbindarmästare på Thorslundkagge som gör ektunnor till dryckesförädling. Ett tidskrävande hantverk med lång historia. Foto: Fredrik Stehn

Johan Thorslund, hur hamnade du i detta 2 500 år gamla yrke?

– I träslöjden i nian skulle vi få göra ett valfritt projekt under en termin. Jag ville göra något som ingen annan gjorde och valde en trätunna. Men läraren sa nej, det var för svårt. Det triggade något i mig, så senare läste jag på om tunnbinderi och hittade en 80-årig mästare på Gotland. Efter det praktiserade jag på ett ölbryggeri i Storbritannien och besökte binderier i Europa. I gymnasiet skapade en skola i Norrköping en skräddarsydd utbildning i ämnet, med mig som enda elev.

Har du konkurrenter i Sverige?

– Det finns ett till tunnbinderi, men där görs främst trädgårdstunnor, inte tunnor för drycker som är min specialitet. Jag är den första i Sverige som har fått mästarbrev i det på 50 år.

Vad är det bästa med yrket?

– Komplexiteten. Att allt man gör hänger ihop. En glipa på en halv millimeter kan göra en tunna obrukbar.

Johan Thorslund, tunnbindarmästare Thorslundkagge. Foto: Fredrik Stehn

Får du fortfarande nya utmaningar?

– Min vision, som jag funderat på i 25 år, var länge att vi skulle lyckas få en dubbelt oval tunna – som var mitt gesällprov – i produktion. För några år sedan lyckades jag anpassa våra maskiner för det.

Hur ser processen från ekstock till färdig tunna ut?

– Den optimala eken är 150 år och växer rak och hög i granskog. Jag betalar ibland upp till fyra gånger mer än andra uppköpare, eftersom kvaliteten är så avgörande. Ändå är utbytet bara 25 procent – resten går till att värma fabriken. Ekarna kapas på längden och klyvs till tårtbitsform. Sedan sågas de till stavämnen, som får ligga utomhus i två–tre år, för att mogna och laka ur bitterämnen, innan de tas de in i fabriken.

– Efter det ska de bearbetas så att de är bredast på mitten och har rätt vinkel på sidorna. Nu läggs ämnena ihop till på millimetern exakt rätt bredd, reses till en spretande tunna, dras ihop med en vajer och värms upp över eld,  för att kunna böjas. Spåret där botten ska sitta tätas med en deg av rågmjöl och vatten. När metallband runt tunnan är på plats provtrycks den. Det tar runt en dag för en person att få till en tunna.

Vad är det som är så speciellt med just ek som träslag?

– Det har aromegenskaper som gör att det lämpar sig för att förädla drycker.

Vad kostar en tunna?

– Från 3 000 till 12 000 kronor, beroende på storlek. Finns från 3 till 225 liter.

Hur ofta händer det att en tunna inte håller måttet?

– Det händer, då får man gå tillbaka och göra om.

Vilka kunder har ni?

– Främst dryckesproducenter, men även privatpersoner som till exempel vill hälla köpt whisky i en mindre tunna för att förändra dryckens karaktär. På senare år har vi alltmer visningar, rundturer och provningar, exempelvis av whisky och rom. Man pratar nästan enbart om hur länge en dryck har lagrats på tunna, mer sällan om vilken sorts tunna. En och samma whisky smakar helt olika beroende på tunnan.

OM THORSLUNDKAGGE

VAR: I Högsjö, 1,5 mil från Vingåker.

ANSTÄLLDA: Sju, inklusive Johan Thorslund.

PRODUKTION: 500–1 000 tunnor per år. Thorslundkagge tillverkar ektunnor för dryckesförädling. Plus en del trädgårdstunnor för vatten eller växter. Dessa tillverkas bland annat av begagnade vinfat.

EXPORT: Till 14 länder runt om i världen.

De största tunnorna är på 225 liter och väger runt 50 kilo. De minsta är på fem liter och säljs till privatpersoner. Det tar drygt tre år från träd till tunna.

Få exemplar av ekar lämpar sig för att bli tunnor. Ändå kan man bara använda 25 procent av den ek som köps in. Men resten används för att värma fabriken. 

Ek kan innehålla upp till 400 arom- och smakämnen av olika karaktär som under lagring bidrar till dryckens smak och bouquet. Svensk ek ger annan karaktär än fransk och amerikansk.

Den äldsta maskinen i Thorslunds tunnbinderi har runt 100 år på nacken. Maskinerna är inköpta runt om i Europa.

