Det stinker inte, men det luktar inte gott. Och varför skulle det göra det? Varje timme anländer upp till 42 ton plastskräp till Svensk Plaståtervinning i Motala. Förpackningarna har rest från svenskarnas kök, landat på återvinningsstationer, åkt vidare till insamlingsplatser där de balats innan de till slut körts med lastbil till anläggningen i Östergötland. 

Här lastar truckförarna plasten på band och sedan börjar förpackningarnas resa genom anläggningen. Conny Danielsson är produktionsledare och tar oss med längs de totalt 5,5 kilometer långa banden. Det är varmt och flugorna surrar.

– Som operatör är det bra att ha hygglig kondition. Vi går mellan 10 000 och 20 000 steg om dagen, säger han.

Vildsvin och grävling bland plasten

I ett första steg slås balarna sönder och förpackningarna sprids ut. Nedanför oss åker soppåsar och förpackningar som en gång innehöll bröd, Snickers, Daim, köttbullar, kakor, yoghurt, chips och nudlar. Men också en del som inte borde vara där, som Barbieben (eller om det möjligen är Ken?), ett saltkar av trä, delar av en skumgummimadrass och ett apelsinskal.

– Vi får in mycket konstigt – en gång hade vi ett vildsvin på bandet, en annan gång en grävling. Den fastnade och vi var tvungna att såga sönder den. Jag är glad att det inte var jag som behövde göra det för den var tydligen stenhård, säger Conny Danielsson och skrattar.

Att folk slänger saker som inte är plastförpackningar är ett problem. Ett mycket större problem är att plastförpackningar hamnar i de vanliga soporna och därmed eldas upp. Mattias Philipsson, vd för Svensk plaståtervinning, beskriver det som en ”allvarlig, nationell insamlingskris”.

– Mindre än 30 procent av plastförpackningarna samlas in. Det innebär dels att vi får koldioxidutsläpp när plasten eldas upp, dels att vi måste ta upp olja för att tillverka ny plast.

"Sluta släng plast i soporna"

Plastförbränning står för sju procent av Sveriges totala växthusgasutsläpp. De förpackningar konsumenterna inte källsorterar genererar lika stora utsläpp som inrikesflyget.

– Vi måste sluta slänga förpackningarna i soporna. Insamlingen har ökat något men tyvärr ser vi inga stora trendbrott, säger Mattias Philipsson.

Vad beror det på?

– Det är tiotusenkronorsfrågan. En anledning är att folk inte har tilltro till systemet. De tror att det inte spelar någon roll om de sorterar eller inte; att förpackningarna ändå inte går att återvinna, men så är det verkligen inte. Av de förpackningar vi får in kan upp till 95 procent sorteras ut för att återvinnas.

Folk kanske tycker att det är lite äckligt att ha en fisk- eller kycklingförpackning liggande under diskbänken?

– Jag är ingen insamlingstaliban och kan förstå att det av hygienskäl ibland kan finnas anledning att inte sortera. Å andra sidan tar det inte många sekunder att skölja ur en sådan förpackning. Själv har jag blivit väldigt noggrann med att sortera sedan jag började jobba här.

Plast i parker ska sorteras

Det är inte heller frivilligt att sortera. Enligt miljöbalken är både hushåll och företag skyldiga att sortera ut förpackningar från annat avfall. Men risken för att åka dit för en tandkrämstub i soporna är förstås liten och Mattias Philipsson tror inte på hårdare tag mot konsumenterna.

– Vi kan ju inte rota i folks sopor. Det är nog bättre att arbeta med belöningar i så fall, kanske någon form av pantsystem för förpackningar.

Regeringen har beslutat om nya regler för förpackningsinsamling för att öka återvinningen. Från i år har kommunerna tagit över ansvaret för insamling av förpackningsavfall. Kostnaden står dock fortsatt förpackningsproducenterna för. 

År 2026 måste kommunerna samla in förpackningar på torg och i större parker. Senast 2027 måste alla kommuner införa fastighetsnära insamling. Det kommer att öka insamlingsgraden, men inte tillräckligt, enligt Mattias Philipsson.

– Det avgörande är att få folk att förstå att det spelar roll att de sorterar förpackningar. Vi tar emot väldigt mycket besök för att öka kunskapen om hur återvinningen går till.

Kan sortera tusen förpackningar i sekunden

Vi vandrar vidare genom anläggningen. Vid en av stationerna sorteras plasten efter storlek. En gigantisk tumlare med hål får mindre föremål att ramla ner, medan större föremål fortsätter sin resa. I en annan suger magneter åt sig metall, en tredje slår sönder soppåsar som folk fyllt med förpackningar. Sådär fortsätter det tills plasten når anläggningens hjärta. Här sorteras förpackningarna utifrån vilket typ av plast de innehåller.

Med hjälp av 60 infraröda sensorer, laser och kameror med artificiell intelligens kan maskinerna sortera ut tolv olika sorters plaster och de gör det i rasande fart – tusen förpackningar i sekunden.

Alla som jobbar i anläggningen bär ansiktsmask. Under hösten förstärks skyddet ytterligare när medarbetarna får masker med friskluftsintag.

– Förpackningarna gör att det finns sporer i luften här inne. Hur farliga de är på längre sikt vet vi egentligen inte eftersom anläggningen är så ny, men vi är väldigt noga med arbetsmiljön och tar det säkra före det osäkra, säger Conny Danielsson.

Förutom att vara produktionsledare är han också arbetsmiljöombud.

– Hittills har vi klarat oss utan större tillbud. Med hjälp av regelbundna skyddsronder försöker vi se till att förebygga olyckor.

Billigt att göra ny plast när oljan är billig

När förpackningarna sorterats efter plastsort packas de återigen i balar. Därefter transporteras balarna till certifierade återvinnare inom EU. Therese Cederblom är försäljningschef:

– Min uppgift är att se till att vi har avsättning för all den plast vi har sorterat ut, att säkerställa att vi har någon att skicka den till. Vi säljer till återvinnare runt om i Europa som tvättar den, maler ner den och gör återvunnen råvara av den. Därefter kan den bli en ny förpackning eller plastprodukt, säger hon.

I arbetet ingår också leveranser av testmaterial till forskning på nya sätt att återvinna, samarbete med logistikavdelningen, marknadsanalyser och prisförhandlingar. 

Det finns stor efterfrågan på återvunnen plastråvara. Men när priset på olja är lågt blir det billigt att tillverka ny, så kallad jungfrulig plast.

– Plastpriset följer oljepriset, men påverkas också av konjunkturen och priset på el. Problemet är att jungfrulig plast är billigt att tillverka och att det ibland gör att företag väljer det. Men återvunnen plastråvara kommer vara en viktig förutsättning för att nå en cirkulär ekonomi, säger Therese Cederblom.

Svensk plaståtervinning hoppas dock att nya EU-regler ska öka efterfrågan på återvunnen plast. Från 2030 måste alla nya förpackningar innehålla minst 30 procent återvunnen plast och då kommer efterfrågan på återvunnen plast – och därmed priset – att öka.

Dessutom blir det förbjudet för tillverkare att göra förpackningar som inte är återvinningsbara.

"Roligt att göra något bra för miljön"

Svensk plaståtervinning öppnade i Motala 2018. Då kunde fyra plastsorter sorteras ut. Förra året öppnade den nya linan som integrerades med den första och nu alltså kan sortera tolv sorter. Omkring hundra personer jobbar här. I anläggningen arbetar truckförare och operatörer, på kontoret sköter tjänstemännen logistik, ekonomi och försäljning.

– Vi har gått från att vara noll anställda 2018 till hundra i dag, så vi har vuxit väldigt fort. Det har varit inspirerande och väldigt roligt. Alla som jobbar här vet att de jobbar i en världsledande anläggning. Det är klart att det har varit utmanade att bygga två anläggningar på fem år, men de personer som söker sig hit är inte trygghetssökande. De vill vara med och bygga upp något nytt och det finns en stark stolthet i det här, säger Mattias Philipsson.

Förutom viljan att vara med och bygga upp något nytt finns ytterligare som driver medarbetarna i Motala – och som kanske gör att de kan leva med att det luktar lite.