Arbetsmiljö

Han har Sveriges glassigaste jobb

Som marknads- och innovationschef på Sia Glass är Dan Bengtsson med och tar fram alla nya sorter. Och får mumsa fritt på arbetstid.
Joachim Stokstad Publicerad 22 juni 2026, kl 06:01
I slutet av 1950-talet startades Sia som ett sysselsättningsprojekt i Slöinge. Här har det producerats glass sedan 1961 - bland annat klassikern Glassbåten. Men marknadschefen Dan Bengtsson testar varje år nya sorter. Foto: Anders Andersson

Vad gör du som marknads- och innovationschef i glassbranschen? 

– Jag är med och tar fram nya produkter, från ax till limpa – trendspanar och är med när nya smaker tas fram. Varje måndag har vi provsmakning. Det är ett fantastiskt roligt jobb. Och jag älskar glass!

Din största utmaning?

– Runt två tredjedelar av glassen säljs under vår och sommar. Vi vill öka försäljningen under övriga året. Bland annat har vi tagit fram en julkollektion. 

Det bästa med ditt jobb?

– Att få jobba med en produkt som nästan enbart väcker positiva associationer. Enda gången vi möter motsatsen är när någon glass utgår ur sortimentet.

DAN BENGTSSON

GÖR: Marknads- och innovationschef på Sia Glass AB sedan 2019.

ÅLDER: 41 år. 

UTBILDNING: Marknadsföring, företagsekonomi och en master i international marketing.

KARRIÄR: Marknadsförare på bland annat Microsoft och inom medtech.

Vågade floppen ost-glass

Så ni har aldrig misslyckats totalt med någon sort?

– Vi gjorde en glass med smak av getost, chèvre, tänkt som kall förrätt på krogar, den slog inte stort. Men man måste våga testa.

Hur viktigt är det att skapa nyheter?

– Försäljningen drivs av säsongens nya sorter. Nu tar vi fram vad som ska lanseras nästa år. 

Vem hittar på nya smaker?

– Produktchefer, produktutvecklare och så har vi interna workshoppar och trendspaningsgrupper.

Nästan alla mindre glasstillverkare är uppköpta av livsmedelsjättar – kommer Sia kunna stå emot?

– Vi ingår i familjeföretaget Bertegruppen med anor från 1569, jag tror på minst 450 år till.

Hur skiljer man ut sig med så många konkurrenter?

– Vi marknadsför hårt att vi tillverkar i Sverige, med svenska produkter – vi har till och med egna mjölkkor. Ett år lanserade vi en jordgubbsglass där gubbarna både plockats och blivit till sylt fem minuter från fabriken. Den storyn kan vi berätta – både i reklam och när våra säljare är ute. Sedan gjorde vi om samma grej, men med blåbär.

Glassbåten går aldrig ur

Hur ser trenderna inom glass ut?

– Svenskproducerat – sedan pandemin och insikten om landets självförsörjning, men också med tanke på djurhållning och klimat. Vardagslyx – när inflationen gör att man väljer bort en ny tv unnar man sig lite extra i det lilla. Och nostalgi – i oroliga tider vill man tillbaka till det bekanta och trygga. Vår glassbåt har till exempel ökat med 2 miljoner om året och slog rekord 2023 med 21 miljoner glassar.

Vilken glass kommer aldrig utgå ur sortimentet?

– Glassbåten, förstås.

Är det fri glass på jobbet?

– Ja, på arbetstid är det faktiskt det – en bra förmån. Men vi har friskvårdsbidrag också.

Sia Glass och fabriken i Halland

  • I fabriken i Slöinge produceras 25 miljoner liter per år. Med en nytillbyggd fabriksanläggning kan kapaciteten nästan fördubblas.
  • När ett lokalt slakteri i Slöinge lade ner i slutet av 1950-talet startades Sia som ett sysselsättningsprojekt. Här har producerats glass sedan 1961. I dag är man 165 anställda.
  • I Sverige sätter vi i oss mycket glass – tolv liter person och år. Konsumtionen ökade rejält under pandemin, men har efteråt backat något.
  • Sia:s marknadsandel är cirka 16 procent, en andraplats man delar med Triumfglass. Unilever-ägda GB Glace har ungefär hälften av marknaden.
  • Konsumenterna är trogna sina gamla favoritglassar, men ändå tar företaget varje säsong fram 15–20 nya sorter.