– Många tycker att det är roligt att jobba här just för att man känner att man gör något bra för miljön, säger Conny Danielsson.

Byggnadsställningar och rör. Och fler rör. Och några rör till. Här och var pyser ånga. För en oinvigd ser det ut som om rören monterats ihop slumpmässigt där de vindlar hit och dit. Krackeranläggningen, ett par hundra meter från havet i Stenungsund, är enorm. Trots det är den nästan folktom – anläggningen styrs via ett kontrollrum, oftast behövs ingen fysisk handpåläggning.

Men vi är ett litet gäng som travar över asfalten. Borealis har tagit en ny vattenreningsanläggning i bruk som ska ta hand om det dagvatten som förorenas i fabriken och den ska vi titta på i dag.

Vi svettas ymnigt i tjocka overaller, handskar, stålhättade skor och hjälmar på vår promenad. Vinden är torr och het och det är tungt att kliva i trappor.

Det är juni och solen har gassat över Sverige i flera veckor. I augusti kom skyfallen. Flera städer drabbades hårt av översvämningar och vägar och banvallar förstördes.

Extremväder orsakas av klimatförändringar

Mycket tyder på att extremväder är en följd av klimatförändringar. Borealis är en av Sveriges största utsläppare. När Naturvårdsverket rankar företag efter hur mycket koldioxid de tillförde atmosfären förra året hamnar företaget på plats sex i Sverige.

Borealis tillverkar polyetenplast. Borealis importerar kolväten – exempelvis etan, propan, butan – som utvunnits ur naturgas eller råolja. I krackeranläggningen blir de till eten, som sedan kan bli plast i företagets polyetenfabrik. Plasten köps i sin tur av andra företag som tillverkar olika produkter av den.

När plasten fick sitt stora uppsving efter andra världskriget var kärleken till materialet stor. I dag har den mist en del av sin forna glans.I världshaven flyter miljontals kilo omkring. Engångsartiklar är förbjudna i hela EU och skatt på påsar har gjort det dyrt att bära hem maten. Bara tio procent av plastavfallet återvinns till nya produkter. Resten energiåtervinns genom eldning i värmekraftverk och det kol som bundits i produkten blir till koldioxid som hamnar i atmosfären.

Men om man kallar Borealis för miljöbov blir personalen här irriterad.

– Plast har oförtjänt dåligt rykte. Det är klart att det är ett jätteproblem med plast i naturen, men är det plastens fel att människor slänger skräp där det inte ska vara? I samhället i dag behöver vi plast och vi gör allt för att göra produkter som är så bra som möjligt och som håller i många år, säger Anders Axelsson.

Han är en av dem som arbetat länge på företaget. Första gången han satte sin fot här var som sommarjobbare. Efter studenten fick han fast anställning på ett av Borealis laboratorium och i dag jobbar han med kvalitetskontroller. Det innebär dels att kontrollera att den råvara som importeras håller bra kvalitet, dels att deras egna produkter gör det. Dessutom är Anders Axelsson nyvald ordförande för Unionenklubben.

Projekt för ökad hållbarhet

Nu lutar han sig fram och kikar in i en av tankarna till reningsanläggningen. Vattnet därinne är mörkbrunt och det är precis som det ska vara. Organiska kemikalier har blandats i vattnet och de har sett till så att det bildats slam av föroreningarna. På så sätt går det att separera smuts och rent vatten.

Anläggningen är ny och bättre än den förra. När den är ordentligt inkörd kommer Anders Axelsson att vara med och löpande testa att den fungerar som den ska.

Anläggningen är ett av företagets projekt för ökad hållbarhet. Och sådana finns det många av. Enligt Jonas Eklund, Borealis klimat- och energiexpert, har koncernen globalt som mål att årligen minska sina koldioxidutsläpp från 5,1 miljoner ton till under två miljoner till 2030.

– Det kan handla om att ersätta den fossila råvaran med förnybar råvara eller med återvunnen plast. Det vi en gång skördat i form av olja eller gas ska vi använda om och om och om igen. Vi vill att plast ska ingå i en cirkulär ekonomi. Jag förfäras också av bilderna på plastöar i haven, men jag ser också ett enormt slöseri med en resurs, säger han.

Så återvinner man plast

Plast kan återvinnas både mekaniskt och kemiskt. I det förstnämnda fallet mals återvunnen plast till granulat som sedan blir nya plastprodukter. I det sistnämnda kan återvunnen plast till exempel köras i en pyrolysanläggning för att få fram en olja som kan användas som återvunnen råvara i krackeranläggningen.

– Fördelen med den typen av återvinning är att plasten som sedan produceras får högre kvalitet. Av kemiskt återvunnen plast kan man göra produkter som kräver hög renhet, som mat- och läkemedelsförpackningar eller högspänningskablar. Därför genomför vi nu studier för kemisk återvinning i Stenungsund och forskar på olika teknologier.

Att sluta tillverka plast är däremot en dum idé – plasten är avgörande för att vi ska lyckas ställa om till ett hållbart samhälle, enligt Jonas Eklund.

– ”Avgörande” är ett starkt ord, men det är faktiskt så. Plast är ett av världens bästa material – om man använder det till rätt saker och producerar och hanterar det på rätt sätt. Utan plast klarar vi inte den gröna omställningen. Den behövs till allt från att bygga elbilar till att dra elkablar långa sträckor till exempel mellan vindkraftverk till havs och på land.

Stor brist på el

Mycket av omställningen till en mer miljövänlig anläggning ligger i Borealis egna händer. Men bristfällig tillgång på el är ett stort problem. Företaget utvärderar ytterligare elektrifiering av delar i anläggningen, exempelvis dagens gasdrivna ångpannor, men då krävs betydligt mer el än den som just nu finns tillgänglig på västkusten.

Bristen på el gör också att företagets mål att starta en anläggning med kemisk plaståtervinning om två år inte är möjlig. Enligt branschorganisationen IKEM ”lär det bli efter 2030 i stället”.

– Vi vill ha förnybar och planerbar el. Kemiindustrin har tagit initiativet till omställningen, men tillståndsprocesserna lever kvar i det förgångna. Att bygga en elledning tar lång tid. Vi har exempel på projekt som tagit 15 år, det är alldeles för länge. Men nu ser vi att myndigheter och politiker anstränger sig, även om det går långsammare än vi hade hoppats. 

”Hjärtat i Stenungsund”

Borealis är Stenungsunds största privata arbetsgivare med ungefär tusen anställda. Företaget är utspritt över samhället, men krackeranläggningen är basen och ”hjärtat i Stenungsunds kemikluster”, enligt dem som arbetar här. De senaste åren har företagit vuxit och de närmaste åren väntas antalet anställda öka ytterligare.

Anna-Karin Blommé är HR-chef.

– Förra året anställde vi 80 personer. Vi har en normal omsättning av personal, men vissa roller kommer vi att behöva mer av i framtiden. Vi, och hela branschen, är inne i en grön omställning. Det innebär att vi behöver ny kompetens, säger hon.

– Traditionellt sett har vi till exempel anställt kemiingenjörer och andra med bakgrund från kemiindustrin, men nu ser vi att vi behöver fler med kunskaper inom el och automation, med tanke på att vi elektrifierar delar av verksamheten.

Även från fackligt håll är kompetensförsörjningen en viktig fråga, enligt Anders Axelsson.

– Med tanke på den konkurrens om arbetskraften som finns här i Stenungsund är det viktigt att Borealis är en attraktiv arbetsgivare. Lönen är förstås viktig, men det kan också handla om andra förmåner. Där tycker jag företaget är ganska bra. Vi har gym och fritidsklubbar som sysslar med allt från golf till kajakpaddling.

Enligt HR-chefen Anna-Karin Blommé är de goda utvecklingsmöjligheterna inom Borealis en stor konkurrensfördel.

– Vi har även betydande verksamhet utomlands, så det finns goda möjligheter att jobba i ett annat land om man vill det. Många vill också vara med i omställningen av en bransch i förändring.

Rotera mellan tjänster

Att Borealis är Stenungsunds största företag är en fördel, tycker Anders Axelsson. Det gör det möjligt att rotera mellan tjänster – och att utvecklas i sitt yrke.

– Sedan jag började här har jag lärt mig jättemycket och bytt tjänst flera gånger. Just nu har jag inga planer på att vara någon annanstans.

Majoriteten av de anställda, ungefär 75 procent, är män. Företaget arbetar för att öka andelen kvinnor, enligt Anna-Karin Blommé.

– Målet är att vara minst 35 procent kvinnor 2035. Det kan låta lite, men innebär att hälften av dem vi anställer ska vara kvinnor. Det är ett väldigt långsiktigt arbete eftersom vi måste börja med att skapa intresse för teknik och teknikutbildningar redan i grundskolan och på gymnasiet.

”Förändra företagen inifrån”

Rundturen vid vattenreningsanläggningen är slut. Vi vandrar mot utgången, badande i svett. Solen gassar oförtrutet. Jonas Eklund är övertygad om att Borealis kommer att lyckas med sin gröna omställning – och hoppas att nästa miljömedvetna generation tar över när han så småningom går i pension.

– Det blir väldigt spännande att följa utvecklingen när man som jag har varit med och sått frön och stakat ut vägen. När jag är ute på skolor och universitet märker jag att det finns ett jätteintresse för det här. Jag uppmanar alltid unga med miljöintresse att söka sig till företagen och hjälpa till att förändra dem inifrån – det har så mycket större effekt än att stå utanför på barrikaderna.

Varför producera fisk på land?

– 75 procent av all fisk vi äter är importerad. Vi behöver hitta sätt att tillgodose marknaden med livsmedel och det måste ske hållbart på hemmaplan utan att vi fiskar ut haven.
 
Uppfödningen sker numera hos uppfödare på kontrakt. Hur kommer det sig?

– Tanken var att vi skulle producera fisken själva men många tyckte det här var ett intressant koncept. Vi säljer systemet till lantbrukare och det blir en del av vår expansion. De får yngel av oss, vi köper sedan tillbaka fisken för slakt och försäljning. Många lantbrukare, särskilt yngre, ser fiskuppfödning på land som ett komplement till traditionell djurproduktion.

Ni föder upp arterna Rödstrimma och Clarias, hur har ni gjort urvalet?

– De är helt enkelt ”rädda-världenfiskar” och några av världens vanligaste matfiskar. De är tåliga, behöver inte antibiotika, äter mer vegetabilier än andra fiskar och växer snabbt för att nämna några fördelar.

Är konsumenterna lika övertygade?– Vi har en utmaning med konservativa fiskkonsumenter. Första året sålde vi 20 kilo, men förra året var det 240 ton.

Ni kallar ni det fiskuppfödning, inte odling?

– Det är viktigt hur vi benämner saker. Vi bestämmer när fisken föds och dör. Vi skördar inte, vi slaktar. Det handlar om uppfödning och i slutändan fiskarnas välfärd och dess ställning inom lantbruket som produktionsdjur. Framtidens konsumenter kommer inte heller acceptera att fisk behandlas sämre än andra djur.

Du har sagt att ni ska producera mer fisk än Norge. Hur ska det gå till?

– Jag drömmer om att 2 000 lantbrukare vill ägna sig åt fiskuppfödning, det är nämligen vad som krävs för att kunna producera en miljon ton fisk om året. Lyckas vi med det blir vi större än Norge.

Vad driver dig?

– Det undrar jag också ibland. Vissa kvällar när jag kommer hem kan det kännas tufft. Vi har hållit på i tio år och jag tycker fortfarande att det är så kul. Sedan älskar jag att tävla, känslan av att ha möjligheten att spöa norrmännen i något ger energi.

Vilken är din största utmaning just nu?

– När jag och min medgrundare Mikael började gjorde vi precis allt själva. Nu har vi 33 anställda, så jag måste våga släppa taget och lita på att andra gör jobbet. Och inse att ”good is enough” funkar det med.

Hur är du som chef?

– Ganska bra, tror jag, även om jag är rätt bångstyrig som person. Jag försöker lyssna och stötta medarbetare i stort som smått. Det är viktigt att ibland våga vara chef fullt ut och försvara sina anställda. När det kommer smällar utifrån måste du som chef ställa dig emellan.